Festa hela natten, eller ordningsfråga

P3 dokumentär
har seglat upp bland de omistliga inslagen i mitt liv. Intressanta genomgångar
av svensk nutidshistoria som borde få något slags folkbildarpris.

Särskilt kul var programmet om Docklands för några veckor sedan, en berättelse med avstamp i Frihetsfronten och liberal
frihetskamp för rätten att ha roligt (min egen artikel här). Idag tycks alla ense om att det var moralpanik och brutala övergrepp från
polisens sida att stänga Docklands, något som tycks mest motiverat med motvilja
mot arrangörernas åsikter (men vad jag minns kostade bästa delen av
Nackapolisens övertidsbudget).

Programmet täcker både stämningar och tankar. Polisen som säger att ungdomar borde vara hemma
och sova och Kristina Axén Ohlin som gör bort sig som kulturpolis gör en
fortfarande förbannad. Mest förvånande bonusinformation var att DN Kulturs Ulrika Kärnborg då var ledarskribent på Expressen och en av få röster som försvarade Docklands och rätten att dansa. Men glädjen i upproret förmedlas väl, här gjorde man
något kul för att det var ens rättighet.

Jämför med reportaget från den sunkiga kårhusockupationen
som i vanvördig ton tas ner i mindre mytisk proportion än när det skildras på
kultursidorna. Jag vet vilken revolution jag föredrar.

Det är nya tider nu

Klassiska serien Hedebyborna går i repris med start i SVT 1 på söndag kl
18.15. Fattigt med klipp på youtube med tanke på hur många klassiska scener det
finns; Lundewalls, Müntzing och Sill-Selims smörgåsbordsorgie innan andra
världskriget, Mon Cousins yttre uppenbarelse, den nye fjärsmans besök i
Handelsboden, Årensningen – och det första avsnittet nu på söndag bör avnjutas
i sin helhet.

Framför allt slås man av levernet under denna tid, som av
forskare kallas ”den nyktra parentesen”
och hyllas av restriktionsnostalgiker på grund av den låga totalkonsumtionen av
alkohol i samhället. Jo, för så var det. Så länge en Svensson, en Lundewall och
en Louise motsvarades av en Baron Urse, en Abraham och alla dessa kvinnor som
sällan drack en droppe blev nämligen genomsnittet riktigt präktigt. I teorin
kunde man dessutom stödd på fina restriktioner skicka oförvitliga ämbetsmän på
tjänsteförrättning för att arrestera den som ägnade sig åt olaga utskänkning,
även om praktiken var ungefär lika svajig som fjärsmans cykelfärd.

Visst, om
allt som räknas är att färre drack så var motbokens restriktionstider en succé,
men som spritkulturen i Hedebyborna bär vittne om är det också frågan om hur
det dricks. De som förfasar sig över dagens vanor – att medelålders dricker vin
till maten mitt i veckan eller tjejkvällar på krogen och andra trevliga
alkoholrelaterade levnadsvanor som ökat den kollektiva alkoholkonsumtionsnivån
– och som längtar tillbaka till DDR-Sveriges alkoholpolitik
bör följa Hedebyborna i rent studiesyfte.

Nä nu tror jag att solen söker mig och det är dags att luta
sig lite.

(Och du som vill ha en godbit menar du väntar kan
återuppleva Johan Hakelius fantastiska skildring av journalistskrået i Fokus, som
lånade en del grepp från Hedebyborna)

Gå ner i vikt med nya a-kassemetoden

Dagens framsida på Aftonbladet gör mig lite konfunderad. ”INGEN A-KASSA på fyra månader: Ramin har GÅTT NER TIO KILO. Metallaren: Jag har inte råd att äta” Det måste vara första gången i en kvällstidnings moderna historia som en kostrelaterad viktnedgång skildras som något negativt. Och så tar den död på myten att man går upp i vikt av att vara fattig. Man kan ju inte både ha och äta kakan.