Reva handlar inte om att upprätthålla lagen

I nya numret av Neo skriver jag om svenska flyktinggömmare i Malmö och kommer därmed in på hur världen ter sig för den som befinner sig i Sverige utan korrekta resehandlingar. För dem är polisen nämligen ett hot.

Jenny fick påminna sin inneboende om att jämt vara försiktig, lyda alla lagar, inte väcka uppmärksamhet, lösa vuxenbiljett på tåget för att slippa visa legitimation vid kontroll. Inte ens det hjälper när olyckan är framme. Vid ett tillfälle blev pojken och en vän till honom påkörda av en svängande bil, berättar Jenny.

– De såg förskräckt att en polisbil en bit bort var på väg mot situationen, kastade sig på sina cyklar och trampade hemåt, blödande. De hade inte gjort något fel, ändå var det de som var hotade.

Vardag för de gömda.

De gömda i vårt land står utanför möjligheten till rättvisa, liksom de i stort sett står utanför våra välfärdssystem, våra möjligheter att resa i världen och de flesta karriärmöjligheter. Ändå kan den situationen vara att föredra framför att interneras eller misshandlas på gatan grund av sin hudfärg, vilket är det vanliga mottagandet i många andra europeiska länder, liksom diktaturen och misären i deras vanliga hemländer, vilket är anledningen till att de ändå håller sig kvar. Många utan att ha fått sina asylskäl seriöst prövade och i gott hopp om att få stanna när/om så sker.

Detta som en bakgrund till vad Reva (Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete) handlar om, och vilka som är i fokus för dessa riktade polisinsatser. Polisen har alltså fått i uppdrag att särskilt prioritera att öka antalet utvisningar av personer som befinner sig i landet utan tillstånd. Detta har skett genom allt intensivare kontroller av människor, med (misstanke om) ringa brott som ursäkt har polisen exempelvis kollat id-handlingar i kollektivtrafiken. I Malmö vittnar många i flyktingnätverken om att polisen gripit ungdomar utan papper vid deras fritidsaktiviteter eller när de väntat på bussen. Det har också hänt på sistone att den som beställt hem papper från Migrationsverket för att kunna hjälpa till i flyktingärenden får påhälsning från gränspolisen i sitt hem.

Poliskontroller i vår vardag, alltså, vid jobbresor och vid fritidsaktiviteter, eller om man skulle engagera sig i asylärenden. Det är vad reva handlar om, och det som gör reva kontroversiellt.

Alla anser förstås inte att den här typen av kontroller är kontroversiella. ”Vad de [polisen] faktiskt gör är att upprätthålla den svenska lagen så som den för närvarande ser ut och fungerar.” skriver konservativa Nya Wermlandstidningen i försvar för polisens arbete. Där har de fel. Att en av polisens uppgifter som lagarna nu ser ut är avvisningar av dem som inte befunnits ha tillräckliga asylskäl är en sak. Prioriteringen av detta uppdrag och de valda metoderna är en annan sak, betydligt mindre kopplad till existerande lagar.

Här kommer den avgörande distinktionen: Det är bara i en polisstat som alla medel är tillåtna för polisen i syfte att upprätthålla lagen. I en rättsstat finns tydliga gränser för vilka metoder polisen får använda och i vilka syften. Metodernas omfattning är kopplade till brottets allvar. Att sakna korrekta resedokument, exempelvis för att ens visum har gått ut eller för att man tagit sig ifrån diktatur och förtryck, är inte ett allvarligt brott. Det saknas brottsoffer och är snarare att jämföra med att gå mot röd gubbe, även om just detta ringa brott tenderar att uppröra en och annan invandringsmotståndare i betydligt högre grad.

Hur ska man då se på polismetoden att använda ytterst ringa förseelser som ursäkt för personkontroller som muddring och identitetskontroll? Den är stundtals effektiv, men kontroversiell även i sådana fall. I New York har våldsbrottslighet och stölder kunnat minskas dramatiskt genom att polisen övervakar särskilt brottsutsatta platser (hot-spots), ofta med smärre förseelser som marijuanainnehav eller cykel utan korrekt utrustning som förevändning för att söka efter vapen, stöldgods och liknande. På rätt plats är sådana åtgärder effektiva för att hindra grövre brott. Ändå är åtgärderna kontroversiella. Kriminologen Franklin Zimring som studerat den amerikanska brottsnedgången har skrivit i Neo och intervjuats om just exemplet New York.

