Häglund har mer rätt än Hägglund

Nej, kristdemokraternas Göran Hägglund är naturligtvis inte
nazist, och definitivt inte för att han kritiserat ett självutnämnt avantgarde
på landets kultursidor som osäkrar sin revolver om någon skulle säga ”vackert”
eller ”gott” ihop med en konstupplevelse. Denna enkla poäng driver han med den
äran hem i en replik
på Aftonbladets kultursida idag.

Men sedan blir det så där tröttsamt och stereotypt igen. När
Hägglund försöker ta upp hela rummet mellan ”en enögt ekonomistisk höger och en
verklighetsfrånvänd och dogmatisk vänster” tänker han inte på att den
positionen har som enda egenskap att man är ett gigantiskt a—l. Det håller inte att
idiotförklara alla sina meningsmotståndare.

I försöket till samhällsanalys blir
det riktigt platt:

Man behöver inte vara överkänslig eller för den delen vänsterorienterad för
att se tendenser till en samhällsutveckling där kommersialiseringen alltmer
drivit människor att identifiera sig som konsumenter snarare än medborgare.

Det är en utveckling som uppstår just i en miljö där marknadens logik kommit
att bli norm för alla mänskliga strävanden. En renodlad konsumtionsmiljö där
sociala, moraliska och just kulturella värden hamnat i bakgrunden.

Men ett av kulturens viktigaste bidrag är att andra
egenskaper hos personen än konsumtionslustan utvecklas. Att värna människan som
kulturvarelse i kontrast till konsumtionsvarelsen.

Var finns denna renodlade konsumtionsvarelse i avsaknad
av andra mål och meningar i livet än penningmaximerande och konsumerande? Frågan är retorisk. Ekonomerna
vet att den penningmaximerande konsumenten är en fantasifigur som de använder
för prognoser (och vi har nyligen blivit påminda om hur det kan gå med de där prognoserna). Hägglund,
som ju är en ekonomiskt bildad man, borde veta bättre än att mata konservativa
och kommunistiska kultursidestroll med den typen av fördomar.

Tvärtom är den utbredda
kulturlösheten i breda samhällsgrupper väsentligen en myt, vilket då och då
framgår i eminenta texter som Per Sundgrens försvar för arbetarklassen och Kjell Häglunds idag aktuella försvar för medelklassen i Axess, liksom även i Ann Heberleins försvar för konsumtionen, som inte alls behöver bli den alltomfattande dominanta tomhet Göran Hägglund
orerar om.

Den liberala kritiken mot kulturpolitik handlar inte heller
den om något slags ensidig ekonomism. En del går förvisso ut på att påpeka
det felaktiga i att staten tar ifrån människor pengar för att låta ett
korporativt organ köpa kultur åt några privilegierade grupper, men det är en kritik som handlar lika mycket om paternalism och orättvisa som ekonomi. En annan del handlar om att
kulturpolitiken skapar andliga lakejer
och därför inte är bra för kulturen heller. Det är exempelvis
kulturpolitikskulturen som står för de oändligt tröttande pseudodebatterna
kring konstens gränsfall
som ingen frisk människa orkar följa (hur orkar man ha en åsikt om Anna Odell?).

I sina svepande utfall och försök att inta alla kulturpolitiska mittenpositioner
samtidigt hamnar Göran Hägglund mellan stolarna och gör sig irrelevant för alla utom
skräniga hejaklacksledare. Det är synd på en god ambition att salta kulturdebatten. Närmare verkligheten nästa gång, Göran.