Ohly och hundrasismen

Aftonbladets debattsida innehåller i dag en artikel, signerad av bland andra Lars Ohly, om ”rasismen” och ”hetsen” som drabbar kamphundar. Enligt undertecknarna är kamphundar enastående stabila familjehundar, som helt enkelt lider av en taskig mediebild.

Något ligger det väl i detta. Jag känner själv en väldigt mysig amstaff, och naturligtvis är hundars beteende ofta en fråga om uppfostran.

Men problemet är ju att rätt många kamphundsägare har skaffat just amstaffar eller pitbulls i helt andra syften än att uppfostra dem till vänliga familjedjur. Mot den bakgrunden är det till exempel inte jättevanligt att förorternas grabbgäng vallar moppsar i centrum.

Därför blir det krystat intill löjets gräns när Ohly och hans vänner skriver att

”Det finns ingen statistik i Sverige som pekar på att hundar av kamphundsras skulle bita oftare än andra. Tillgänglig statistik pekar i stället ut tax och golden retriever som de raser som oftast är inblandade i bitolyckor.”

Här bör dock nämnas att

1. Det finns något fler taxar och golden retrievers än kamphundar i Sverige
2. Taxar och golden retrievers är vanligare i barnfamiljer (av lett insedda skäl)
3. NÄR taxar och golden retrievers biter så blir följderna inte lika allvarliga som av kamphundsbett
4. Ingen, som inte har väldigt mycket humor, skaffar en tax eller golden retriever för att försärka bilden av sin egen farlighet

Kamphundarna är måhända inte lika stora problem som kamphussarna. Men att jämföra dem med taxar är som att jämföra en magnum med en luftpistol.

Det hela kokar ner till frågan om vem man egentligen håller på. Det äldre paret som oroas över att deras trevliga gamla bostadsområde håller på att förslummas, eller de kamphundsförsedda machograbbar som bidrar till förslumningen. Att Lars Ohly föredrar de senare vet vi emellertid. De skriver ju till och med kampanjlåtar åt honom.

PK-debatt

Det blev en riktigt intressant diskussion på Publicistklubben igår. Deltog gjorde förutom jag själv Ulrica Schenström och Jan Larsson, tidigare statssekreterare hos Fredrik Reinfeldt respektive Göran Persson, samt SVT:s K-G Bergström och journalisten Julia Skott.

Så är valrörelsen smutsig? Handlar den om fel saker? Är medierna ute och cyklar? Detta och mycket annat avhandlas i debatten som kan ses här.

Ja, det är sannerligen nog nu.

Med anledning av tågolyckan i söndagskväll, efter vilken en person svävar mellan liv och död och flera andra är skadade och chockade,  går nu facket ut och angriper infrastrukturminister Åsa Torstensson (C). SEKO:s ordförande Janne Rudén löper linan ut, genom att fråga sig ”hur många liv Åsa Torstenssons politik ska få kosta”.

Det har även spridits uppgifter från okänt håll om att tåget skulle ha åkt för fort. Den uppgiften har inte gått att belägga, vilket förvisso är helt naturligt så här kort tid efteråt.

Jag ska inte komma och påstå att jag är någon tågexpert, men något har jag lärt mig efter att under ett halvårs tid ha skött en stor del av SJ:s presskontakter. Hela spårnätet är utrustat med tiotusentals kontakter, så kallade baliser, som kommunicerar med tåget när de passerar. Baliserna är i sin tur kopplade till ett system som heter ATC – automatic train control – som vid minsta vink om att något är fel bromsar eller stannar tåget.

För att ta ett exempel: om en förare drabbas av hjärtattack under körningen och inte stannar vid stoppsignal så gör ATC-systemet det åt honom. Detsamma gäller om tåget färdas för snabbt. Tåget behöver bara tänja hastighetsgränsen med några få kilometer i timmen för att ATC ska gripa in och sakta ned tåget.

Men okej, man ska aldrig säga aldrig. Däremot ska man heller inte säga för mycket innan haverikommissionen, som alltid kopplas in i den här sortens sammanhang, har utrett saken. Det är både ansvarslöst, dumt och potentiellt även farligt.

Rudén och SEKO spränger dock alla gränser när de partipolitiserar en tragisk händelse på det här viset. Dessutom saknar han fog för påståendet att säkerheten skulle sjunka som en direkt följd av privata entreprenörer.

Bloggen Departementet har publicerat följande graf, som jag tar mig friheten att låna och som visar att antalet olyckor tvärtom har sjunkit sedan entreprenörerna började anlitas.

Någon anständighet bör man kunna avkräva även ett S-kontrollerat fack som fruktar en valförlust.