Min röst i valet 2014 går till …

Jag tycker inte att den här regeringen förtjänar att bli omvald. Det har hänt alldeles för lite under den senaste mandatperioden. I Alliansens valmanifest finns en massa saker jag inte vill ha – skattehöjningar, Systembolag, hårdare straff i allmänhet och hårdare knarklagar i synnerhet, ökade utgifter till jämställdhetstrams och landsbygdspolitik, matlandet Sverige, ja ni fattar – och välvilligt och noggrant läst finns 19 ynka liberaliseringar. Om den växande statliga övervakningen är det tyst. Men jag kommer ändå att lägga min röst på ett Alliansparti. Bakgrunden är två skäl som jag haft anledning att utveckla i längre texter på sistone. Det första är de reformer som påbörjades i Sverige med valutaavregleringen under senare delen av 1980-talet och som via skattereform, friskolor, självständig riksbank, pensionsreform, teleavreglering, fem avskaffade alkoholmonopol, grön skatteväxling och jobbskatteavdrag gjort Sverige till ett föredöme inom statskonsten. Demokratins hopp enligt John Micklethwait och Adrian Wooldridge. Boken The fourth revolution – The global race to reinvent the state (Allen Lane, 2014) har varit en inspirerande läsning. Detta tema och alliansens bidrag utvecklar jag ihop med Andreas Ericson i nya numret av Neo, i en text som kan läsas här. Jag tror i korthet att Alliansen är vårt bästa hopp att fortsätta denna väg mot lägre skattetryck, rimlig utgiftskontroll och bättre skött offentlig verksamhet, även om mycket brister och för lite och fel saker görs. Boken The fourth revolution ger också en tankeställare om hur viktigt detta är för framtiden. Det andra skälet är en oro för världsläget och framtiden på kort sikt. På bara några år har kommentarsfält och sociala medier fyllts av en rasism och främlingsfientlighet jag inte sett tidigare. Ett aggressivt och envetet formulerat invandringsmotstånd har trängt in även i borgerliga kretsar. En självrättfärdigt aggressiv vänster ägnar stor kraft åt att adla dessa strömningar till sina huvudmotståndare och de talar samtidigt alltmer öppet om planekonomi och åsiktsförtryck. Feministiskt initiativ tar åsiktskorrigeringens roll hela vägen till straff för tidningsartiklar med oönskad vinkel och statliga uppdrag att disciplinera män som tycker fel. Även i det politiska mittfältet dominerar krav på ordning och disciplin, en större roll för en allt mäktigare stat: övervakning, värnplikt, kontroll över ungdomen. Jag är förvisso övertygad om att de liberala institutionerna håller, demokratin eller grundläggande fri- och rättigheter står inte på spel. Men de politiska strömningarna är likafullt otäcka. Och jag tror framför allt att ett stort nederlag för en Alliansregering som öppet och mycket hedersamt konfronterat och gått på tvärs med dessa strömningar kommer att försvaga redan marginaliserade liberala inslag. Vilket utvecklas här. Detta osäkra politiska läge har gjort att jag beslutat mig för att rösta på ett riksdagsparti och alltså inte göra en hedervärd markering med en röst på exempelvis Piratpartiet eller Liberala partiet. Så vilket? I senaste riksdagsvalet röstade jag på Miljöpartiet och Maria Wetterstrand. Den rösten är jag nöjd med. Miljöpartiet var under föregående ledning på god väg att stärka sin profil i viktiga frihetsfrågor. De var kritiska mot statens övervakning och mot en alltför långtgående upphovsrätt, de värnade friskolor och valfrihet, de talade om att bygga högt, mycket och miljövänligt i stora städer och värnade öppna gränser och en generös asylpolitik. Jag fann även ett glädjande gensvar från många på min bok om förmynderi. Idag är det nog bara asylpolitiken som är kvar på agendan. Tror fortfarande att Miljöpartiet har potential att bli ett livsstilsliberalt, frihetligt och grönt alternativ, men tyvärr har utvecklingen gått i motsatt riktning under nuvarande ledning. Reklamförbud, GMO-motstånd och kvoterad föräldraförsäkring har trängt ut tidigare frågor. Enorm energi läggs på att kritisera skattesänkningar. Och inte vilka skattesänkningar som helst. MP är för de flesta riktade skattesänkningar till företag och bolag som alliansen genomfört. De är kritiska till just jobbskatteavdraget, att vanliga löntagare får behålla lite mer av sin inkomst. Detta ställer de dumpopulistiskt mot välfärd och miljösatsningar. Folkpartiet och Kristdemokraterna är inte heller särskilt lockande för en liberal. KD försökte inför förra valet lägga sig an med en kritik mot stat och pekpinnar, men det arbetet nådde aldrig