Go West

Sverigedemokraterna har vid flera tillfällen nämnt norska Fremskrittspartiet som en av sina inspirationskällor och förebilder. Men Norges största borgerliga parti vill för liv och pina inte förknippas med de svenska uppkomlingarna, eller dess historia i Vit makt-rörelsen.

I dag har jag rest till vårt västra grannland för att ta Fremskrittspartiet på pulsen. Jag har blivit utlovad en exklusiv intervju med Fremskrittspartiets ordförande Siv Jensen, och jag tänker ta reda på hur lika de två partierna egentligen är. Har Jensen något gemensamt med Jimmie Åkesson, och i så fall vad? Hur många flyktingar får, enligt FrP, plats i Norge och har partiets karismatiska ordförande några tips om hur Sverigedemokraterna kan hållas på mattan?

För övrigt är jag inte den enda Neo-redaktören som åkt till Norge inför arbetet med nästa nummer. Mattias Svensson blev utlovad en intervju med Ralph Nader, konsumentaktivist och tidigare presidentkandidat i USA för det gröna partiet, i samband med förra veckans bokmässa i Göteborg. Intervjun blev dock inte av, vilket inte avskräckte Mattias som helt sonika valde att förfölja amerikanen över den norska gränsen – där han slutligen fick sin intervju.

Räkna alltså med ett mycket intressant höstnummer av Neo – med visst inslag av lusekofta…

V och SD på väg ut i öknen

Som jag skrivit på Proffstyckarna, är Miljöpartiets erbjudande att göra upp med Alliansen om migrationspolitiken ett smart drag – faktiskt det första smarta eftervalsdraget de gröna har gjort. Det innebär dels att partiet stänger ute SD, men även att en tänkbar utväg för Alliansen i form av ett mer passivt stöd från SD hotar smälla igen. Jimmie Åkesson har inga som helst skäl att delta – passivt eller aktivt – i några tuffa beslut om regeringen ändå gör upp över blockgränsen om SD:s hjärtefråga.

Nu har även Mona Sahlin kontaktats av Fredrik Reinfeldt, och den stukade S-ledaren har inte kunnat göra annat än spela samma kort som MP. Något alternativ till att agera ansvarsfullt har hon inte. Det måste betecknas som en triumf för Reinfeldt. Plötsligt är Moderaterna den sol som resten av partierna kretsar runt. Hans ställning som obestridd ledare cementeras.

Men nu till det verkligt intressanta. Vänsterpartiet håller på att tugga fradga över att deras samarbetspartners öppet diskuterar med regeringen. Här får man nog förstå dem. Först tvingar S och MP dem att avstå från sina skattehöjningar och att acceptera gällande budgetregler – bara för att efter valet splittra oppositionslinjen och förhandla med de borgerliga.

Avgående riksdagsmannen Kalle Larsson var först ut på banan, med ett mycket märkligt uttalande om att en blocköverskridande uppgörelse innebär en anpassning till SD – trots att de senare tvärtom marginaliseras. Nu har han fått sällskap av Lars Ohly som uppger sig ha kallat till rödgrönt toppmöte med orden ”Vi gick till val som ett regeringsalternativ, det blir inte trovärdigt om man ändrar sig.”

De rödgröna ser med andra ord ut att falla samman, när de inte har något maktskifte att se fram emot. Och vänsterpartisterna fruktar, på mycket goda grunder, att de håller på att bli lika marginaliserade som SD. Det skulle i så fall innebära att riksdagens två främsta pajaspartier manövreras ut, vilket självfallet är mycket glädjande.

För när allt kommer omkring har varken Lars Ohly eller Jimmie Åkesson i den seriösa divisionen att göra.

Därför handlar debatten om kebab

För några dagar sedan skrev vår chefredaktör Paulina Neuding tillsammans med Johan Lundberg från Axess på DN Debatt om debatten om debatten om migrationspolitiken, och menade att den bär en stor del av skulden för Sverigedemokraternas intåg i riksdagen.

Som ett brev på posten kom de obligatoriska gallskriken. På Expressens kultursida anklagades de för att legitimera rasism, och på Aftonbladets ledarsida har Paulina kallats ”en svensk Pia Kjaersgaard” (ej online). Det lustiga är att dessa utfall bekräftar tesen på DN Debatt: det är ohyggligt svårt att diskutera invandringspolitiken utan att anklagas för att diskutera (läs: svartmåla) invandrarna.

I sak håller jag med dem. Svensk migrationsdebatt sitter fast i vad som i vissa fall måste betecknas som marginalfrågor (burka och niqab i skolan) och i andra fall rena idiotier (det är gott med kebab). Det för knappast debatten framåt.

Den mest grundläggande underligheten är att de som hårdast fördömer SD – Mona Sahlin, Lars Ohly och andra som dem – har så förtvivlat svårt att klämma ur sig några tunga argument för varför invandring (och migration i största allmänhet) faktiskt är positivt. Trots sina förment välvilliga inställning gör de exakt vad SD gör – diskuterar invandrare snarare än invandring. Den relevanta politiska frågan lyder då: varför?

