Replik om Systembolagets begränsade vinutbud

I Neo nr 4 – 2009 skrev Per Karlsson artikeln
Fler skruvar och mindre korkat om myten om det svenska Systembolagets unikt stora vinutbud. Men alla Neos läsare var inte nöjda. Nedan följer en replik från folkpartiets
riksdagsledamot Carl B Hamilton, tillika ledamot i
Systembolagets styrelse.

Trevlig läsning:

Neo är en sofistikerad tidskrift. Per Karlsson, ”vinkännare
och skribent”, är undantaget som bekräftar regeln med ”Fler skruvar och mindre
korkat” (nr 4, 2009).

Författarens tes är att Systembolaget har ett dåligt utbud,
och att det är bättre i länder utan monopol, och att bland annat därför är
monopolet dåligt.

Man kan tycka det är folks ensak om de vill supa skallen av
sig, vara likgiltig inför ungdomars möjlighet att skaffa vin och sprit,
brottslighet och alkoholistfamiljers öde, om ofödda barn i mammas mage skadas,
etc. och Karlsson har måhända inga folkhälsoambitioner till skillnad mot
Systembolagets uppdragsgivare.

När man – som Karlsson – jämför Systembolaget med stora vin-
och sprithandlare i Paris, Köpenhamn och London är det därför närmast trivialt
att börja med att påpeka att dessa har vinstmaximering som mål medan
Systembolaget inte har detta enkla mål, utan istället har ett dilemma att styra
mot: att ge bästa service till nyktra vuxna utan att för den skull uppmuntra
alkoholkonsumtion. Upprätthållandet av åldersgränserna är centralt.

På hemsidan kan man läsa att målet är ”att skapa god
dryckeskultur, där alla kan njuta av Systembolagets drycker utan att skada sig
själva eller andra.” Knappast en programförklaring som passar Paris, London
eller Köpenhamns vinhandlare! Inte heller att – som Systembolaget – ”sälja
alkoholdrycker med ansvar”, men däremot vill säkert även konkurrensutsatta
vinhandlare ”överträffa kundens förväntningar genom att ständigt utveckla
sortiment, kunnande och service.”

Karlsson fokuserar lustigt nog enbart på antal produkter i
affären och inte ens prisaspekten på viner finner han värd att nämna och inte
heller något om mångas behov av kvalitetsindikatorer. ”I Sverige finns bara en
enda aktör som säljer vin och sprit och då är det ju ganska självklart att dess
butiker har många sorter. Men det är ju inte alls det som är relevant. Det
intressanta är hur många olika produkter den svenska konsumenten har tillgång
till totalt, inte bara i en enda butikskedja.”

På Systembolaget finns ett hyggligt standardsortiment, ett
större kompletterande beställningssortiment och därtill ett sortiment av
tillfälliga produkter, över hela landet och inte bara i huvudstaden. Dessutom
kan den som vet namnet på en dryck och producent eller butik i utlandet,
privatimportera genom Systembolaget, med hjälp av en blankett på bolagets webb.
Sortimentet är alltså helt obegränsat för den som vill vänta några veckor (se webbplatsen).
Däremot är det inte lagligt att göra som Australian Wine Club annonserar (nr 4,
s 47) att leverera import ”till din dörr, helt lagligt” eftersom
ålderskontrollen då inte kan upprätthållas av monopolsäljaren, Systembolaget.

Den välrenommerade brittiska oberoende vinskribenten Janice
Robinson (Financial Times och ett flertal vinböcker) har karaktäriserat
Systembolagets utbud som bredare än hos någon detaljist i Storbritannien, men
betydligt smalare än det totala brittiska utbudet i alla affärer. Men genom den
globala privatimportmöjligheten finns faktiskt även det utbudet att tillgå för
den envise.

Den som vill debattera svensk alkoholpolitik seriöst har
just nu ett gott tillfälle. En alkoholpolitisk utredning lades fram i vintras.
Remisstiden gick ut i juni. Påverkanstid löper. Proposition och riksdagsbeslut
före valet 2010.

