Subventionerar vi exploatering och förtryck?

Samtalet med filosofen Leif Wenar om den smutsiga handeln med naturresurser och hans kommande bok (jag har läst ett 300-sidigt utkast) i ämnet var en intellektuell ögonöppnare. All handel är definitivt inte god handel, och den allra värsta tycks inte sällan vara den handel som västvärldens stater gör allra mest för att underlätta.

Enligt dagens lagar kan diktaturer, krigsherrar och vemhelst som har tagit den fysiska makten över ett lands naturresurser sälja dem vidare till köpare i väst. Och det är våra lagar som legitimerar detta och som därmed belönar och berikar plundring och hänsynslöshet. Ett samtal om denna naturresursernas förbannelse och vad vi kan göra åt den finns i nya numret av Neo.

Det blev ett långt samtal (och svaret om bistånd har jag lovat att inte publicera) men en aspekt som fastnade men inte fick plats i artikeln handlade om exportkrediter. Exportkrediter ges av stater för att underlätta företagens export till länder där betalningsströmmarna inte är särskilt pålitliga. I praktiken betalar alltså svenska skattebetalare svenska företag för produkter som företagen levererar till andra länder. Länderna i tredje världen blir sedan skyldiga svenska staten pengar för produkterna som levererats.

Det rör sig om enorma summor. Wenar berättar att exportkrediter garanterar omkring 10 procent av all världshandel 2010, omkring 1,5 biljarder dollar (tio gånger biståndet). Nästan 80 procent av fattiga länders skuldbörda till andra länder bedöms härröra från exportkrediter. Det är svårt att riktigt veta eftersom verksamheten, trots att den bedrivs av demokratiska stater och finansieras med skattemedel är allt annat än transparent, trots att den är enorm. Etiken är milt uttryckt eftersatt:

– Den brittiska exportkreditmyndigheten fick kritik för att stödja projekt som använde sig av tvångsarbete och barnarbete. De förnekade inte detta utan meddelade bara att de saknade skyldigheter mot medborgare utanför Storbritannien. Inställningen är onekligen … talande, berättar Leif Wenar.

Även demokratin tycks satt på undantag:

– Australiens myndighet satsade en halv miljard på ett omstritt gasprojekt på Papua Nya Guinea. När NGO:er uppmärksammade det här vägrade regeringen att lämna ut några detaljer kring avtalen ens till parlamentet. Hela den här stora affären hanterades av handelsmyndigheten, parlamentet kunde inte ens diskutera saken.

Wenar sammanfattar:

– Krediter är förstås välkommet smörjmedel, men det finns problem med de statliga kreditmyndigheterna. De brukar inte ha någon tydlig policy rörande mänskliga rättigheter, inga mekanismer för att kunna hantera anklagelser om kränkningar och de utvärderar inte konsekvenserna deras projekt har för mänskliga rättigheter. Dessutom tenderar de att vara ogenomträngliga, projekten är hemliga av hänsyn till företagen de samarbetar med. Det är oroväckande. Särskilt som trenden är att OECD-länder i allt större utsträckning konkurrerar med varandra via exportkrediter, på bekostnad av transparens och striktare krav.

Det pågår alltså en kapprustning mellan industriländer om att via staten gynna storföretag genom en verksamhet där medborgare och parlament stundtals saknar insyn, där rimliga krav på respekt för ens grundläggande mänskliga rättigheter förbises och där de sköra länder dit man kränger sina produkter inte sällan hamnar med en ohanterlig skuldbörda.

I Sverige då? Regeringen har på senare år ökat anslagen till exportstöd och bland annat ökat låneramen med flera hundra miljarder kronor. Socialdemokraterna vill öka exportstödet ännu mer trots att det redan är på rekordnivå.

Anteckningar och frågor i debatten om invandring

Det blev rejäl debatt om invandring och ekonomi på DN debatt i veckan. Tyvärr inte med den kvalitet som man kunde önska. Tino Sanandaji skrev att Centerns förslag om fri invandring nog inte alls var en följd av partiets programskrivning mot gränser redan 2001 och det vid tiden modiga ställningstagandet för att inte ha något undantag från fri rörlighet för de nya EU-länder från Östeuropa som anslöt 2004, utan från en debattbok som kom 12 dagar före idéprogrammet. Påhittet tillbakavisades snabbt av Centerns Per Ankersjö. Förmodligen var det en krok som behövdes för att få in vad som väsentligen är en bokrecension på DN debatt, men det säger ändå någonting om att författaren inte är främmande för att vrida till perspektiven för att passa den egna agendan.

