Om skuld, ansvar och utsikt att göra skillnad

Ok detta är inte vad jag ville ägna min arbetstid åt i dag, men här är några klargöranden angående mitt replikskifte med Sakine Madon i Expressen i dag (ej online än). Jag gillar att läsa Sakine Madon, hon är en slugger som kan slå där det känns, men här vevar hon verkligen i väggen.

Denna gång är detta är bakgrunden: Sakine Madon skrev en krönika om en tweet jag skrivit, men citerade bara ena halvan. Här är tidigare texter om mig av Sakine Madon: Här är jag t ex sexist.

Jag har en replik i Expressen i dag när jag förklarar min ståndpunkt närmare:

Tydliga ställningstaganden från moderata muslimer kan göra skillnad i kampen mot extrem islam. Detta konstaterade jag bland annat på Twitter efter terrordådet i Stockholm, och underströk att av detta på inget sätt följer att muslimer ska beläggas med kollektiv skuld för extremisters handlingar. I det finner Sakine Madon stoff till ännu en krönika i Expressen där jag beskylls för grumliga värderingar (8/1). Tidigare har Madon spårat sexism, denna gång anklagas jag för rasism. Låt mig vara mycket tydlig: Kampen mot extremism står inte mellan väst och islam, utan mellan moderat och extrem islam. I den kampen är avståndstaganden och protester från moderata muslimer av avgörande betydelse. Det innebär inte att muslimer skulle vara kollektivt ansvariga för andras brott – två tankar som jag är övertygad om att begåvade människor kan hålla i huvudet samtidigt.

Detta är ingen ovanlig ståndpunkt – Dagens Nyheters ledarsida skriver till exempel exakt samma sak i dag:

Man får också hoppas att det inom gruppen finns en vilja att hjälpa människor som gått vilse i religionen, och att man inte förväxlar denna vilja att ställa till rätta med anklagelser om förekomsten av en kollektiv skuld. Här finns nämligen ett annat tankespår som leder fel. Resonemanget lyder: eftersom det inte finns någon kollektiv skuld finns det heller inget kollektivt ansvar att göra något åt problemet. Men frånvaro av skuld leder inte automatiskt till en befrielse från ansvar.

Sakine Madon fortsätter i sin replik i dag att jämföra min åsikt i den här frågan med en ståndpunkt jag kritiserat Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu för. Låt mig förklara varför min åsikt inte är jämförbar med Reepalus:

Under kriget i Gaza 2008 höll judar i Malmö en demonstration under parollen ”medlidande med alla civila offer” på Stortorget i Malmö. De möttes av en våldsam motdemonstration och rop om ”Hitler, Hitler, Hitler” och ”Jävla judar”. Till slut skickades en slangbomb rakt in i den judiska gruppen, varpå polisen bestämde sig för att evakuera. Budskapet från polisen var att man skulle lämna allt och springa, och medan judarna sprang följde barn från motdemonstrationen efter för att rapportera tillbaka in i folkmassan vart judarna tog vägen. En ganska hårresande scen i en svensk stad.

I efterhand har Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu fått frågan av Skånska Dagbladet om judarna som jagades bort från Stortorget under antisemitiska slagord, och om den antisemitism som sätter tydlig prägel på livet i Malmös lilla judiska församling. Han svarade då att den judiska gruppen skulle tagit tydligt avstånd från Israel; ”I stället väljer man att hålla en demonstration på Stortorget, som kan sända fel signaler.” Judarna skulle alltså skylla sig själva för det våld och det hat som drabbar dem, för att de inte tagit avstånd från Israel. Det är som om någon skulle kontra en fråga om rasism och hatbrott mot muslimer med att alla muslimer får skylla sig själva om de inte tar tillräckligt avstånd från andra muslimers handlingar. Vilket alltså inte på något vis är jämförbart med något jag sagt eller skrivit, eller någonsin skulle få för mig att säga.