 

Carl B Hamilton, riksdagsman för folkpartiet liberalerna

(Per Karlsson svarar på denna replik här)

 

Därför dog inte kapitalismen

Ett år efter finanskrisen kan vi konstatera att det blev
pyspunka för de tillfälligt återupplivade drömmarna om kapitalismens undergång.
Storbritanniens Gordon Brown gick tillfälligt upp som en sol med sina klantiga
regleringsförsök på EU-nivå och utropades som en ”hjälte”, idag är han politiskt bankrutt. Användandet av terrorlagstiftningen för att
frysa Islands tillgångar eller försöken att reglera skatteparadis står ihop med
masspenderandet och skuldsättningen i USA som skolexempel på att politiker inte
är särskilt bra på att hantera kriser. Det konstaterade vi redan i Neo nr 1 i
år (Hausse för politiken), och poängen ros hem ännu tydligare i Johan Norbergs En perfekt storm.

Liberalismens livskraft konstateras även på vänsterkanten.
Där har det väckt viss bestörtning att Neo i senaste numret låtit
översätta marxisten Wendy Brown och hennes kritik
av murar som hinder för fri rörlighet och symboler för en fallerande statsmakt
och kontraproduktiva politiska ingrepp. Men som Petter Nilsson på Dagens
konflikt skriver idag
är detta ett
inte ovanligt öde för radikal samhällskritik. Nilsson skriver en bitter klagan
om hur feminismens kritik mot en sexistisk och paternalistisk välfärdsstat, mot
nationsgränser och kärnfamilj inkorporerats i en liberal agenda för fri
rörlighet, valfrihet, individualism och entreprenörskap.

I senaste numret av Häften för kritiska studier finns en
artikel av Nancy Fraser där hon går igenom den andra vågens feminism och drar
slutsatsen att den förlorat sin samhällskritiska själ och fött en dubbelgångare
som går nyliberalismens ärenden. Dess kritik av ”statligt organiserad
kapitalism” passade perfekt i den kapitalismens nya anda som kännetecknas av
flexibilitet, rörlighet och individualism.

Sak samma när Yvonne Hirdman på 1990-talet gjorde upp med
den Myrdalska planerande välfärdsideologin med sin eminenta Att lägga livet
tillrätta. Det blev en klangbotten för en liberal kritik mot välfärdsstaten som idé, och
gör att vi kan känna igen den samhällsplanerande paternalismen när den dykt upp
på områden som klimatåtgärder eller folkhälsa. Även detta behandlat i Neo
(Liken lever, Neo nr 5 – 2007)

Det gäller inte bara feminismen. I senaste numret av
kulturmagasinet Voltaire (i sig ett exempel på hur frihetlig höger och vänster
kan berika varandra) skriver jag om islamisk ekonomi. Denna tankeriktning började som en religiös identitetsskapare och
formulerades på 1970-talet som ett försök att skapa ett alternativ till
kapitalismen. Charles Tripp vid University of London konstaterar idag att
”…islamiska banker och finansinstitut blivit tydliga landmärken i den
avancerade kapitalismens landskap, som tillgodoser – och i praktiken skapar –
en särskild sektion av marknaden.” Och på exempelvis Malaysia måste de
islamiska bankerna av affärsmässiga skäl vara attraktiva för även icke-troende
kunder.

Det är en styrka både hos liberalismen som intellektuell
strömning och frihetliga institutioner som äganderätt och handel att de i så
hög grad förmår inkorporera kritiska influenser, ofta så att valmöjligheter och
mångfald i praktiken ökar. Det liberala samhällets erbjudande till antikapitalistiska
intellektuella är att de kan bli bästsäljande författare, erkända akademiker
eller pr-konsulter, det är bra mycket smakligare än de nackskott som väntar
liberaler när revolutionen kommer.

Många konservativa eller militanta
socialliberaler anser att denna öppenhet och tolerans för vänsteravvikelser,
mångkultur och samhällskritik är en mesig liberal svaghet och menar att sådana företeelser bör bekämpas med
kulturkamp, statlig opinionsbildning och småförbud (tänk slöjförbud, förbud mot
religiösa friskolor etc). Men det är snarare öppenheten för direkt fientlig
kritik och alternativa ordningar som ger liberalismen och kapitalismen dess
styrka som enande kitt, friheten är verkligen för alla. Även för vänstern, den
dag de är beredda att släppa etatismen.

Vakant: Posten som mänsklighetens största välgörare

Nås en dag för sent av nyheten att Norman Borlaug, mannen bakom den ”gröna revolutionen” som uppskattningsvis räddat hundratals miljoner människor till livet, har gått bort.

Reason uppmärksammar, missa inte deras rejäla intervju från 2000.

Via Johan hittar jag en film från Penn & Teller, se 2.21 in.