Stockholms stad inför lökförbud

 – Det
är en viktig del av livskvaliteten att slippa känna löklukt och utsättas för
passiv mökning.

Det säger idag miljöpartiets Stefan Nilsson som tog
initiativet i den viktiga kommunala frågan att reglera hur personalen luktar. Initiativet
har nu lett fram till stadens lökförbud, som drivs igenom av det borgerliga
styret.

– Äldre
har hört av sig till oss, men även föräldrar med barn i förskolan har reagerat
på löklukt ur personalens munnar, säger borgarrådet Eva Samuelsson (kd).

Nja, riktigt så var det kanske inte. Stockholms Stad har
förvisso infört ett lökigt förbud, men inte mot
lök utan mot rök. Av motiveringarna att döma är vi dock så långt gångna i moralistisk
livsstilsreglering att hur personalen luktar är en politisk fråga. Det stinker.

Kallt kalkylerande

Det är sällan man får en så ogenerad lektion i public choice
som på Dagens Industris debattsida
idag. En kylskåpsfabrikant
pläderar för att staten ska hjälpa folk att köpa nya kylskåp. Nej han säger
inte rakt ut att skattebetalarna ska hälla pengar i företagets och hans egna
fickor, utan åberopar några krystade miljöskäl. Det senare är också helt enligt
boken (The calculus of consent). Någon som gick på det?

(Tipstack: Jonas)

Harmlösa förslag inför moderatstämman

 ”Vi vill aktivera hela Sverige i ett nationellt arbete för
att främja hälsa och välmående. Arbetet ska resultera i konkreta förslag och
samla representanter från vården, näringslivet, kommunen, idrotten, vårdföretag
på ideell grund, skolan, kulturen, politiska företrädare, övrig
frivilligrörelse etcetera.

Förslagen ska samlas i en nationell handlingsplan för bättre
hälsa – ’Hälsosamma Sverige’ – som ska innehålla ett stort antal konkreta
åtgärder inom flera områden.”

Det är med förslag som detta som moderaterna tänker skilja
ut sig och Alliansen inför valet om ett år – ännu en ”nationell handlingsplan”
baserad på korporativ medverkan. De vill i rättvisans namn framför allt ”verka
för en hälso- och sjukvård där kvaliteten sätts i första rummet”, som första
punkten i deras sjukvårdsproposition lyder. Detta och liknande exempel i stor
stil och med rubriker som ”En trygg och säker primärvård” är det intellektuella
resultatet av arbetsgrupper tillsatta redan förra året och det som nu ska
diskuteras på moderaternas arbetsstämma i slutet av veckan. Hur mycket
diskussion det nu blir om att sjukvården ska hålla kvalitet.

Betydligt radikalare är visionen om att avskaffa alla
skatter fram till 2050. Nä, jag skojar bara! Moderaterna vill inte diskutera
skattetryck på lång sikt, trots att det är en faktor som låter sig styras av
politiska beslut eller kanske just därför. De har däremot en vision om att
”Sveriges nettoutsläpp av växthusgaser 2050 är noll”. Någon behäftad
kostnadskalkyl för en faktisk omställning finns inte, men en vision är ju å
andra sidan kostnadsfri och vem kommer att minnas en 40 år gammal moderat
arbetsstämma 2050? Det är förmodligen den enda radikala visionen i programmet.

Om den kommande moderata arbetsstämman handlade dagens
bloggträff med Per Schlingmann. Där fick vi reda på att moderaterna satsar på
sjukvård, klimat, integration och ”jobb, kunskap och välfärd”. Ett av förslagen
i de sistnämnda kategorin är att satsa på kunskap redan i förskolan. Själv kom
jag precis från ett psykologtest med min treochetthalvtåring där han brände att
nämna tre djur, åtta dagar efter att jag investerat en dryg tusenlapp i ett
besök på Kolmården med delfiner och hela konkarongen. Jag tror kort sagt inte
att det finns någon lavin av latent tillväxt här.

Jag passade också på att fråga om varför frågor om digital
frihet och integritet saknas (påpekat av HAX) och fick svaret att detta beror på att partistyrelsen prioriterar frågorna
ovan. Schlingmann sade förvisso att frågor kring nätet, integritet och
upphovsrätt ”är en av de stora framtidsfrågorna.” Men några förslag,
arbetsgrupper eller liknande har moderaterna inte att komma med. Sedan kunde
jag inte låta bli en elaking apropå partiets jämställdhetssatsningar när jag
efter att ha frågat om dem och fått ett svar som gick ut på att några förslag
inte riktigt fanns men väl ett målmedvetet arbete i att försöka se orsaker och
strukturer. Då undrade jag varför Schlingmann fyra gånger nämnt ”Lars Ohly och
Peter Eriksson” som Mona Sahlins koalitionspartner, men inte berört Erikssons
språkrörskollega Maria Wetterstrand en enda gång. Minsann om inte Schlinge
rodnade lite där och mumlade att det var rent oavsiktligt.

Att döma av träffen och min bläddring i arbetsstämmans
handlingar är intrycket att moderaterna satsar allt på att framstå som
statsbärande och ”ansvarsfulla”, och ser en tröttande harmlöshet i politiska
förslag och resonemang som en del i denna strategi.