Det är nu ett sidospår av många. Själva debatten handlar om invandringens effekter på ekonomin och hur detta framställs i boken Migrationens kraft av Fredrik Segerfeldt och Johan Norberg. Eller rättare sagt halkade debatten in på en aspekt av denna fråga, och sedan vidare till vad en ekonom säger. Därav några funderingar och frågor som kan leda diskussionen tillbaka till sitt huvudspår.

(Disclaimer. I sak är jag på Norberg/Segerfeldts sida i migrationsdebatten. De är också nära vänner. Det bör man ha i bakhuvudet när man läser detta inlägg, som jag ändå hoppas ska ha ett och annat att tillföra i sak och debattstruktur.)

***

För en sammanfattning rörande migration och ekonomi rekommenderas det här inlägget av Andreas Bergh. Sammanfattningsvis är det en betydande vinst när människor flyttar från fattiga länder till rikare och försök att skatta denna vinst landar i att vinsterna från fri migration är betydligt större än vinsterna av att avskaffa alla handelshinder. Mest gynnas människor som flyttar, men även de gamla och de nya hemländerna gynnas på olika sätt, trots att det måste balanseras mot kostnader.

The Economist gjorde också i november en ambitiös genomgång av nylig forskning kring migration som också accentuerar samma poäng.

Men man kan räkna på olika sätt. Ett sätt att räkna är att bara se till mottagarlandets ekonomi, och då särskilt landets statsbudgetsaldo. Här är nämligen vinsterna som mest osäkra och det är tydligt att det också finns kostnader. Det är detta perspektiv som Tino Sanandaji skjuter in sig på på DN debatt, och att döma av tidigare blogginlägg (slutet) är det också det enda sätt att räkna han alls accepterar i debatten.

Den uppmärksamme bör konstatera att även med detta sätt att räkna är normalfallet att landet tjänar på att ta emot invandrare, och i samtliga fall är de ekonomiska effekterna små. Så små att invandringen varken hotar eller löser problem i den offentliga ekonomin. Ekonomen Jan Ekberg sammanfattar (ESO-rapport 2009:3):

”Effekterna på de offentliga finanserna, både när de varit positiva och negativa, har emellertid varit relativt små. Varken en ökad eller en minskad invandring kan därför sannolikt ses som en lösning för en framtida ansträngd offentlig ekonomi.”

Vanligtvis är ändå nettot positivt, vilket framgår även när man läser Tino Sanandajis citat på DN debatt.

Greg Mankiw:

”With low-skilled immigration, the economic benefits are there as well but have to be balanced against the fiscal impact, which is likely negative.” (min kursivering)

En positiv effekt i normalfallet behöver här balanseras mot en ”sannolikt” negativ effekt.

George Borjas:

”The net economic benefits from immigration are very small and could even be negative.”

Invandring kan ”till och med” innebära en ”väldigt liten” kostnad. Så ser den starkaste ekonomiska invändningen mot dagens invandring ut (Uppdatering. Det här stämmer inte. Borjas har bara räknat på en effekt av invandringen, inte en sammanlagd kalkyl. Andreas Bergh reder ut här), en invändning som alltså diskvalificerat de stora nettofördelarna för migranterna själva från att räknas.

Och i praktiken landar det ofta på plus. När ett antal nya länder blev medlemmar i EU 2004 var Storbritannien ett av tre länder som inte införde undantagsregler mot östeuropéers fria rörlighet. De lockade många. Ekonomiskt sett var effekten positiv, men förmodligen liten och vissa låglöneyrken kan ha fått något sänkta löner. (Gissa vad som fick rubriken?) Vi kan notera att farhågorna om en ”social turism”, där människor från fattigare länder lockas av enkelt tillträde till andra länders bidragssystem, inte besannades. Sverige lockade ungefär 100 000 östeuropéer, Storbritanniens större låglönearbetsmarknad lockade 1,5 miljoner. Detta är ett stöd för Andreas Berghs fundering om att en välfärdsstat nog inte är så inkompatibel med öppenhet som det ibland har framställts (och där Tino Sanandaji drar stora växlar på ett skissat teoretiskt extremfall). Mycket hänger på hur välfärdssystemen utformas.