längre än retoriken. Folkpartiet är mer antiliberalt än på länge genom att ha lagt kvotering och värnplikt till sina tidigare profilfrågor euro, Systembolag och sönderreglerad skola. Mitt val har alltså sedan ett tag stått mellan Centern och Moderaterna. Hade jag bott i Stockholms stad hade valet varit enkelt: Centern. Där är riksdagslistan full av bra kandidater. Goda liberaler som Johan Hedin, Johanna Jönsson och Sofia Arkestål, därtill den kompetente och sympatiske Martin Ådahl, förvisso med en mer socialliberal profil. Går man till länet är det en annan sak. Även här finns förtjänstfulla liberaler; Robert Aspegren, Hamid Ershad Sarabi och Johanna Lundgren Gestlöf förtjänar kryss. Men det är något som tar emot med en lista som toppas av Kerstin Lundgren, som stod för det kanske allra smutsigaste angreppet på de liberala inslagen i Centerns förslag till idéprogram. (I sak har myterna hon sprider om att frihet skulle innebära ”socialdarwinism” tillbakavisats som ett historiskt falsarium.) Jag påminns om att Centern i praktisk politik under åtta år misslyckats med att driva igenom liberaliseringar, medan intressepolitiken dessvärre frodats. Centern har många lovande och begåvade liberala personer, och jag tror de kommer att bli ett mer frihetligt parti framöver, men en röst på denna lista riskerar tyvärr att stärka valbara kandidater som representerar en helt annan del av Centern än den liberala agenda jag vill se. Tittar jag på Moderaternas lista hittar jag många personer jag tycker om: Anna Kinberg Batra, Hanif Bali, Ida Drougge, Fredrik Schulte. Inte renläriga, men relativt frihetliga. Och det jag begär av en riksdagsledamot är inte fullkomlig åsiktsgemenskap, utan att de drar åt rätt håll i de två-tre frågor som de kan driva aktivt. Medan Centern ofta säger bra saker, men driver dålig politik är det lite tvärtom med Moderaterna. De gör fjantiga utspel om kvotering och värnskatt, men levererar sänkt skattetryck och avskaffad värnplikt. Fredrik Reinfeldt, som toppar listan, har jag många kritiska synpunkter på, men han kommer alltid att ha min största respekt för att ha lett den enda högerministären i Europa som valt att samarbeta för ökad öppenhet för invandring snarare än med främlingsfientliga partier. Ser man dessutom rent valstrategiskt går Moderaterna mot ett stort valnederlag. En tydlig signal om att partiet försummat sin förnyelse. Jag saknar för min del initiativ till en skattereform, mod att ta tag i bostadsfrågan på riktigt – även ränteavdrag och hyresreglering, en seriös miljöpolitik som vågar ta betalt för förorenande utsläpp och inte bara pekar finger åt Kina och tycker att frimodigheten, företagsvänligheten och frihetligheten gått förlorad bland fiskala, feministiska och folkhälsopolitiska aspekter. En omsorg om samhällets utsatta och en uppgörelse med den repressiva inställningen till droger skulle jag också sätta upp på önskelistan för ett ansvarsfullt, statsbärande men ändå värderingstroget parti som vågar tänka nytt. Och det måste de. Så vad kan vara bättre än lite nyliberalt sällskap när de gör det? Dessutom tror jag inte att det ovanstående är främmande tankar för de representanter jag listat ovan. Mitt val faller alltså på Moderaterna. Partiet jag gick med i 1988 som ung moderat, arbetat åt, föreläser för, men inte röstat på i ett riksdagsval sedan 1991. Bra namn på valbar plats, ett hyggligt arbete för att ta Sverige i rätt riktning och statsministerns tydliga arbete för öppenhet fäller avgörandet. Mitt personkryss går till Karl Sigfrid, som gjort ett viktigt arbete som riksdagsledamot i två andra frågor där Moderaterna behöver tänka om: digitala frågor och EU. Det blir min signal till eftervalsdebatten och mandatperioden i opposition fram till återkomsten för vad som förhoppningsvis är en vitaliserad och betydligt mer frihetlig koalition 2018. Och jag är vid gott mod om en sådan. Ser man till böcker och tänkare snarare än till dagspolitik är liberalismen mer vital, spännande och nödvändig än på mycket länge.   P.S. I landsting och kommun splittar jag mellan Centern och Moderaterna. På Lidingö blir det moderaterna, ett tryggt värn för låg skatt och mer byggande. Jag kryssar Anna Rheyneuclaudes Kihlman. (Centern på Lidingö är populistiska tomtar som är för alla utgifter och obstruerar allt bostadsbyggande.) I landstinget skulle jag gärna röstat på Paul Lindqvist i Moderaterna. Men det blir Centern för jag gillar Gustav Hemming, och Centern har en mer human inställning till sprutbyten. D.S.