Mattias Svensson - 16 december, 2009

Om för många människor är problemet så är välstånd och karriär lösningen

Idag sällar sig Birger Schlaug
till skaran av skäggiga revolutionärer redo att införa diktatur i en replik på min artikel igår. Framför allt
är Schlaug bekymrad över barnafödande, även om han åtminstone har vett att ta
avstånd från Kinas repressiva ettbarnspolitik. Beredskapen att införa diktatur
säger han sig ha fått av att vi har reklam och välstånd i världen (”Ser vi inte
upp kommer vi att i full frihet konsumera oss rakt in diktaturen.”) Inte direkt
den rågång mot förtryck och enpartivälde man kan kräva av en demokratiskt
sinnad person. Det är också med förlov sagt ganska en ganska korkad inställning
givet Schlaugs egen analys.

Det är ju denna livsstil i frihet och med relativt välstånd
och inte minst karriärmöjligheter för både kvinnor och män, som vänt trenden
rörande nativiteten. Detta bekymrade makarna Myrdal
redan på 1930-talet och är idag föremål för högerkonspirationer om en demografi
som pekar på ett muslimskt maktövertagande. (Schlaug har en egen i form av den
gula faran med 400 000 fler kineser, mestadels kvinnor. Själv blir jag mer
skrämd av hans världsbild där mänskligt liv är något hemskt och skrämmande.).

Genom hela västvärlden diskuteras ”problemet” med sjunkande
nativitet
. Till viss del beror minskat barnafödande på sämre sociala förutsättningar i
exempelvis forna östländer, men mycket ”skylls” på viljan att tjäna pengar,
resa, göra karriär, konsumera. Den livsstil som Birger Schalug kritiserar tycks
mer än något annat ha bidragit till att minska nativiteten. Att låta folk göra vad
de vill inom ramen för ett rikt och fritt konsumtionssamhälle pekar inte mot
ohanterliga befolkningsöverskott. Tvärtom växer det upp något fler människor
som inom ramen för ökad specialisering ökar ett samhälles förmåga att hantera
problem, inklusive miljöproblemen.

Skulle däremot Schalug och andra gröna ta ifrån människor
karriär- och konsumtions- och resemöjligheter som folk i allt fler länder
drömmer om att hinna med som unga (och fertila), ja då blir barnafödande
förmodligen mer prioriterat igen, och försakelsepolitiken kontraproduktiv.

Befolkningsfrågan har alltid inbjudit skrikiga demagoger med
totalitära lösningar, vare sig trenden pekat mot ”för många” eller ”för få ”
födda i framtiden. Om vi kan lära någonting av denna historia som sträcker sig över
hela 1900-talet så är det att skräckscenarierna aldrig slagit in och att folk
tenderar att lösa det där ganska bra lämnade åt sig själva.

 

(Birger Schlaug verkar dessutom okunnig om hur det ser ut
rörande adoptioner (möjligheterna minskar och köerna blir allt längre) och
provrörsbehandling (inte alls så tillgängligt som han tycks tro). Ska människor
kunna räddas från oönskad barnlöshet krävs med all sannolikhet mer, inte
mindre, avancerad och tillgänglig teknisk och medicinsk assistans. Bifogar min
artikel i Neo nr 2, Fem år av längtan.)