God och glad jul

”De kommer att säga att vi med vårt tillåtande samhälle och våra plumpa skämt är besatta av sex. Nej! Vi har en sund inställning: Vi gillar det, det är kul och trevligt, det kan också vara farligt, mörkt och krångligt. Det är lite som mat på det sättet, bara mer upphetsande. De enda som är besatta av mat är anorektiker och de sjukligt feta. I neurotiska termer är det den katolska kyrkan i ett nötskal.”

Stephen Fry

Nej, denna julhälsning handlar vare sig om sex eller religion. Det är gudskelov ingen som kräver att vi ska avstå någondera så här till jul, fast tanken på det säkert kan få ett och annat barn att ”känna oro” och att det kan gå över styr ibland.

Annat är det med alkoholen. Även här har de flesta en sund inställning. Skinksnaps, glögg, julöl och mumma hör helgen till. Vi vuxna människor gillar det, det är kul och trevligt, det kan också vara farligt, mörkt och krångligt. Men vi ska inte överdriva, det är mer eller mindre självklara attiraljer precis som sillarna, vörtbrödet och syltan. De enda som är besatta av det tycks även här vara de som dricker för mycket och de som inte dricker alls.

Just kring julen tycks dessa båda extremer finna varandra i kampanjen för en helnykter julhelg, Vit jul. Den som firar jul ihop med barn ska avge löfte att hålla sig spik nykter och inte dricka någonting stärkande. Som alltid med extremer finns det en grad av rimlighet. Kampanjen vill uppmärksamma de barn som far illa vid jul, vars mamma och pappa eller släktingar bråkar och beter sig illa och där barnen blir ensamma, otrygga och utelämnade på grund av att någon i deras närhet dricker för mycket. Deras publicerade julberättelser är som en räcka Lars Norénpjäser hämtade ur verkliga livet och från helnykteristernas tidning strömmar andra fylleberättelser om mammor som varit dyngraka redan på julaftons morgon.

All heder åt att uppmärksamma och ta sig an dessa barn, och kan kampanjen få en enda förälder eller släkting att avstå från att svika sina barn denna helg är det förstås värt mycket. Likaså är det hedervärt att ordna aktiviteter som minskar dessa barns utsatthet och ensamhet.

Men det är något som skaver i kampanjens dubbla fokus. När man säger att ”Alla barn har rätt till en vit jul” handlar det inte längre om tragiken i familjer med missbruk och fylla, utan även om den stämningsfulla julglädjen i de långt fler familjer där alkoholen är ett av många trevliga inslag. Detta är också arrangörens ideologiska syfte. IOGT-NTO, som driver kampanjen Vit jul, vill att människor ska leva helnyktert året runt, och de är politiskt aktiva för att se till att även människor som vill dricka styrs åt det hållet med skatter, restriktioner och monopol. Det finns få som är så engagerade i alkoholpolitiken som de som inte dricker.

Kampanjen drar sig inte heller för att dra in långt fler barn än de som faktiskt berörs. Varje år upprepas vandringsmyten om att hundratusentals barn skulle fara illa.

Hundratusentals barn går omkring med en klump i magen inför julhelgerna. De lever i en familj där en eller båda föräldrarna dricker för mycket.

Till alla 385 000 barn i Sverige som växer upp med en mamma eller pappa som super sönder julen

För de 385 000 barn (Folkhälsoinstitutets siffror) vars föräldrar har ett riskbeteende kring alkohol, är det inte en glad tid. När resten av samhället stänger, har många barn och ingenstans att kunna få vara barn i fred.

Ursprunget till denna myt är en mätning där Folkhälsoinstitutet räknat alla barn till föräldrar med ett riskbruk. Och vad är då ett riskbruk? Att någon gång i månaden dricka fler än fem öl (fyra för kvinnor) vid samma tillfälle. Det är nämligen inte hälsosamt att någonsin bli berusad. Men är det farligt för barnen? Blir man en dålig förälder? Självklart inte. Eller med Folkhälsoinstitutets ord:

Enligt rapporten lever ca 20 procent av alla barn (ca 385 000 barn) i hushåll där någon vuxen dricker så mycket alkohol att föräldrarnas egen hälsa riskeras, så kallat riskbruk. Det är viktigt att skilja den skattningen från antalet barn och ungdomar som har sviktande stöd i familjer pga. föräldrars missbruksproblem. (mina kursiveringar)

Två olika saker alltså. Som medvetet och om och om igen blandas ihop av en organisation vars syften är att alla ska vara helnyktra året runt. Hur många hundratusen barn får man utnyttja i ideologiska syften, och för att stigmatisera alla föräldrar som inte är helnyktra?

