Breaking the law

Ett vanligt socialdemokratiskt argument för den svenska arbetsmarknadsmodellen är att den tvingar arbetsmarknadens parter att ta ansvar. För fackföreningarnas del har det inneburit att de hållit igen sina lönekrav, exempelvis för att inte hota sysselsättningsgraden (under lågkonjunktur) eller överhetta ekonomin (i högkonjunktur). Ett annat vanligt påstående är att den höga anslutningsgraden fungerar som broms mot alltför långtgående radikalisering.

Exempel på motsatsen är Storbritannien på sjuttiotalet, då inte minst gruvarbetarnas fackförbund bidrog till ett kaos som stänkte ner Labour-partiet och banade väg för den arton år långa Thatcher-Mayor-eran. Även franska fackföreningsledare som protektionisten José Bové brukar nämnas som skräckexempel på hur det går om vi frångår den svenska modellen.

Frågan är dock vad som är hönan och ägget här. Man kan lika gärna hävda att LO har hållit sig lugna eftersom det parti som står organisationen närmast under långa perioder haft nära nog maktmonopol i Sverige. LO har inte haft något anledning att bråka eller bete sig ociviliserat. Förbundet har ju kunnat ta upp sina problem på nästa möte med den socialdemokratiska partiledningen. På detta sätt har vi fått LAS, MBL, fackligt kontrollerade arbetslöshetskassor med mera.

Men nu faller anslutningsgraden. LO har tappat närmare en halv miljon medlemmar under tjugohundratalet, och trenden är ihållande. Efter fyra år utan direkt tillgång till regeringskansliet och inför den överhängande risken att förlora ytterligare ett val börjar LO sjunga en ny sång.

LO-basen Wanja Lundby-Wedin skriver på Brännpunkt tillsammans med S-politikern Ilija Batljan:

”Vi tänker som första landsting i Sverige utmana lagstiftaren. Vi kommer att, i alla upphandlingar, kräva kollektivavtalsliknande villkor för alla arbetare, oavsett om de bor i Sverige eller arbetar här tillfälligt.”

LO och SAP tänker alltså avsiktligt utmana lagstiftningen, eftersom de ogillar den. Ett sådant utspel hade, vågar jag påstå, varit fullständigt otänkbart på Göran Perssons tid.

Låt oss säga att anslutningsgraden fortsätter sjunka, att socialdemokratin befinner sig i opposition inte bara efter 2010 utan även efter 2014. Kommer LO på den tiden att helt ha utvecklats bort från det ansvarstagande som organisationen tidigare har skrutit om?

Jag blir sällan förvånad längre. Men dagens brännpunktare lyckades få mig att hosta till. Uppenbarligen håller maktabstinensen att bli rejält plågsam för höjdarna i LO-borgen.

Ikväll kl 20

Dagens vågspel blir helt klart att uppträda i Federley-tv ikväll kl 20. Efter fotbollen. Det innebär att jag alltså kommer att vara jätteglad eller förtvivlad, förstärkt av några öl. I vilket fall kan det nog bli bra tv.

Kulturskrå med folkpartiet

Det är lite lustigt att folkpartiet försöker profilera sig för kvalitet och bildning i kulturdebatten med en person som glidit in på kändiskvoten, Jasenko Selimovic. En person vars nedslag idag i DN:s liberalismdebatt exempelvis renderar underkänt i både läsförståelse (vad är lika rättigheter om inte en jämlikhetsfråga?) och faktakontroll (påståendet att Sverige har ”världens minsta ekonomiska frihet för individer” är bisarrt även som retorisk släng. Sverige kommer exempelvis på plats 21 av 179 länder i Heritages rankning. Visst är sådana mått ingen exakt vetenskap, men Sverige är långt från att ens vara på nedre halvan, för att uttrycka sig försiktigt). Och när Selimovic – som på sin hemsida citerar Frederic Bastiat och säger sig vilja öka individuellt självbestämmande – på Aftonbladets kultursida går till storms mot precis dessa värden, då undrar man om inte folkpartiet gått så långt i ytlighetspopulism att de anlitat en professionell underhållare som ska locka till skratt och förvåning genom logiska kullerbyttor.

Selimovic låter nämligen precis som de brukar låta på Aftonbladets kultursida:

Svensk kulturarbetsmarknad är redan i dag Margaret Thatchers våta dröm: inga barriärer för att komma in, väldigt låga trösklar och en nästan helt avreglerad marknad med usla villkor som resultat. I princip kan vem som helst kräva del av kulturpengar

Vi kan lite generat överse med att Selimovic tycks tro att Margaret Thatcher närde en våt dröm om att dela ut statliga medel till höger och vänster, eller att detta skulle utgöra ”en nästan helt avreglerad marknad”. Det är nämligen tydligt ändå vad Selimovic vill.  Att snäva av kultursektorn till ett expertkontrollerat reservat för några få utvalda, som därigenom kan få en större del av den statliga kakan.

Vi måste ge tillbaka kulturen och kulturarbetarna status genom att utforma ett finansieringssystem som belönar kvalitet. Det innebär också att vi börjar efterfråga konstnärligt kunnande och meriter vid chefstillsättningar och befriar kulturinstitutioner från chefspolitruker vars enda kompetens är att de vet vilken departementsdörr de ska knacka på.

Det är samma skråtanke som motiverat folkpartiets skolpolitik, som snart kan stoltsera med ett legitimerat lärarskrå. Omdömesgilla rektorer ska inte längre få anställa bättre pedagoger utan formell utbildning om de så finner lämpligt. Varje stolpskott med formella behörigheter äger företräde. Det minskar konkurrensen och driver upp kostnaderna samtidigt som undervisningskvaliteten blir lidande. Och efter Skrå-Janne (Björklund) kommer Skrå-Jasse (Selinovic).

Rasmus Fleischer har förtjänstfullt kritiserat denna folkpartistiska skrådröm med historiska exempel från när det begav sig och en replik i nutid. Även Erik Jennische gör en liknande poäng och frågar sig hur sådana som Joakim Thåström och Klas Östergren ska kunna komma fram. Utan hungriga amatörer som ständigt utmanar den rådande smakens regenter kommer inga konstarter att utvecklas. Därför är Selimovics idé om att tungt bidragsförsörja de etablerade ett säkert recept för stagnation, om än ett bekvämt politiskt budskap att sälja in till de etablerade i kultursektorn. Viljan att ordna, organisera och premiera under statsmaktens och expertisens fasta hand är en tankegång som helt verkar ha tagit över folkpartiet. Och det är en både farlig och antiliberal tanke som dödar marknadens och samhällets kreativitet och dynamik.

Detta är inte att förneka kvalitetsbegrepp, det är en insikt om hur kvalitet växer fram och utvecklas. Att framhålla eviga konstverks värde framför populärkulturens skräp är inte kontroversiellt. Bara man är redo att inse att några av gårdagens populära inslag är dagens finkultur.  Från opera till romaner och teater är gårdagens populistiska publikfrieri dagens etablerade finkultur. Så sent som kring förra sekelskiftet trodde ledande kriminologer att Shakespeare och Dostojevskij var orsaker till mord och kriminalitet. Dåtidens folkpartister hade mycket väl kunnat rasa mot dem liksom de några decennier senare rasade mot dansbanor och film.  Så kommer det såklart att vara även i framtiden. Och vad som visar sig äga beständighetens kvalitet kan ingen slå fast på förhand eller planera, vare sig expert eller amatör.

Mer om den borgerliga kulturpolitiken:

En kulturens tomteverkstad

Kulturpolitiken är utsugning av arbetarklassen