***

Sanandajis invändning är alltså att nettot för storskalig invandring av lågutbildade kan vara negativt för mottagarlandet, en poäng som tillstås i Migrationens kraft (s 49). Här kommer vi till de frågor som kvarstår att reda ut, och där Sanandaji har den huvudsakliga bevisbördan.

Eftersom jag skam till sägandes inte läst Migrationens kraft tidigare gav jag mig på att bläddra i den efter veckans debatt. Ämnet för den här debatten, de ekonomiska effekterna för mottagarlandet, avhandlas på s 48-54. I en pedagogisk tabell på sidan 49 listas fem studier ”om invandringens effekter på rika mottagarländer”.

Ortega&Peri 2012: Höjda inkomster på lång sikt

Ortega&Peri 2009: Höjd BNP på kort sikt

Världsbanken 2006: Ökning motsvarande 3% av arbetskraften ger 51 miljarder dollar i vinst per år.

Glover 2001: 1% ökning av befolkningen genom migration ökar BNP med 1,25-1,5%.

Borjas 1999: 10 miljarder dollar i vinst per år, USA.

Till detta kommer en referens till Goldin, Iain m fl Exceptional People: How Migration Shaped our World and Will Define our Future (Princeton University Press, 2011) för tesen att frågan för forskarna inte är om det finns vinster från invandring, utan hur stora de är.

Det här förvånade mig eftersom Tino Sanandajis enda invändning i sak i de båda debattartiklarna har Jan Ekberg som enda källa. Ekberg skriver att tillväxteffekterna skulle vara hypoteser (utan att utesluta att de kan stämma), dock utan referenser till andra än Borjas i listan ovan i sin ESO-rapport. Ekberg har alltså vad jag kan bedöma inte berört de studier som Norberg/Segerfeldt har anfört för att invandring är bra för generell tillväxt. Några referenser har rentav tillkommit efter Ekbergs ESO-rapport. Inte heller Sanandaji har berört dem, trots att de alltså är listade och går att söka fram på nätet.

Detta utelämnande av de verkliga källorna i Migrationens kraft blir ännu märkligare efter Sanandajis slutreplik i DN och ett polemiskt blogginlägg mot Johan Norberg efter en radiodebatt som leder debatten iväg på ett stickspår: ekonomen Gregory Mankiw.

Det finns som framgår ovan en mängd referenser i Migrationens kraft om hur migration har positiva effekter på tillväxten. Gregory Mankiw finns däremot inte med i bokens referenslista och har bara anförts av Segerfeldt/Norberg i deras replik på Sanandaji och i en radiodebatt eftersom Mankiw de facto tagit ställning för ökad invandring.

I sitt blogginlägg försöker Sanandaji få det att framstå som om Johan Norbergs enda forskningsstöd är den Gregory Mankiw som han själv började med att dra in i sin DN-artikel. En snabb genomlyssning av radiodebatten ger inte stöd för att Johan Norberg verkligen hävdar det Sanandaji sedan polemiserar mot ”att Greg Mankiw’s forskning skulle ha bevisat att invandring ökar tillväxten”. Norberg refererar i radiodebatten till Mankiws slutsatser, inte till hans forskning. Och bygger alltså sin tes i Migrationens kraft på andra tydligt angivna källor, som Sanandaji vare sig behandlar i DN-artiklarna eller sitt blogginlägg.

Viktigare än frågan varför Sanandaji ägnar sig åt att brotta ner den Mankiwska halmdocka han själv dragit in i debatten är förstås vad han har att säga om de referenser Segerfeldt och Norberg faktiskt anför för sin tes, Goldin m fl, Ortega & Peri, Världsbanken. Jag delar långtifrån alltid hans slutsatser, men Tino Sanandaji är i sina bästa stunder en påläst och statistiskt fingerfärdig debattör, därtill orädd för att påpeka obekväma sanningar om bekväma budskap. Precis den kritiker man kunde önska sig i en god debatt, och som mycket riktigt också hittat genanta felaktigheter i Migrationens kraft. Just därför önskar jag att han återkommer till debattens huvudspår, så att den också leder framåt.

