Klimatsmart eller restriktionsivrande i Köpenhamn

Reasons vetenskapsreporter Ronald Bailey är som vanligt mycket läsvärd när han granskar klimatpolitiken
inför Köpenhamnsmötet i december. Copenhagen consensus under Björn Lomborg
(intervjuad i senaste Neo) har sammanställt och vägt olika klimatåtgärder och
dess effektivitet.

En bestämd slutsats är att planekonomi och ransoneringar är
en lika idiotisk politik på detta område som på något annat, och det inkluderar
avancerade planer på en låtsasmarknad för koldioxidutsläpp, sk cap and trade. Den optimala skatten ligger på några kronor per ton, och
ökande med tiden, medan de drakoniska restriktionsåtgärder som nu föreslås av
exempelvis Sverige och EU är omotiverat kostsamma och tillväxthämmande. I
framtiden kommer vi att vara både rikare och ha tillgång till bättre teknik, då
kan vi både minska koldioxidutsläppen till lägre kostnader och bättre hantera
effekterna av global uppvärmning. Jo, mycket talar för att det senare är en
klokare strategi än att försöka strypa koldioxidutsläppen nu.

Det är faktiskt så att västvärlden genom sitt läge och sin
flexibla produktionsapparat tjänar på den globala uppvärmingen

rich countries will likely adapt to negative consequences of
climate change while exploiting positive changes so successfully that warming
will have an overall positive effect resulting in an increase of 0.1 percent of
their gross domestic product (GDP) by 2100. On the other hand, climate related
losses will amount to 3 percent of GDP in less-developed countries in Africa
and Asia.

Detta är ingen hemlighet i Sverige. Vinsterna
för jord- och skogsbruk konstateras i en svensk utredning (SOU 2007:60) som är
tvungen att räkna kostnader för förtida dödsfall av värme, men ignorera att
långt fler lever längre på grund av minskad kyla, för att få pluskalkylen att
åtminstone skenbart gå jämnt upp.

Klimatproblematiken är alltså väsentligen den
gamla vanliga, hur kan väst hjälpa fattiga länder. De bör självklart
kompenseras om det är så att välståndsskapande i väst försämrar deras liv, men
med tanke på hur ineffektiv och skadlig idén om att skicka pengar till ofta korrupta
och förtryckande regimer visat sig genom bistånd lär det inte bli lätt. Att ösa
iväg samvetspengar i bistånd är ingen lösning.

Frågan är bara hur man får publicitets- och regleringsglada
”statsmän” att backa från de omedelbara svångremslösningar som skulle signalera
att de ”gör någonting”, även om det för nuvarande och kommande generationer gör
mer skada än nytta.

Skål för det!

Ju mer folk dricker, desto mer tränar de. Detta konsistenta
statistiska samband har hittats i en amerikansk studie (pdf här, via Reason) De som drack mycket motionerade 20 minuter mer i veckan jämfört med
helnykteristerna, måttliga alkoholkonsumenter motionerade 10 minuter mer (Inga
jätteskillnader, alltså). Läkaren bakom studien varnar för att tolka sambandet
som att det skulle vara ett bra träningstips att öka sin alkoholkonsumtion,
kanske en något överflödig anmärkning. Men studien ger ytterligare bekräftelse
på att stat och myndigheter kan lägga ner den här jakten på moraliskt
klandervärda levnadsvanor nu. Folk blandar och kompenserar rätt bra på egen
hand.

En annan nykter röst mot de intoleranta nollvisioner som
sköljer över oss på droganvändandets område är läkaren Lars Sjöstrand i dagens
SvD. I en fantastisk artikel försvarar han ruset som en del av det mänskliga, där
ruset från droger är något av det mest lättillgängliga. Alkoholen får sin
sociala funktion inte bara för att det är gott utan för dess effekter. Liksom
dess uppenbara nedsidor har ruset också uppsidor som att gynna kreativitet och
kärlek.

– Den
enskilde kan leva ett gott liv utan rusmedel, men som fenomen kommer ruset
alltid att finnas. Det finns inte en kultur som inte har haft tillgång till
rusmedel. Människor har alltid försökt socialisera eller tämja ruset. Det är
därför jag tror att det inte någonsin kommer att finnas ett alkoholfritt eller
narkotikafritt samhälle.