– Vi vet att polisen använt detta [flitig visitering och arrest för mindre förseelser kopplade till brott som exempelvis skuggade bilrutor] vid sin bevakning av hot-spots, men inte om de har förklaringsvärde på egen hand. Och de har ett högt pris. Många fler än de skyldiga utsätts för visitering och misstanke, särskilt i vissa grannskap och i vissa etniska grupper. Oproportionerligt många i dessa grupper straffas också för mindre förseelser.

Är det värt priset?

– Om det verkligen visar sig vara nödvändigt för att få ner en våldsbrottslighet som också drabbar samma grupper. Men i dag vet vi inte och den okunskapen är svår att motivera.

Vad skulle du rekommendera?

– Jag skulle verkligen vilja se en mer städad bevakning av hot-spots prövad och utvärderad, där man övervakar platser utan de aggressiva, generella visiteringarna. Det kanske vore något för Sverige.

Metoderna som den svenska polisen använder sig av för att kunna öka antalet utvisningar ur landet är alltså med amerikanska mått mätt kontroversiella till och med som en effektiv metod att minska grova våldsbrott och stölder, betydligt allvarligare brott även enligt vårt svenska rättssystem. De borde alltså vara fullkomligt uteslutna för att uppdaga om personer som reser i kollektivtrafiken eller spelar fotboll på sin fritid har rätt papper. Brottet i fråga är inte så allvarligt, och platserna ifråga är sällan bemängda med ett högt antal våldsbrott.

Reva-metoderna blir förstås inte mer försvarbara när polisen uppmanar allmänheten, även barn, att anmäla sina vänner och grannar om de misstänker att dessa skulle vistas illegalt i landet. Här om inte förr borde varningsklockorna ringa om vilken typ av samhällen de här metoderna är hämtade från. Angiveri och poliskontroller i vardagen och på allmän plats är polisstatens, låt vara stundtals ”effektiva”, signum. De kan bara som kringgärdat undantag och som del i att bekämpa grova brott anses höra hemma i en rättsstat.

Socialdemokraten som vill förbjuda liberalism

Vi vill att symboler som bland annat beskrivs i motionen och som förknippas med narkotiska preparat eller som förespråkar en legalisering och/eller en liberalisering av narkotika likställs i lagen med vad som gäller för symboler kopplade till nazism och främlingsfientlighet.

Så pläderar de socialdemokratiska riksdagsledamöterna Christer Engelhardt och Lilian Virgin i en motion från 2003 för att kriminalisera försäljning och innehav av bland annat ”mobilskal, cigarettändare och smycken med motiv som föreställer till exempel cannabisplantor.” Ett förbud som alltså även ska utsträckas till spridandet av liberala åsikter om narkotikapolitiken (min kursivering ovan).

Christer Engelhardt är numera Socialdemokraternas talesperson i alkohol- och drogfrågor. Utöver åsiktsförbud för liberalisering vill han ha förbud mot gårdförsäljning och höjda skatter, men talar helst inte om det offentligt:

– Alkoholfrågan är svår och personlig för de flesta – man vill inte väcka en björn i onödan och ses som förbudsivrare.

God morgon!

Kalle Anka-forskaren hittade på

 

De belägg som erfarenheten ger åt Bejerots uppfattning är även så uppenbara, att den andra sidans förnekande ter sig som tal mot bättre vetande, de obotfärdigas förhinder. Nils Bejerots iakttagelser och slutsatser stämmer även helt överens med de resultat, som den kanske främste auktoriteten på detta område, den amerikanske psykiatern Fredric Wertham, kommit fram till efter grundliga kliniska studier. Werthams stora anatemabok »Seduction of theInnocent» dominerar nu seriedebatten i Amerika.

Måtte alla de parter som vår svenske Wertham vädjar till – föräldrar, lärare, ideella organisationer – lystra till maningen: Slå ihjäl det sämsta vi hittills fått in i landet av detta elände och hindra det ännu Vidrigare, som tränger på västerifrån, att någonsin få fast fot i vårt land. Detta, åtminstone, kan och bör vi göra.

Gunnar Hirdman, ABF, i förordet till Nils Bejerot Barn – serier – samhälle, 1954

I USA uppstod på 1950-talet moralpanik kring serietidningar, särskilt efter psykologen Fredric Werthams debattbok Seduction of the innocent som 1954 hävdade att serietidningarna skulle göra ungdomar våldsbenägna, fascistoida och homosexuella. Mer än hundra olika lagar mot serietidningar initierades på statlig och lokal nivå. Kongressen anordnade hearingar. Branschen antog en sträng uppförandekod under trycket av hot om ytterligare lagstiftning och censur. Mer än 800 tecknare, publicister och redigerare blev av med sina jobb och kom i de flesta fall aldrig att publiceras igen, väl beskrivet i David Hajdus The ten cent plague (2008).

