Dumma, dumma Norman Borlaug som bara räddade livet på en miljard människor

Dumma, dumma Norman Borlaug som bara räddade livet på
uppemot en miljard människor med sin förädlade vetesort. Kunde han inte ha
tänkt på att det finns fler som svälter? Ja, ungefär så låter Ann-Charlotte
Marteus senaste lilla känsloutbrott på Expressens ledarsida.

Låter jag elak? Förminskande? Jag ber i så fall läsaren om
ursäkt, men efter att jag skrivit en artikel i polemik mot Diane Francis
plädering
för införande av tvångsaborter och befolkningspolis och Pär Holmgrens önskan
att avskaffa allmänna val i klimatets namn, så har jag lite svårt att förstå
logiken i att själv bli utpekad som skurken i dramat av denna Expressenskribent. Om nu inte logik är ett
manligt förtryckarinstrument som till varje pris bör undvikas av feministiska
ledarskribenter, förstås. Då går det ihop.

Så vad är Ann-Charlotte Marteus arg på? Jo, hon menar att
diktaturförespråkaren Pär Holmgren inte alls varit en uppburen svensk
klimatdebattör som fått pris
av miljöpartiet, liksom av Uppsala universitet och åkt landet runt på turné
finansierad av kommunala klimatpengar, och alltså inte bör kritiseras för sina
politiska uttalanden. Likaså att skribenter i hennes egen tidning inte bör tas
på allvar, ens om de förespråkar diktatoriska åtgärder särskilt riktade mot
kvinnor, och därför inte heller kritiseras. Alltså blir Marteus arg på mig för att jag kritiserar de här personerna och deras förslag (jag är tydligen värd
att kritiseras, det var det där med logiken igen).

Marteus är också arg för att jag har fräckheten att fundera
över andra lösningar än de ”restriktioner och nödvändiga försakelser” hon själv
menar är den enda vägen. ”Herre jösses” suckar hon över att jag ”lyriskt”
beskriver hur Norman Borlaugs ”gröna revolution” mot alla experttips räddade
hundratals miljoner, kanske en miljard människor i främst Indien och Pakistan.
Ursäkta, men om man inte får vara lyrisk över en sådan insats för
mänskligheten, när får man vara det då?

Och vad är det som skulle vara så förgripligt naivt med att
ifrågasätta tron att just den globala uppvärmningen skulle vara ett problem
utan någon teknisk lösning? Det skissas redan idag på en mängd mer eller mindre
vilda idéer som alla har det gemensamt att de skulle innebära långt mindre
umbäranden och lidande än restriktionsvägen. Läs gärna mer hos Copenhagen
consensus
som försökt skatta metodernas genomförbarhet och kostnad. Låter det science
fiction att man skulle kunna styra molnproduktionen eller skapa koldioxidfickor
inom några decennier? Visst, men tänk er att ni skulle förklara dagens samhälle
för Ann-Charlotte Marteus konkretbundna föregångare anno 1909. Det hade nog
också låtit science fiction med passagerarflyg, rymdfärder, penicillin eller
att tuberkolosen skulle vara utrotad. Ingetdera resultatet av politiska
toppmöten.

Detta medan det alternativ som ligger på bordet i Köpenhamn
klingar bara allt för välbekant av politikens alla begränsningar. Handel med
utsläppsrätter låter bra i teorin, men är i praktiken en låtsasmarknad som
stoppar miljardvinster i fickorna på ryska oligarker och oljebolag. Läs mer i
vetenskapsjournalisten Ronald Baileys Neoartikel. Till det en astronomisk välståndsöverföring på 5 procent av den
högproducerande världens BNP till världens diktaturstater. Hur naiv måste man
inte vara om man ser detta som den enda möjliga lösningen på mångfacetterade
och komplexa problem som uppstår följer av global uppvärmning? Tror ens
Ann-Charlotte Marteus att Mugabe fixar fungerande skydd mot stigande vattennivå
för sin befolkning om vi bara ger honom pengar?

Sedan blir jag ärligt talat lite trött på perspektivlösa personer
som sitter på sitt tempererade och upplysta innerstadskontor dit de tagit sig
på smidiga kommunikationer och kopplat upp sig mot omvärlden via sin laptop
bara för att gnälla över växthuseffekten som ”ett gigantiskt
marknadsmisslyckande”. Uppvärmningen är ett problem, ja, ett allvarligt hot,
ja, men vi hade levt betydligt sämre liv på alla plan om vi avstått från att
exploatera fossila bränslen, ja människor i stora delen av världen lever akut
sämre och smutsigare liv
i avsaknad av dessa relativt rena energikällor.

Ja, och så skriver Ann-Charlotte Marteus att jag är dum
också. Det är till skillnad från de ovanstående försöken en argumentationsnivå
som passar henne.

 

Uppdatering: Diskutera och kritisera gärna, men spekulativa kommentarer om personers bristande intelligens, humör och utseende lämnar vi åt Expressenskribenter. Nivån här är högre än så.