Holkprogram i Stockholm

När jag bläddrar igenom diverse kommunala handlingar, i jakt på intressanta men för den breda allmänheten okända valfrågor, stöter jag på denna pärla till tjänsteutlåtande över en pärla till förslag:

”Carin Jämtin (s) har i enskrivelse till kommunstyrelsen begärt att staden skall utreda ett holkprogram för fåglar och fladdermöss. […]

Igelkottar, småfåglar och humlor skulle också inom ramen för förskolans och skolans verksamhet kunna stöttas i ämnesövergripande projekt där barnen får möjlighet att bygga holkar och ordna med vinterbon för igelkottar och andra smådjur. Carin Jämtin föreslår särskilda anslag och informationskampanj för skolklasser, ”adoptera en igelkott”.

Jag vet faktiskt inte vad som är roligast. Förslaget i sak, eller det byråkratiska språk på vilket det refereras. När jag fortfarande pysslade med kommun- och landstingspolitik hände det ibland att jag skrattade högt åt just den byråkratiska jargongen, varvid tjänstemännen brukade titta på mig med en min av total oförståelse. De förstod helt enkelt inte vad som var så roligt.

Men allvarligt talat, man skulle naturligtvis kunna skämta i det oändliga om miljonprogram för humlor, eller om det uppenbart segregerande förslaget att göra olika satsningar i olika delar av staden, endast på grundval av art.

Men på något sätt känns det som att vänsterpartierna har försatt sig i en situation där det inte längre går att skämta om dem, eftersom varje punchline är så uppenbar. Butlerpolitiken har tagit över dagordningen, helt enkelt.

Det är inte utan att man misstänker att vissa förslag kommit till under inflytande av en helt annan sorts holk…