Serietidningsfrågan drevs rentav på internationell nivå. I Milano samlades 1952 delegater från 24 länder i FN-organet UNESCO:s regi för att dryfta hotet från serietidningarna. En internationell seriekommitté med sektioner i alla medlemsländer föreslogs. De skulle få regeringar att motarbeta alla ungdomspublikationer med ”skadlig inverkan på barnens uppfostran och utveckling” (Bejerot, sid 200).

Werthams bok möttes på sina håll av underdånig respekt. Den utsågs i USA till ”årets bok” av National Education Association och New York Times hyllade den som “a most commendable use of the professional mind in the service of the public”. I Sverige kom den, som framgår ovan, att influera svenska vänsterkretsar och framför allt ideologen bakom svensk narkotikapolitik, Nils Bejerot.

Nu har biblioteksforskaren Carol Tilley gått igenom Werthams forskningsmaterial, som blev tillgängligt 2010. Det visar sig att Werthams ”forskning” väsentligen var rent hittepå. Tilley visar att Wertham har förvrängt och fuskat med citat från barnen han intervjuat, och menar att boken i sig är ”horribelt skriven”, utan källhänvisningar eller litteraturlista. Trots att det alltså redan från början fanns goda skäl att ifrågasätta Fredric Wertham och hans varningsord om de trikåklädda hjältarnas förråande inverkan på ungdomar åberopades alltså både Wertham och hans verk som tunga referenser i många decennier därpå.

Serietidningspaniken nådde Sverige senare 1954 då Nils Bejerot, sedermera ideologen bakom Sveriges narkotikapolitik, gav ut boken Barn–Serier–Samhälle (på pdf här). Barn–Serier–Samhälle är dedicerad till Fredric Werthams och vilar tungt på de forskningsresultat han presenterade tidigare samma år. Enligt Bejerots bedömning är Wertham ”troligen … världens mest initierade expert i fråga om seriernas inverkan på barnen” och ” [s]åvitt man kan bedöma är Werthams undersökningar mycket vederhäftiga”. Wertham blir källan till påståenden som att serier orsakar ”sadism, masochism, homosexualitet, frigiditet och sexuell hypokondri” (s 167). Från Wertham fick Bejerot också tesen att superhjälteserier var ”fascistiska” och gav serieläsarna ”ett omedvetet förakt för demokratiska ideal och en obefintlig eller rudimentär social medvetenhet”. Bevisen?

[S]upermännen … är klädda i fantasiuniformer av stormtruppsmodell, försedda mest dödskallar och allehanda mystiska emblem och beteckningar. Primus motor, Stålmannen själv, ståtar med ett jättelikt S på sin vidunderliga bringa. [Fredric] Wertham anmärker att man får vara tacksam att där inte står SS. Stövlar ingår vanligen i denna mundering. (s 118)

Förebilden till Fantomens och andra hjältars maskering var enligt Bejerot ”inte svår att finna – den heter Ku Klux Klan” (s 118).

Bejerot brås på sin läromästare. Han radar upp kvasivetenskapliga studier och referenser tänkta att bevisa seriernas ”förråande” effekt. Detaljerade kvantifieringar av våld, även i serier som Kalle Anka, aggregerade till ”i runt tal 100 miljarder våldshandlingar … i en årsupplaga av alla seriemagasinen” (s 115). Ledarstick, insändare och SSU:s tidning Frihet citeras obekymrat som auktoritativa källor. Barn–serier–samhälle vilar också på många av moralpanikens vanligaste tankefigurer, som jag går igenom i ett kapitel i min bok Glädjedödarna – en bok om förmynderi. Bejerot utgår exempelvis med självklarhet från att serietidningsförsäljningen beror på att hänsynslösa affärsintressen manipulerar barn utan egen vilja in på destruktiva vägar.