Om integration på Timbroseminarium

I går deltog jag tillsammans med Frida Johansson Metso och Thomas Gür i ett väldigt givande Timbroseminarium om integration. Klippet finns att se här, jag förklarar vid 5:50 varför jag tycker att det är relevant att föra en diskussion om brottslighet i den debatten. (Och bakgrunden till mitt personliga engagemang, nämligen de brott som mina nära och kära i Rosengård har utsatts för). Jag har gjort det ett par gånger nu, vilket tycks ha undgått Karin Olsson på Expressen igen. Johan Lundberg svarar henne här.

Lite till om Lundbergs och mitt konstverk

I går hade jag och Johan Lundberg en replik på DN:s ledare i förra veckan där vi anklagades för att jamsa med SD i den här debattartikeln. Jag har knackat ner DN:s replik som inte finns online, bear with me här för ett ögonblick, ok?

Så här skrev Johan och jag:

Vi bör formulera vilka fördelar som finns med invandring, liksom diskutera invandringens problem för att kunna vinna debatten med SD. Detta var budskapet i en artikel (DN Debatt 23/9), där vi bl a nämnde invandrares överrepresentation i brottsstatistiken som ett problem som behöver diskuteras på ett seriöst sätt. I polemik med oss skriver DN Ledare (17/10) att frågan om invandrares överrepresentation är överdriven, eftersom den helt kan förklaras med sociala faktorer.

Detta enkla samband mellan socioekonomisk status och brottslighet motsägs av Brås statistik (Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet, 2005:17). Enligt Brå består invandrares överrepresentation även om man gör en standardisering med avseende på kön, ålder, utbildning och inkomst. Överrepresentationen kan bero på frustration, diskriminering, upplevd diskriminering, kulturskillnader och traumatiska upplevelser i ursprungslandet – och socioekonomisk status.

Ju mer man undersöker hur dessa faktorer påverkar brottsligheten, desto större möjligheter har man att undvika överrepresentation av invandrare i framtiden. DN viftar bort frågan genom att ange en förklaring som bara är delvis sann, och förnekar på så vis komplexiteten i problemet. Det ser förstås väldigt ädelt ut, men det är också ett utmärkt exempel på hur medier undviker att ta tag i de här frågorna på ett uppriktigt sätt.

Och så här svarar DN:

Paulina Neuding och Johan Lundberg fortsätter att hårdra sina argument utifrån en världsbild om ett ”vi” och ett ”dom”, där ”dom” är på ett visst sätt och ”vi” på ett annat. Detta är vad vi skrev i ledaren:

”Människor längst ned i samhällshierarkin är och har alltid varit – även långt innan Sverige hade någon egentlig invandring – överrepresenterade i exempelvis brottslighet och andra sociala svårigheter. En hjärnkirurg från Indien är sannolikt inte det minsta mer brottslig än en hjärnkirurg från Jönköping.”

Den dag Neuding och Lundberg kan visa att indiska hjärnkirurger eller iranska tandläkare är brottsligare än andra får vi tänka om.

Notera vad som händer här: DN bemöter inte alls den forskning vi anför, den står sig tydligen slätt mot ledarredaktionens sunda förnuft. I stället skjuter man in sig på att tillskriva Johan och mig en världsbild som skiljer mellan ett ”vi” och ett ”dom” (jag har aldrig förstått den stavningen för övrigt, varför inte ”vi och dåmm” om vi ändå ska vara infantila?).

Tänk för ett ögonblick om DN:s – förmodar jag – benchmark New York Times ledarsida skulle förhålla sig på det sättet i en debatt (”Oh statistics shmatistics, you are thinking in terms of ’us’ and ’themm’!”). De skulle ju bli utskrattade.

Men i Sverige går detta tydligen utmärkt, vilket återigen bara bekräftar Johans och min tes. Debatten kring invandringens fördelar och problem förs inte med särskilt goda argument i Sverige. Säg det, och du kommer att peppras med platta slagord, ogenomtänkta resonemang och anklagelser om att vara rasist. Inte ens Sveriges tyngsta ledarredaktion kommer att göra en större ansträngning.