Mera Neo i media

Neobloggaren Hanna Wagenius intervjuas i Sydsvenskan och pläderar för ett starkt liberalt alternativ i politiken (jag är dock inte säker på att det är vad man får om man korsar centern och folkpartiet).

”Göran Greider”

”Vem är egentligen Göran Greider? Är det månne en kollektiv
pseudonym?” undrar Mats Gellerfeldt på SvD:s kultursida (20/8, ej på nätet). Så
kommer ett exempel på klassisk Greidersk rundgång. När Greiders senaste bok
recenseras i DN påpekas att ”Göran Greider är medarbetare i DN Kultur. Därför
recenseras hans bok av Hanna Nordenhök som är litteraturkritiker på
Aftonbladet och poet.” När samma bok recenseras på Aftonbladet påpekas att
Göran Greider är medarbetare även där (ej i nätupplagan) så de har också lånat in en gästrecensent (dock ej från DN
Kultur).

Den senare recensionen ger även vatten på den Gellerfeldska
konspirationskvarnen med följande passage: ”Greiders dikt heter ’Liten sång om
mig själv’ och detta ’jag’ som också är ett ’vi’ är förutsättningen för det
Göran Greider kallat ’medborgarpoesi’.” Gellerfeldt är heller inte ensam om sin
misstanke, redan den gamla bloggen Där är Greider
(2004, visst känns det länge sedan?) försökte kartlägga Greiders flitiga
förekomst i samhällsdebatten.

Denna Greiderska rundgång (eller ”medborgarpoesi”) har ett
tydligare exempel, som vad jag vet bara påpekats av undertecknad, i samband med
att journalisten Miki Agerberg 2007 skrev en naiv bok om fetmaepidemin. Jag citerar ur mitt blogginlägg från 2007:

I januari [2007] kom journalisten Miki Agerberg med sin bok ”Ormen i paradiset – om den globala fetmaepidemin”.
En bok som bland annat i sitt slutkapitel pläderar för fettskatter och andra
statliga ingrepp och regleringar. Inte så konstigt kanske eftersom Agerberg
stödjer sig på personer som Folkhälsoinstitutets Liselotte Schäfer-Elinder
och förre folkhälsoministern Morgan Johansson. Samt på en oberoende
debattör: Göran Greider.

Samme Greider som sedan i Aftonbladet får i uppdrag att recensera boken. En recension där han
självklart passar på att berömma Miki Agerberg för den politiska radikaliteten,
att han ställer krav på statliga ingripanden i livsmedelssektorn och pläderar
för fettskatt (dock utan att nämna att Agerberg i detta citerar Greider
själv).

Så kan slutligen förlaget i sin marknadsföring av ”Ormen i paradiset” citera
recensenten Göran Greiders positiva omdömen.

Det är på något sätt både lite gulligt och väldigt talande.
Om det illustrerar Göran Greiders storhet eller kulturvärldens litenhet må vara
osagt.

Den litterärt bevandrade får i fallet Göran Greider svårt
att inte dra paralleller till romankaraktären Ellsworth M Toohey.

Fast så mycket kameraderi är det ändå inte. DN-recensenten
från Aftonbladet finner en falnande rödfärg när hon jämför dagens ”slentrianmässiga
efterryckningar” med den unge Greider. Aftonbladetrecensenten Jörgen
Gassilewski får till en praktfull sågning av medieprodukten Greider:

Jaget som numera är ett vi har blivit ljudisolerat och
självtillräckligt, det strömmar ut i litterärt erfarna, balanserade och lagom
långa rader. Från talarstolar, i tv-monitorer, från predikstolar och ledar- och
debattsidor. Från hagen, täppan, rabatten och klädaffären. Det är en massmedial
röst som trots sin intimisering framstår som ganska tom och opersonlig.

Kollektivismens självpåtagna talesmän i ett nötskal.

Nästa offer på terroristbekämpningens altare – ångmaskinen

EU-lagstiftning hotar bränslet till dessa klassiska leksaker eftersom dessa tabletter skulle kunna användas för att tillverka bomber. I vanlig ordning lär det inte hindra några terrorister eftersom de explosiva beståndsdelarna med fördel kan inhandlas var för sig snarare än utvinnas ur små leksakstabletter, men för barnen ser det ut att vara slutlekt. Det är inte bara i den muslimska världen som folket lider under fanatiska mullors påbud, fast hos oss heter de byråkrater. (Via HAX)