Socialdemokraternas krisförslag – en beprövad förlustaffär

Idag uppmärksammar Dagens Nyheter i sin huvudledare hur sjätte AP-fonden misslyckats med
uppdraget att investera i framtidens små och medelstora företag. Det har sedan
tillkomsten 1996 varit en katastrofal förlustaffär som förfuskat allas våra
pensionspengar, något som sedan dolts bakom ett fåtal storinvesteringar som
givit hjälplig avkastning. Kontentan av snart femton års experimenterande visar
att staten inte har en aning om vilka små och medelstora företag som kommer att
bli goda affärer.

Notera att detta var en av huvudtankarna när Mona Sahlin och
Thomas Östros i förra veckan lanserade socialdemokratins recept mot krisen:

”Vi vill lösa framtidens utmaningar genom att i dag
investera klokt. Satsningar på exempelvis den högproduktiva tjänstesektorn, nya
smarta gröna transport­lösningar och ett dynamiskt småföretagande ger både jobb
här och nu och förbättrar Sveriges framtida konkurrenskraft.”

Detta recept prövades alltså av socialdemokraterna och
centern redan under nittiotalskrisen, med förlustresultat, vilket inte hindrar
genierna på Sveavägen 68 att rekommendera mer av detsamma. Antingen förlorar
socialdemokraterna valet nästa år, eller så förlorar vi alla de nya miljarder
som Östros och Sahlin är beredda att kasta efter de gamla.

Kulturkrig

 

Svenskar är modiga förkämpar för demokrati och mänskliga rättigheter, fast bara så länge vi inte behöver bråka med våldsamma diktaturer och andra som är farliga på riktigt. Göran Hägglund och Anna Anka får ursäkta, Israels provokation mot ankdammen Sverige är nog det närmaste kulturkrig vi kommer. Vanhedra Abba och pappaledighet, nej nu tusan hakar får vi… eh, formulera en skarp skrivelse.

 

Folkpartiets mörka historia

Folkpartisten Carl B Hamiltons replik
om Systembolaget nedan är en påminnelse om att om det är något svenskt parti
som inte gjort upp med sitt förflutna så är det just folkpartiet.

Under större delen av 1900-talet hade detta parti kontrollen
över alkoholfrågan. Läkaren och folkpartisten Ivan Bratt tilläts och
uppmuntrades att etablera ett integritetskränkande ransoneringssystem skyddat
av en byråkratisk kontrollapparat, komplett med spioner och hembesök. Systemet
etablerades genom vänskapskorruption, utpressning och genom att köra över
demokratiskt fattade beslut om att i Stockholm ersätta Bratt och hans kumpaner.
Det upprätthölls via godtycklig maktutövning vid sidan om lagen och med
utomlegala befogenheter för att jaga konkurrenter. I Västerbotten etablerades
en ordning för straffrihet för privata spioner som begick hemfridsbrott i
jakten på illegalt drickande, och landshövdingen hade till och med en bötesfond
för spioner som dömdes i högre instans. Ändamålet helgade varje medel, och vi
ska vara glada att ändamålet i det här fallet var att kontrollera folks
drickande, inte deras åsikter (även om en positiv uppfattning om
motbokssystemet på sina håll var en förutsättning för att beviljas motbok).

Att Hamilton fortsätter denna historia genom att från sin
position som monopolets aktör komma med ogrundade anklagelser mot näringsidkare
och ad hominem mot meningsmotståndare är talande för den maktens arrogans som
präglat svensk alkoholpolitik. Folkpartiets ställning som demokratiskt parti är
allvarligt solkad så länge man inte gjort upp med sin alkoholpolitiska
historia.

För en rejäl bakgrund, se min artikel i kulturmagasinet
Voltaire Att dricka i DDR-Sverige.