Moralisk ekonomi och ratandet av skäggiga trummisar
Andreas Ekström har inte mindre än två funderingar apropå
min lilla spalt i nya numret av Neo, där jag kort kommenterar bland annat Peter Wolodarskis intellektuella haveri
som ledarchef på DN, och det destruktiva i att göra ett problem av att det blir
billigare att sprida kultur. Ekström menar också att Wolodarski är fel ute
när han anklagar google för att ”parasitera” på tidningarnas nyheter genom att
länka till dem, men tycker inte att mitt påpekande att journalister använder
google för att producera nyheter är relevant. Logiken är lite oklar och bygger
på att det finns ett svårdefinierat ”rätt” och ”fel” sätt att hantera
tidningarnas nyheter, till skillnad från google.
I
sitt andra inlägg lanserar Ekström en ”moralisk ekonomi” för musikbranschen, baserad på den gamla
arbetsvärdeläran:
Antalet kopior = värdet av
arbetsinsatsen med att framställa innehållet i det som kopieras.…
En sång finns bara på två sätt: I sina kopior – och i arbetsinsatsen som
gjorde att den kom till.
Ska vi först pröva denna idealistiska affärsmodell mot vad
som varit? Redan där fallerar resonemanget, för det finns väldigt liten
koppling mellan arbetsinsatsen och utkomsten. En sång finns på massa sätt.
Fråga Milli Vanilli och The real Milli Vanilli, som på 80-talet tvistade om det
var ansiktena eller studiomusikerna som var själva produkten. (här är en länk
om den senaste gruppens tama försök att fortsätta, inklusive en lista på låtar
de ”lånat” från för att göra skivan).
Eller fundera över varför KISS i originaluppsättning var en
världssensation på 1996, när KISS dessförinnan chanserat till att knappt
sälja ut Hovet. Tänk vad orättvist för Gene Simmons och Paul Stanley som
harvat i alla år, att värdet på vad de gjorde steg så enormt bara för att de
tog in sin gamla trummis och gitarrist och mejkade sig lite. Inte för att de
var fattiga förut heller, men ändå.
Yta och form kan varieras på olika sätt och betalas för på
olika sätt, eller ratas. En betalningsmodell baserad på arbetsinsats är knappast
vad vi har haft, fråga vilken studiomusiker som helst. Fråga Bob Kulick som
fick rycka in och spela gitarr på KISS Killers och Alive II när Ace Frehley söp
för hårt, men som aldrig var aktuell för bandet eftersom han var flintis
(villkoret för att Peter Criss skulle få bli trummis i originalbandet var f ö
inte primärt musikaliska färdigheter, utan att han inte var fet, eller hade
skägg). Eller fråga bandmedlemmar före och efter ”official
merchandise”, med en t-shirtförsäljning på cirkus 500 miljoner dollar per år.
Ersättning i förhållande till arbetsinsats skulle inte heller vara förenlig med de inkomster som
sköljt över musikindustrin, så det är knappast ett branschintresse att etablera
denna teoretiska ordning. Hur skulle Andreas Ekström som moraliskt orakel
värdera den musikaliska arbetsinsatsen vid sidan om marknaden? Mer eller mindre
än en sjuksköterskelön? Per låt, per arbetad timme eller per distribuerat
exemplar? Ska gitarristen få mer än keyboardisten? Eller enligt en
kvalitetsaspekt fastslagen av honom själv eller en branschkorporation? Det är
naturligtvis omöjligt att skapa något slags vettig prisbildning vid sidan om
marknader där människor är fria att interagera, vilket gamla österrikare som
Hayek och Mises påpekade redan under 1920-talets kalkyldebatt
(som man enkelt kan undervisa om idag via Wikipedia dit länken går).
Om vi lämnar doktrinhistorien och den praktiska omöjligheten
i Ekströms förslag (att något inte funkar har aldrig hindrat moralister från
att vidta politiska åtgärder) återstår den moralisk-politiska invändningen: Varför
skulle staten försöka etablera något sådant nu, bara för att inkomsterna från
tryckta exemplar, en intäktskälla av många, sinar vid teknisk utveckling av bättre distributionsformer med potential att nå fler?