***

Orkar ni mer? Förmodligen inte, men här kommer för balansens skulle en fundering kring ett av de påståenden i Migrationens kraft som Sanandaji kritiserar och där jag tror att författarna förhäver sig.

Norberg/Segerfeldt menar på sidan 50 att en anledning till att invandring ger tillväxt är specialisering och att det ”ur detta perspektiv” är bra att invandringen kommer från Afghanistan, Somalia och Irak. Likaså att ökad befolkningsmängd i sig ger samma resultat genom skalfördelar. Fullkomligt okontroversiellt så långt, och jag blir först irriterad på att Sanandaji låtsas missförstå resonemanget genom att inte citera förbehållet ”ur detta perspektiv”, alltså en del av helheten.

Men sedan hävdar Norberg/Segerfeldt utan källa att specialiseringen är ”invandringens största bidrag till tillväxten”. (De utvecklar förvisso specialiseringens förtjänster i kapitlet efter, s 64-69 men då med fokus på välutbildade och framgångsrika invandrare.). Det är något helt annat. Särskilt som vi vet från handelsteorins område att medan specialiseringen mellan länder på olika produktiv nivå är den stora vinsten i teorin, så sker det mesta av handeln mellan lika länder för att öka variationerna på respektive marknader. Vi köper mao bilar, telefoner och datorer från länder dit vi också exporterar sådana varor så att båda parter får mer att välja på, och det är en betydligt högre andel av handeln än där vi utnyttjar de komparativa fördelarna och handlar råvaror mot exporterad högteknologi.

Men istället för denna invändning hänvisar Sanandaji till Jan Ekberg som gör det motsatta antagandet utifrån litteraturen, att lågutbildade ger ett mindre och kanske negativt bidrag till tillväxten (konkret genom att ta jobb som är så lågt betalda att förändringstrycket och utvecklingen av produktionskapaciteten uteblir). Så länge båda teoretiserar skulle jag säga att Norbergs/Segerfeldts komparativa fördelar är minst lika grundläggande ekonomi som Ekbergs Rehn-Meidnerklingande resonemang, men i praktiken har förmodligen Sanandaji/Ekberg mer rätt om vilka effekter man sett. Högutbildade borde ge mer tillväxt än lågutbildade, precis som vår handel med liknande länder är större än vår handel med länder olika oss, även om det förstås varierar. Vore väldigt intressant att se källa på om motsatsen var sann.

(Uppdatering: Källan är förmodligen Ortega & Peri 2012.

the main effect of migration operates through total factor productivity, consistent with a theory where immigration increases the variety of skills available for production. We provide further evidence in support of this mechanism by showing that the degree of diversity (by origin country) in migration flows has an additional positive effect on income.

Om det verkligen följer av detta att invandring från från Afghanistan, Somalia och Irak eller generellt lågutbildade migranter är extra eftersträvansvärd av ekonomiska skäl är tveksamt. Det är nog fortfarande att dra specialiseringens fördelar lite väl långt.)

***

Tack så mycket om du läst ändå hit. Nästa vecka kommer nya Neo, nr 1 – 2013, som bland mycket annat också ger nya perspektiv på migrationsfrågan. Själv har jag, smått profetiskt som det kan verka utifrån denna debatt, skrivit om dem som inte räknas och hur Sverige ter sig från deras perspektiv. Dock främst utifrån andra aspekter än nationalekonomi.

 

Fler som reflekterat om debatten är Timbros nyrekrytering (grattis!) Andreas Johansson Heinö och Erik Svansbo. Svar från Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt på Tino Sanandajis slutreplik i DN ska komma imorgon, måndag.

(Uppdatering 130129: Igår presenterade både Norberg/Segerfeldt och Sanandaji varsina repliker. Mycket är rekapitulering av debatten och dess stickspår och svingar, delvis i linje ovan. Sanandajis replik är dock läsvärd eftersom den belägger ett fel i boken Migrationens kraft. Avser man att bevisa ”om vi på det hela taget får det bättre eller sämre av invandringen” och belägga att ”svaret är tydligt: vi får det bättre”, då är det inte korrekt att referera en studie (Borjas 1999) som bara kalkylerar en aspekt av invandringen och bara återge denna pluspost, när Borjas själv skriver att den ska balanseras mot en nettoeffekten i offentliga finanser som är ett större belopp som kan vara negativt. Då är svaret på ”om vi på det hela taget får det bättre” dessvärre allt annat än tydligt.

