I media

Neo ska ha all heder för att de ställer de svåra frågorna, och dessutom överlåter åt sina läsare att själva fundera över vad som känns minst obehagligt, istället för att skriva på näsan.

… Alliansens partisekreterare borde sätta sig och läsa Neo. Då kan de både avfärda socialdemokraternas fejkade löfte att aldrig göra sig beroende av sd och dessutom leverera trovärdiga resonemang om de alternativ som kanske kommer att uppstå.

Det skriver SvD:s Per Gudmundson i en lördagskrönika på webben apropå temat för vårt senaste nummer: vad händer om Sverigedemokraterna blir vågmästare?

Samtidigt är vår chefredaktör Sofia Nerbrand i full fart ute i både världen och samhällsdebatten. I lördags medverkade Sofia i programmet Annas Eviga om finanskrisen,  gårdagens kolumn i SvD handlade om den frimodige danske liberalen Naser Khader och ikväll (tisdag) och onsdag medverkar Sofia i TV-sändningarna från det amerikanska valet på plats i Washington.

Visst är ni sjuk

–         Försäkringskassan.

–         Hej, jag har fått en släng av ojämlik maktfördelning och kan därför inte klappa katter.

–         Eh, jaha.

–         Jo, och eftersom detta är ”vår tids stora hälsorisk” ihop med en ojämlik fördelning av naturresurser tänkte jag gå ut i skogen och projektera lite mineraler.

–         Projektera mineraler?

–         Ja, det är så att säga vård i förebyggande syfte. Jag äger nämligen ingen gruva, men det gör ju andra. Sådana klyftor skapar ohälsa, det har FN bevisat rent vetenskapligt. Och förebyggande är den bästa sjukvården.

–         Jo, men det är inte giltig grund för sjukfrånvaro. Du är ju inte sjuk.

–         Är jag visst det, avundsjuk. Men Gunnar säger att det går och bota om alla bara gör som han vill.

–         Gunnar?

–          Ja, Ågren. På Folkhälsoinstitutet. Han säger att ”Vår tids stora hälsorisk är den ojämna fördelningen av makt, naturresurser, tillgång till hälsovård och utbildning, pengar och inflytande som vi ser både globalt och i vårt eget land och som berövar många människor många hälsosamma levnadsår som skulle kunnat användas till att klappa katter, träffa barnbarn, läsa bra böcker, odla rosor eller varför inte kämpa för social rättvisa.”

–         Men med den definitionen är ju alla sjuka.

–         Ja, annars skulle ju inte alla behöva botas av en maktfullkomlig myndighet. Hur blir det, skickar ni blanketterna?

–         Ja, nog är ni sjuk alltid.

Varför har vi gränskontroll och tull?

Jag läste nyligen en
biografi om Tom of Finland
till en artikel i kulturmagasinet Voltaire. En sak som slog mig var hur mycket
av förtrycket mot homosexuella som utövades via statliga postverk och
tullkontroller. När Tom – som alltså målade glada, storkukade och muskulösa män
i mer eller mindre explicit sexuella situationer – fick beställningar i Europa
vågade han ofta inte skicka dem med posten, som ofta behagade öppna, titta och
förstöra omoraliskt innehåll efter eget godtycke. Det är vad statlig kontroll
över kommunikationen innebär i praktiken.

Sak samma med
tulltjänstemän. I biografin beskriver författaren F Valentine Hooven III hur
Tom alltid var rädd att passera tullen under sina många resor med erotiska
teckningar i bagaget. Likaså var han rädd för att klä sig som han ville. När
han kom till USA bytte han om till läderkläder på flygplatstoaletten först
efter att ha passerat tullen. Så utövades och upprätthölls förtrycket av
homosexuella och gaykultur. (En del vände naturligtvis på det. Hooven berättar
om hur Toms välsvarvade modell till serien Kake klädde sig sluskigt och lät
skäggstubben vara kvar när han reste till Helsingfors för att posera, eftersom
han gick igång på vakternas intima genomsökning. Det funkade varje gång.)

Varför låter vi
egentligen statstjänstemän ställa intima frågor, ha synpunkter på vårt bagage
och till och med undersöka vår person bara för att vi passerar en nationsgräns?
Numera kräver de inte sällan att få tillträde till våra tankar och vår smak,
samlade i våra laptops. EU fattade nyligen ett direktiv där till och med vad vi
äter på flyget ska registreras. Säkerhetsskäl? Det motiverar knappast denna
kontrollapparat. De där fåniga korten man måste fylla i för att få tillträde
till USA med frågor om man tänker begå terrordåd lär knappast ha fått någon att
bryta ihop och bekänna. Och inte handlar genomsökningen av datorns programvara
eller konfiskationen av resesprit om några säkerhetsskäl. Det är rena
beställningsjobb från en politiskt inflytelserik morallobby. Till den ena
befogenheten läggs sedan den andra, villigt utförd av en växande byråkrati med
det bekväma jobbet att trakassera trygga och hederliga människor på resande
fot.

Att även detta har
konsekvensen att förstärka utanförskapet hos avvikare är inte svårt att förstå,
även om toleransen för just homosexuella lyckligtvis har ökat. Utgångspunkten måste vara att gränskontrollen
är en kränkning av människors integritet som inte borde få utföras.
Brottslingar är en fråga för polisen, men att resa är vare sig brottsligt eller
misstänkt. Kolla på passet och var nöjd. Eller pass och pass, förresten. Det
klarade vi oss länge utan det också.