Kulturpolitik är utsugning av arbetarklassen
Idéhistorikern och tidigare kulturborgarrådet (v), Per Sundgren, är fullkomligt lysande i sin uppgörelse med kulturpolitik på DN Kultur idag (uppdatering: till slut på nätet). Nej, vi är förmodligen inte ense om lösningen, men Sundgrens beskrivning av kulturpolitiken sedan dess tillkomst (mer om denna hos Sture Johannesson) som ett korporativt medelklassreservat som göds på andras bekostnad och i det paternalistiska syftet att förädla arbetarklassens vanor är en bredsida mot stat och politik av en kaliber som gör en nyliberal varm i hjärtat.
Kulturpolitikens misslyckande är inte bristen på kvalitet eller konstnärlighet utan att den arbetarklass som via skatten finansierar det offentligt stödda kulturlivet i så lite grad deltar i detta kulturliv.
Fast deltar gör de ju. Lågutbildade ägnar sig visst åt kulturutövande, slår Sundgren fast, i högre utsträckning än högutbildade faktiskt. Men det är en kultur som lever och frodas vid sidan om de offentliga stöden. Jag förstår inte hur detta rimmar med Sundgrens slutpåstående att marknaden, i betydelsen spontan ordning utanför det offentliga, inte sköter kulturfrågorna. Min enda invändning är att om denna kultur kan frodas utanför det offentliga, så kanske även medelklassen kan klara sitt kulturbehov utan subventioner. Då kan kulturpolitiken läggas ner snarare än att allas kultur bakas in i en politisk byråkrati. En paternalistisk sådan, enligt Sundgren själv:
Gruset i kulturpolitikens maskineri har alltid varit det folk som inte förstått sitt eget bästa utan skamlöst ägnat sig åt att konsumera populärkultur.
Visst delar jag även Sundgrens kritik mot det som okunniga människor brukar kalla ”nyliberalism”, tilltag som att ”reducera kulturen till hälsokost eller ett medel för ekonomisk tillväxt”. Vi har en intervju i nästa nummer av Neo med en spännande kulturmecenat som med självklarhet slår fast att han stödjer kultur för att han gillar kultur, ”det går aldrig att räkna hem”.
Läs hela Sundgrens artikel, den kommer väl på nätet vad det lider. Fast visst är det lite symptomatiskt att ett kulturborgarråd kommer på att kulturpolitiken i femtio år varit ett misslyckande först när den politiska karriären är över.