Vi har i det föregående berört de hänsynslösa förlagsintressen för vilka barnen endast utgör ett lukrativt exploateringsobjekt. För sådana förläggare skyms exploateringens alla sociala konsekvenser av vinstkalkylernas skygglappar. Det är uppenbart att en ändring måste komma till stånd beträffande denna ansvarslösa och asociala litteraturspridning; lika uppenbart torde det vara att man i det här sammanhanget gör klokast i att inte heller i fortsättningen kalkylera med några samvetsbetänkligheter hos de producenter som med undermåliga seriemagasin och liknande alster profiterar på barnens outvecklade smak och bristande omdöme. (s 206)

I första upplagans förord, skrivet av ABF:s Gunnar Hirdman (se citat ovan), hittar vi en annan vanlig tankefigur vid moralpaniker: antiamerikanismen. Hirdman hoppas med hänvisning till amerikanska serier att Bejerots bok ska kunna hindra ”det ännu Vidrigare, som tränger på västerifrån, att någonsin få fast fot i vårt land.” Då som nu tycks allt ont som folk vill ha, men som en självutnämnd kulturelit inte gillar, komma från Amerika.

Av särskilt intresse är förstås att Bejerot i princip använder samma tankefigurer kring seriernas ”narkotiska” inflytande som han sedermera skulle använda kring illegala droger. Bejerot menade att seriernas främsta lockelse är dess ”narkotikaelement”, eskapismen, och att serierna var beroendeskapande:

Parallellen narkotika – magasin är mera reell än man vid ett första påseende kanske är böjd att tillstå. Fråga är väl om inte serieraseriet hos många barn urartat till en last, till någonting som mycket väl skulle kunna betecknas som mental barnkammarnarkomani: Vanemässig konsumtion av ett ”nervretande” medel (med stor tillvänjningsrisk) som dövar och berusar för stunden men i det långa loppet förgiftar sinnet och förråar personligheten. (s 151)

Så beskrev Bejerot barnens läsande av Fantomen, Stålmannen och Kalle Anka. Likaså menade Bejerot att serieproblemet angår alla föräldrar genom en spridningseffekt som även påverkar barn som aldrig läst serier (s 154), en klar parallell till hans senare tankar om narkotikabruket som ”epidemiskt”.

Tro inte att seriemagasinen har en dålig inverkan endast på de barn som läser smörjan – inte ens de få ungar som aldrig läser några magasin kan undgå att indirekt påverkas av dem. Barn som hängivet umgås med seriefigurerna tar intryck av dem; seriefigurerna påverkar deras attityder och beteendemönster (”tuffhet”, hårdhet, nävpolitik osv.) och andra barn tar i sin tur intryck av kamraterna. Det är formliga kedjereaktioner som Stålmannen et consortes på detta sätt startat i barnens värld. Därför angår denna fråga alla föräldrar, utan undantag. (s 148)

Motstrategin var också densamma: att bekämpa narkotikan och serierna genom en slags enhetsfront som kräver allas inordning, där brukaren ses som en värre ”smittspridare” än missbrukaren och där alla åsikter i samhället måste vara homogena i sitt fördömande. ”Fronten mot Stålmannen och hans bröder är bred och mäktig” (s 203) menade Bejerot som förutspådde att ”En civiliserad framtid kommer att förfäras över seriemagasinens epok.”( s 146) Han hävdade sig ha stöd för sin seriekritik hos lärar- och föräldraföreningar, ungdoms-, kvinno-, nykterhets-, folkbildnings-, fack-, freds- och religiösa organisationer. Förmodligen var detta stöd lika inbillat som när Fredric Wertham talade om alla bibliotekarier som hört av sig till honom och varnat för serietidningsläsandet (generöst räknat kanske ett dussin totalt sett, enligt Carol Tilley). Frågan om restriktioner för och utredande av serierna väcktes i riksdagen bara av kommunisterna.

Det här kan tyckas vara väl många tecken att lägga på att Fredric Werthams studie av serietidningars effekter på barn, som ingen längre tar på allvar, nu visat sig vara ett rent falsarium. Jag kan ändå finna det värt att påminna om att studien låg bakom en moralpanik med i USA rätt kännbara effekter, och även i Sverige fick inflytande i decennier framöver. Den som under denna period hade velat utforma en serietidningspolitik baserad på ”forskning” – snarare än på exempelvis press- och yttrandefrihet, marknadsekonomi och liknande ”ideologiska teorier” – hade varit hänvisad till Wertham, Bejerot och liknande skojares analys och rekommendationer. Bejerot förespråkade förvisso inte regelrätt censur, men restriktioner som granskande råd och även statlig serieproduktion som motvikt till den privata, samt importhinder mot utländska (amerikanska) serier. 1981 gavs Barn-Serier-Samhälle ut i nyutgåva av Folket i bild/Kulturfront ”i förvissningen att boken ännu har mycket att tillföra dagens kulturkamp, samtidigt som det blir en hyllning till folkbildaren och den orädde debattören Nils Bejerot” som ordföranden Tom Carlsson skrev i förordet.