Återstår alltså i sak att se om de övriga fyra ovan nämnda studierna är korrekt refererade i Migrationens kraft och har något att bidra med till kunskapen om invandringens ekonomiska totaleffekt. Som Andreas Bergh klargör här är Borjas studie inte ett försök att skatta totala effekter, och det verkar för en enkel lekman som undertecknad som om båda parter åberopat en mening från Borjas som om den handlade om detta. Men Sanandaji har rätt om att en del formuleringar om invandringens totaleffekt för mottagarlandet i Migrationens kraft varit överoptimistiska och att en studie refererats på ett felaktigt sätt. Det bör korrigeras till kommande upplagor.

Uppdatering igen: Nu skriver Andreas Bergh i kommentarsfältet till sin text som länkas ovan att man inte kan tolka Borjas som Sanandaji gör i sitt inlägg:

”Immigration surplus” på 7 M$ är en samhällsekonomisk vinst. ”Net fiscal costs” är effekten på det offentliga budgetsaldot. Det är alltså _inte_ fallet att man ska summera dessa två för att få hela den samhällsekonomiska effekten. (Borjas använder ordet ”compare”)

(Orsak: En utbetalning av skattefinansierade bidrag om X dollar ger en fiskal kostnad på X dollar, men den samhällsekonomiska kostnaden är bara snedvridningen orsakad av skatteindrivandet av X)

Att bilda sig en uppfattning om vem som har rätt och fel i detta utan originalkällorna och med NEK-kurserna något decennium tillbaka i tiden känns rätt tufft. Men den här studien av Borjas tycks i vilket fall inte avgöra frågan. Önskar därför fortfarande som i det ursprungliga inlägget att diskussionen började röra de andra källorna, som förhoppningsvis säger mer i saken.)

Ohlys nya Skoglundare

Jag borde förstås låta bli alkoholen såhär under ledigheten, i alla fall i debattform, men det stör mig oerhört att lögner och överdrifter är socialt accepterade så fort man pläderar för restriktioner. Idag bjuder förre vänsterledaren Lars Ohly på ett par riktiga Skoglundare i en debattext. Ska vi ta dem lite snabbt.

 

1. ”All forskning visar att ökat alkoholbruk också leder till ökat missbruk.”

Fakta: Bland svenska ungdomar har drickandet minskat men skadorna ökat. Det är i själva verket ett vanligt mönster vid restriktiv politik. (Se Johansson, L Staten, supen och systemet, 2008)

 

2. ”Ökad konsumtion av alkohol syns direkt i statistiken för misshandelsfall och våldsbrott.”

Fakta: I Sverige har alkoholkonsumtionen ökat betydligt sedan mitten av 1990-talet. Mycket tyder på att våldet inte ökat och alkoholrelaterat dödligt våld har minskat.

”De uppgifter som allmänheten lämnar i olika svenska offerundersökningar visar att utsattheten för misshandel generellt sett inte ökat sedan början av 1990-talet.”

BRÅ 2008: 23

”[D]et fullbordade dödliga våldet – och i synnerhet det alkoholrelaterade – har minskat i Sverige.”

BRÅ 2011:5

 

3. ”Tre av tio män och en av fyra kvinnor i Sverige har en riskabel alkoholkonsumtion. De dricker på ett sätt som gör att de utsätter sig för akut eller kronisk fysisk och psykisk ohälsa.”

Fakta: Enligt Folkhälsoinstitutet innebär riskbruk ”förhöjd risk för skadliga fysiska, psykiska och sociala konsekvenser”. ”Vid riskbruk finns ibland tecken på, men inga tydliga bevis för, att alkoholrelaterad skada uppkommit.” Notera den väsensskilda beskrivningen (mina kursiveringar).

Riskbruk definieras i Sverige som över 14 standardglas per vecka för män respektive 9 standardglas för kvinnor. Allt berusningsdrickande innebär riskbruk och det innebär för män att vid ett och samma tillfälle dricka 5 standardglas (1 flaska vin) och för kvinnor 4 standardglas.

