Häglund har mer rätt än Hägglund

Nej, kristdemokraternas Göran Hägglund är naturligtvis inte nazist, och definitivt inte för att han kritiserat ett självutnämnt avantgarde på landets kultursidor som osäkrar sin revolver om någon skulle säga "vackert" eller "gott" ihop med en konstupplevelse. Denna enkla poäng driver han med den äran hem i en replik på Aftonbladets kultursida idag.

Men sedan blir det så där tröttsamt och stereotypt igen. När Hägglund försöker ta upp hela rummet mellan ”en enögt ekonomistisk höger och en verklighetsfrånvänd och dogmatisk vänster” tänker han inte på att den positionen har som enda egenskap att man är ett gigantiskt a---l. Det håller inte att idiotförklara alla sina meningsmotståndare.

I försöket till samhällsanalys blir det riktigt platt:

Man behöver inte vara överkänslig eller för den delen vänsterorienterad för att se tendenser till en samhällsutveckling där kommersialiseringen alltmer drivit människor att identifiera sig som konsumenter snarare än medborgare.

Det är en utveckling som uppstår just i en miljö där marknadens logik kommit att bli norm för alla mänskliga strävanden. En renodlad konsumtionsmiljö där sociala, moraliska och just kulturella värden hamnat i bakgrunden.

Men ett av kulturens viktigaste bidrag är att andra egenskaper hos personen än konsumtionslustan utvecklas. Att värna människan som kulturvarelse i kontrast till konsumtionsvarelsen.

Var finns denna renodlade konsumtionsvarelse i avsaknad av andra mål och meningar i livet än penningmaximerande och konsumerande? Frågan är retorisk. Ekonomerna vet att den penningmaximerande konsumenten är en fantasifigur som de använder för prognoser (och vi har nyligen blivit påminda om hur det kan gå med de där prognoserna). Hägglund, som ju är en ekonomiskt bildad man, borde veta bättre än att mata konservativa och kommunistiska kultursidestroll med den typen av fördomar.

Tvärtom är den utbredda kulturlösheten i breda samhällsgrupper väsentligen en myt, vilket då och då framgår i eminenta texter som Per Sundgrens försvar för arbetarklassen och Kjell Häglunds idag aktuella försvar för medelklassen i Axess, liksom även i Ann Heberleins försvar för konsumtionen, som inte alls behöver bli den alltomfattande dominanta tomhet Göran Hägglund orerar om.

Den liberala kritiken mot kulturpolitik handlar inte heller den om något slags ensidig ekonomism. En del går förvisso ut på att påpeka det felaktiga i att staten tar ifrån människor pengar för att låta ett korporativt organ köpa kultur åt några privilegierade grupper, men det är en kritik som handlar lika mycket om paternalism och orättvisa som ekonomi. En annan del handlar om att kulturpolitiken skapar andliga lakejer och därför inte är bra för kulturen heller. Det är exempelvis kulturpolitikskulturen som står för de oändligt tröttande pseudodebatterna kring konstens gränsfall som ingen frisk människa orkar följa (hur orkar man ha en åsikt om Anna Odell?).

I sina svepande utfall och försök att inta alla kulturpolitiska mittenpositioner samtidigt hamnar Göran Hägglund mellan stolarna och gör sig irrelevant för alla utom skräniga hejaklacksledare. Det är synd på en god ambition att salta kulturdebatten. Närmare verkligheten nästa gång, Göran.