När jag i en radiodebatt här om dagen konfronterade UNF:s Linda Engström medgav hon att föräldrar som dricker till jul inte alls är några sämre föräldrar för det. Men varför heter det då att ”alla barn har rätt” till helnyktra vuxna vid jul kan man fråga sig. Nåja, till slut var vi överens om att många har anledning att ta en vit jul, både för sin egen och barnens skull, men att det inte finns några belägg för att man är en sämre förälder om man inte är helnykter.

Och med detta försoningens budskap inleder jag kommande högtider.

God jul och gott nytt år.

Vad har Per Gudmundson rökt?

Man undrar vad Per Gudmundson rökt innan han författade dagens ledare i Svenska Dagbladet. Han hallucinerar fram en ”radikal liberalisering” i att drakoniska rättspåföljder för narkotikabrott mildrats något, och anser sig med detta ha avslöjat en dold konspiration som införts ”utan att det skrivits en rad om saken”.

Några rader finns det allt.

Straffnivåerna har nyligen utretts grundligt på uppdrag av nuvarande regering. Straffnivåutredningens förslag Straff i proportion till brottets allvar (SOU 2008:85) påpekar inkonsekvensen i att de högre straffskalorna slentrianmässigt använts för narkotikabrott och skattebrott, men inte för våldsbrott på sidan 249-50:

”Också i förhållande till annan brottslighet kan ifrågasättas om våldsbrottens allvar tillräckligt avspeglar sig i straffmätningen. Av kriminalstatistiken framgår att den övre delen av straffskalan för bl.a. grova narkotikabrott och grova skattebrott används proportionellt sett i betydligt större utsträckning än motsvarande del av straffskalan för t.ex. grov misshandel. Medan den översta delen av straffskalan för allvarliga våldsbrott har ansetts böra reserveras för nästan exceptionella fall är det långt ifrån ovanligt att det maximala straffet enligt straffskalan döms för ut för grova narkotikabrott.”

Utredningens slutsats:

”Det finns alltså skäl som talar för att dessa skillnader på sikt bör jämnas ut och att ett mer enhetligt sätt att mäta ut straff inom ramen för straffskalan bör tillämpas.”

Det är dessa utredda, omdiskuterade och med rättsmedvetandet bättre överensstämmande straffnivåer som nu implementeras i rättsväsendet. Numera straffas i högre utsträckning riktiga brott, som våldsbrott. Den radikala liberaliseringen av narkotikapolitiken väntar vi dessvärre fortfarande på.

RIP George McGovern 1922-2012

Since leaving office I’ve written about public policy from a new perspective: outside looking in. I’ve come to realize that protecting freedom of choice in our everyday lives is essential to maintaining a healthy civil society.

George McGovern, som var demokraternas presidentkandidat 1972 och förlorade stort mot Richard Nixon, har gått bort. Jag skrev om honom i senaste Neo  där vi gjorde en Backspegel på svenska kommentarer av tidigare presidentval. De frågor som då fick McGovern att framstå som ”extrem” framstår idag som högst vettiga; amnesty, abortion, acid, alltså amnesti för värnpliktsvägrare, legal abort och legala droger. McGoverns förslag om skatteavdrag för låga inkomster infördes senare av Ronald Reagan. McGovern verkar alltså vara något av en vänsterns Barry Goldwater, en kandidat som förlorade valet men vann idéstriden.

Ännu bättre blev McGovern sedan han lämnat partipolitiken. Han kritiserade den ekonomiska paternalism som särskilt drabbade fattiga. Och trots att hans egen dotter gick bort tidigt efter alkoholmissbruk insisterade McGovern på att skilja på bruk och missbruk och hålla reglerarna borta från beslut om vad vi äter, dricker eller röker. Likaså kritiserade han ”den kostsamma sporten” att stämma varandra och institutioner för all slags upplevd skada, återigen en gräns som inte minst Demokrater varit dåliga på att dra.

Whose life is it anyway? frågade han retoriskt. Själv levde han sitt eget liv lite över 90 år, och ingen kan säga annat än att han gick sin egen väg. Sådana politiker ska minnas med stor respekt, vare sig man håller med dem eller inte.