 

Nu ska det förvisso sägas att Ohlys artikel inte handlar om förslag till restriktioner utan om att han är arg på att TV4 testar mumma inför jul och möjligen planerar att testa lämpliga alkoholhaltiga drycker även till nyår. Gudskelov lever vi i ett land där en avdankad kommunistledares synpunkter på det mediala utbudet bara är en röst i mängden och tryggt kan ignoreras eller kritiseras. Så låt oss göra det.

Det var dagens folkbildning och årets sista. Gott nytt år och fira hur ni vill!

 

Uppdatering:

Jakten på källan till Lars Ohlys tredje påstående ovan har givit upphov till viss förvirring på twitter. Där menar nämligen Ohly att även hans källa är Folkhälsoinstitutet, dock utan länk. Vidare letande ledde dock till en cirkusdirektör som redan använt så gott som samma påstående som Lars Ohly. De som riskbrukar alkohol ”dricker så att de utsätter sig för akut eller kronisk, fysisk och psykisk ohälsa”, skriver cirkusdirektören.

Vad Lars Ohly och Henry Bronett skriver stämmer nu inte riktigt med vad Pi Högberg på Folkhälsoinstitutet hävdar om riskbruk, som alltså inkluderar att dricka fler än fyra glas vin (fler än tre för kvinnor) vid samma tillfälle:

”En riskabel alkoholkonsumtion betyder att man dricker på ett sätt som ökar risken för akut eller kronisk fysisk och psykisk ohälsa.”

Att ”öka risken för” ohälsa är förstås något helt annat än att ”utsätta sig för” ohälsa. Lars Ohly har inte stöd för vad han hävdar. Nu händer det förvisso oss alla emellanåt att någon uppgift vi dragit till med eller upprepat för att den lät bra visade sig vara för bra för att vara sann. Det som skiljer ut en hederlig person är att man korrigerar sig när felaktigheter påpekats. Men det är söndagkväll och Lars Ohlys Liverpool vann med 3-0, så vi låter juryn vara ute några dar innan vi dömer någon. Ses på det nya året.

 

Uppdatering 2:

Förlåt, men det här är lite för lustigt för att låta bli. Visst verkar de ha många formuleringar gemensamt, den fd vänsterledaren och cirkusdirektören?

 

Henry Bronett på SVT debatt:

Alkoholreklam riktad specifikt till den svenska marknaden uppgår idag till sjuhundra miljoner kronor (jämfört med åtta miljoner år 2000). Det betyder att barn också lär sig hur gott det är med alkohol, hur roligt det blir på fester och hur härligt det är med rätt vin till räkorna.

Lars Ohly i Expressen:

Alkoholreklam uppgår i dag till sjuhundra miljoner kronor i Sverige. År 2000 var motsvarande siffra åtta miljoner kronor. Det betyder att vi alla blir tillvanda till en bild av alkohol som framhäver hur gott det är med sprit, hur roligt det blir på fester och hur viktigt det är med rätt vin till fisken. Även barn får denna bild genom reklamen.

 

Henry Bronett på SVT debatt:

Tre av tio män och en av fyra kvinnor i Sverige har vad man kallar för en riskabel alkoholkonsumtion. De bryr sig kanske inte så mycket om att de dricker eller hur mycket. Det betyder att de dricker så att de utsätter sig för akut eller kronisk, fysisk och psykisk ohälsa.

Lars Ohly i Expressen:

Tre av tio män och en av fyra kvinnor i Sverige har en riskabel alkoholkonsumtion. De dricker på ett sätt som gör att de utsätter sig för akut eller kronisk fysisk och psykisk ohälsa.

 

Henry Bronett på SVT debatt:

Särskilt kring de stora helgerna kan det gå vilt till. Barn blir vittnen till hårda ord och vuxnas slagsmål. Barn blir utsatta för fruktansvärda gränslösheter av vuxna som vill ”slappna av lite”.

Lars Ohly i Expressen:

Inför nyår hoppas jag slippa uppmaningar till mer drickande. Folk kommer nog att dricka ändå och många barn kommer att bli rädda när lulliga vuxna ska ”slappna av” och blir klängiga och fyllebekännande.