En obekväm sanning om FN och miljöpolitiken

Det har uppstått en dogm kring att politiken och politiskt ledarskap är det enda som kan rädda miljön. Den som exempelvis skänker pengar till Naturskyddsföreningen köper inte naturskyddande åtgärder, utan vad föreningen lovar är att de ”kan tvinga politiker och makthavare att lyssna” (genom dåliga undersökningar som denna).

Men politiken har redan haft sin chans att sätta avtryck i en bättre miljö. Aldrig mobiliserades den så tydligt som i Rio de Janeiro 1992 när Agenda 21 för ett långsiktigt ”hållbart” samhälle sjösattes. Som Anna-Karin Nyman avslöjar i sin Neo-artikel i nya numret (pdf här), och även skriver om på Newsmill, var det inget särskilt uthålligt miljöarbete, trots många bidragsmiljarder.

Detta är en obekväm sanning för debattörer och politiker som profilerat sig med krav på politiskt ledarskap och regleringar, och borde även vara av intresse för miljöjournalister. Tycker i alla fall vi på Neo, så vi skickade en tidning och även en utmaning via mail att läsa artikeln till bland annat följande personer:

Svante Axelsson, Naturskyddsföreningen
Bo Ekman, The Tällberg Foundation
Anders Wijkman, europaparlamentariker (kd)
Alexander Gabelic, Svenska FN-förbundet
Andreas Malm, Arbetaren
Sasja Beslik, Banco Fonder
Per Ribbing
Marit Ragnarsson
Susanna Baltscheffsky, SvD
Mikael Salo, Miljöaktuellt
Pär Frick, Svenska Ekodemiker

Tidningen skickades för två veckor sedan, mailet med ”en utmaning från Neo” och bifogad pdf, den 20/5. Exakt en person, Marit Ragnarsson, har svarat via mail.