Nej, det kommer inte att finnas, hur många staten än låser in. Och desto viktigare. Det
vore för många människor en mardröm, inte ett ideal. Ta allt tal om vikten av
en alkoholfri uppväxt ända fram till 18-årsdagen, till exempel. Hur många hade,
handen på hjärtat, önskat en sådan för egen del? Kanske är vi så smått på väg att lägga folkhälsofanatismen
och moralismen åt sidan för en nykter och balanserad syn på droger och rus. Det
vore inte en dag för tidigt.

Häglund har mer rätt än Hägglund

Nej, kristdemokraternas Göran Hägglund är naturligtvis inte
nazist, och definitivt inte för att han kritiserat ett självutnämnt avantgarde
på landets kultursidor som osäkrar sin revolver om någon skulle säga ”vackert”
eller ”gott” ihop med en konstupplevelse. Denna enkla poäng driver han med den
äran hem i en replik
på Aftonbladets kultursida idag.

Men sedan blir det så där tröttsamt och stereotypt igen. När
Hägglund försöker ta upp hela rummet mellan ”en enögt ekonomistisk höger och en
verklighetsfrånvänd och dogmatisk vänster” tänker han inte på att den
positionen har som enda egenskap att man är ett gigantiskt a—l. Det håller inte att
idiotförklara alla sina meningsmotståndare.

I försöket till samhällsanalys blir
det riktigt platt:

Man behöver inte vara överkänslig eller för den delen vänsterorienterad för
att se tendenser till en samhällsutveckling där kommersialiseringen alltmer
drivit människor att identifiera sig som konsumenter snarare än medborgare.

Det är en utveckling som uppstår just i en miljö där marknadens logik kommit
att bli norm för alla mänskliga strävanden. En renodlad konsumtionsmiljö där
sociala, moraliska och just kulturella värden hamnat i bakgrunden.

Men ett av kulturens viktigaste bidrag är att andra
egenskaper hos personen än konsumtionslustan utvecklas. Att värna människan som
kulturvarelse i kontrast till konsumtionsvarelsen.

Var finns denna renodlade konsumtionsvarelse i avsaknad
av andra mål och meningar i livet än penningmaximerande och konsumerande? Frågan är retorisk. Ekonomerna
vet att den penningmaximerande konsumenten är en fantasifigur som de använder
för prognoser (och vi har nyligen blivit påminda om hur det kan gå med de där prognoserna). Hägglund,
som ju är en ekonomiskt bildad man, borde veta bättre än att mata konservativa
och kommunistiska kultursidestroll med den typen av fördomar.

Tvärtom är den utbredda
kulturlösheten i breda samhällsgrupper väsentligen en myt, vilket då och då
framgår i eminenta texter som Per Sundgrens försvar för arbetarklassen och Kjell Häglunds idag aktuella försvar för medelklassen i Axess, liksom även i Ann Heberleins försvar för konsumtionen, som inte alls behöver bli den alltomfattande dominanta tomhet Göran Hägglund
orerar om.

Den liberala kritiken mot kulturpolitik handlar inte heller
den om något slags ensidig ekonomism. En del går förvisso ut på att påpeka
det felaktiga i att staten tar ifrån människor pengar för att låta ett
korporativt organ köpa kultur åt några privilegierade grupper, men det är en kritik som handlar lika mycket om paternalism och orättvisa som ekonomi. En annan del handlar om att
kulturpolitiken skapar andliga lakejer
och därför inte är bra för kulturen heller. Det är exempelvis
kulturpolitikskulturen som står för de oändligt tröttande pseudodebatterna
kring konstens gränsfall
som ingen frisk människa orkar följa (hur orkar man ha en åsikt om Anna Odell?).

I sina svepande utfall och försök att inta alla kulturpolitiska mittenpositioner
samtidigt hamnar Göran Hägglund mellan stolarna och gör sig irrelevant för alla utom
skräniga hejaklacksledare. Det är synd på en god ambition att salta kulturdebatten. Närmare verkligheten nästa gång, Göran.