Wendy Brown

Det nya numret av Neo har ett tema som kom till en stormig
och snöig kväll i vintras. Då hade jag nämligen laddat podden med några
föreläsningar från London School of Economics, och bläddrade nu fram Desiring
walls av Wendy Brown (finns på mp3
om man scrollar ner här eller på iTunes). Denna vänsterikon var då okänd för mig, och redan vid introduktionen hade
jag sånär stoppat och bläddrat vidare. Brown presenteras som statsvetare från
Berkeley inspirerad av feminism, Freud och Marx. Vanligtvis inte min kopp te.

Jag fortsatte lyckligtvis att lyssna och fick ett både
fascinerande och brutalt uppvaknande. Som så många andra levde jag i
villfarelsen att muren revs 1989 och att vi sedan dess varit så sakteliga och
huvudsakligen på väg mot fri rörlighet. Jag trodde att tanken på att separera
människor med taggtråd, vakter och betong hörde till det totalitära och
förgångna. Brown började med en häpnadsväckande uppräkning av hur många murar
som finns i världen, och hur många som byggts bara de senaste 20 åren, även i
och runt Europa. Hon nämner den militarisering och brutalisering av gränser som
bara för några år sedan inte var särskilt väl övervakade alls, och påminner om
att den ”border security” som var ett självklart mantra i senaste amerikanska
presidentvalet är ett nutida fenomen. Samt att murarna är kontraproduktiva och
illusoriska. Detta innan hon börjar plocka isär och dissekera murarnas mer
symboliska mening med hjälp av Freud, dock utan könsreferenser.

Denna föreläsning fick mig att kontakta Wendy Brown, och
artikeln vi publicerar i Neo är i huvudsak en kortversion av en annan
föreläsning Pourous sovereignty, walled democracy, som jag också rekommenderar. Hennes artikel Murarnas mytologi läser du på länken
(pdf), och i Neo är det inledningen till ett fördjupande tema om murar och
barriärer i vår tid. Det var min tanke redan då att medan andra kommer att ägna
hösten åt tillbakablickande nostalgi med anledning av murens fall 1989, tar Neo
avstamp i denna händelse för att ta debatten vidare till aktuella platser där
människor separeras av dessa primitiva statsingrepp. Kan vi även riva en
barriär mellan höger och vänster i kampen för öppna gränser är även det
välkommet.

(Jag noterar att våra kollegor på Arena rekommenderar Wendy
Brown, inte för att riva murar, utan för boken Att vinna framtiden åter, där hon enligt presentationen söker ”föreställa sig en framtid bortom
kapitalismens och könets principer”. Detta menar Per Wirtén ”ger vänstern nytt
liv efter socialismens död.” En könlös vänster låter väl inte sådär
jätteupphetsande måste jag medge, jag tror mer på vitaliteten i fri
rörlighet.)

Neo nr 5 2009 ute nu

Neo nr 5–2009 handlar om murar, men inte om nostalgi. Berlinmuren revs, men kommer tillbaka i nya skepnader världen över. I artikeln ”Murarnas mytologi” förklarar Berkeley-professorn Wendy Brown varför murar är en illusorisk lösning på problem som inte ens behöver vara problem. Neo gör också nedslag vid taggtråden mellan USA och Mexiko, i Padova, Italien, längs Västbanken och demarkationslinjen som delar Korea för en närmare analys av murarnas skiftande karaktär. Mattias Svensson påminner också om att det strax före Berlinmurens fall ansågs extremt och verklighetsfrämmande att likt Ronald Reagan vilja riva den.

Mer läsning i det färska numret av Neo:
Annika Eriksson har talat med läkare som avslöjar sjukvården i Stockholm som en planekonomisk Kafkavärld.
Amir Taheri visar med en historisk bakgrund att valfusket i Iran är ett brott mot republikens grundtankar.
Johan Norberg skildrar i en lång essä det lyckliga slutets historia och varför konservativa kritiker av liberalism och individualism som Roland Poirier Martinsson och Elise Claesson har fel.
Svend Dahl har studerat miljöpartiet och hittat storstadspuls och latteliberalism. Han reser frågan om inte partiet egentligen hör hemma i det borgerliga blocket.

Neo nr 5–2009 finns i butik från och med den 15 september.

Som läsgodis här på nätet bjuder vi på:

Missbrukat murbruk
Chefredaktör Sofia Nerbrand inleder.

Murarnas mytologi
Wendy Brown slår hål på föreställningen om murar som en solid och handlingskraftig lösning på allehanda problem. De signalerar mest av allt en stat som tappat greppet.

Hellre utan deg än avundsjuk och seg
Lever man i misär om man förgäves önskar sig samma kläder som hiphoparna på tv? Johan Ingerö hyfsar en fattig debatt.

Teokratin möter motstånd
En hel värld satte hoppet om ett mer demokratiskt Iran till en heminredare med ekonomiska influenser från Nordkorea. Amir Taheri ger ett historiskt och konstitutionellt perspektiv på valfusket.

Tiggarens tal: 3,6 miljarder

Svenska fotbollsförbundet vill delarrangera en fest sommaren
2016: De vill söka fotbolls-EM 2016 ihop med Norge. Notan har de dock tänkt att
skattebetalarna ska plocka upp: 3,6 miljarder kronor
för att piffa upp bland annat nybyggda stadion i Malmö och Göteborg. Som
vanligt i sådana här kalkyler är de förmodligen tilltagna i underkant.

Fotbollsarrangemang är sedan länge en storindustri, senaste
fotbolls-EM ska ha omsatt omkring 12 miljarder kronor och till 2016 ska
cirkusen ha utökats från 16 till 24 lag (det var 8 när Sverige arrangerade EM
1992). Ändå förväntar sig idrottspamparna att staten ska stå för
investeringarna, medan de själva tar hand om intäkterna. Privata vinster,
socialiserade förluster.

(Passar på att tipsa om Anders Rönmarks artikel  i senaste Neo om idrottsrörelsen och
dess pampfasoner, även om de flesta idrottsförbund nog skulle gå i taket om
regeringen skottade så här många miljarder till fotbollen.)T