Jag hör som bekant till dem som anser att invandring precis som alla andra politiska områden både kan skötas och misskötas. Att diskutera invandring utan att ta hänsyn till detta är lika enfaldigt som att diskutera ”skatter”, ”bilism”, ”sjukvård” eller något annat utan att sätta frågorna i ett sammanhang. Här har icke-debatten bidragit till ett politiskt vakuum, som SD under denna valrörelse har lyckats fylla, åtminstone i partiets 340 000 väljares ögon.

Jag menar att de första spadtagen i SD-gropen inte grävdes när partiet bildades 1988, utan redan i skiftet 60-70-tal när svensk migrationspolitik kom att exkludera arbetskraftsinvandring och därmed flytta debattfokus till flyktingpolitiken. Då, för fyrtio år sedan, visste Svensson att invandringen bokstavligt talat hade bidragit till att bygga landet. Alla visste att Arbetsförmedlningen hade rekryterat byggjobbare utomlands, bland annat för att kunna motsvara efterfrågan på bostadsmarknaden.

Men arbetskraftsinvandrarna förklarades plötsligt oönskade, och det samvete som dåtidens politiker rimligen bör ha plågats av dövades med ”generös flyktingpolitik”.

Men flyktingar har av lätt insedda skäl inte samma möjlighet att omedelbart bidra till ett lands välstånd som arbetskraftsinvandrare har. I många fall vill de dessutom inte stanna längre än tills det ögonblick då det är någorlunda riskfritt att återvända hem. Därmed försvann egennyttan ur svensk migrationsdebatt. I stället kom allt att handla om ”vår skyldighet mot människor i nöd”.

Problemet med den sortens högtidsord är att inte alla tror på dem. Inte minst ekonomiskt och karriärmässigt lågpresterande svenskar i (verkligt eller inbillat) behov av bidrag fick plötsligt något att reta upp sig på, något att skyla sina egna tillkortakommanden bakom. Ur den verkligheten uppstod tankebanor som de hos Anna Handberg – en 23-årig bidragsberoende Malmötjej som retar sig på att invandrare är bidragsberoende. Hon retar sig inte, såsom exempelvis traditionella moderata väljare, på bidrag per se. Hon retar sig på att de inte i tillräckligt hög utsträckning går till henne.

Och därför röstade hon på SD i årets val.

Vi gör därför ett ohyggligt misstag om vi betraktar SD som ett ”högerextremt” fenomen. Snarare är SD de krossade förhoppningarnas parti. Ett alternativ för sossar som ser ”invandrarna”, snarare än ”börsdirektörerna”, som orsaken till klyftor och elände. Efter hand fick dessa missnöjesväljare sällskap av väljare från traditionell arbetarklass och även medelklass som tröttnat på gängbrottslighet och förfallande stadsdelar, på tramsdebatter om ”diskriminering” i form av elementära uppförandekoder på jobbet eller på skräckexempel som den SFI-skola där manliga elever systematiskt krävde kvinnlig underkastelse – och fick igenom sina krav hos skolledningen.

Och till slut blev de tillräckligt många för att lyfta SD över spärren.

Om Sverige hade behållit balansen mellan arbetskraftsinvandring och flyktingmottagande hade Anna Handberg och andra inte på samma sätt kunna skylla invandringen för upplevda revor i den svenska välfärden. Om vi hade intagit en tuff attityd mot kriminalitet – all kriminalitet – hade ingen kunnat skyffla över hela skulden på invandrarna. Om Sverige hade varit kompromisslöst i sin hållning mot all diskriminering hade vi inte behövt välja mellan vissa invandrargruppers kvinnoförtryck och vissa svenska arbetsgivares motvilja mot att anställa invandrare. Vi hade nämligen, utan baktankar eller fåniga anklagelser fram och tillbaka, kunnat diskutera själva sakfrågan.

Men det har vi inte gjort, och nu har vi SD i riksdagen – paradoxalt nog insläppta av exakt samma politiker som så tydligt markerar sin ovilja mot SD.

Men vad är då positivt med invandringen? Något förenklat utgör den, om den sköts på rätt sätt, svaret på Sveriges (och Europas) demografiska problem. Vi ligger inte lika illa till som Italien, där den infödda befolkningen minskar. Men vi är inte långt ifrån. Att allt färre får allt fler att försörja är en socialförsäkringsteknisk realitet.

Problemet är att våra ekonomiska system, inte minst vår arbetsmarknad, inte är anpassad för utländsk konkurrens, och det är en fråga som varken Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin vill ta i. För då tvingas de erkänna den grundläggande konflikten mellan å ena sidan öppna gränser och å andra sidan våra inhemska trygghetssystem – och de är smärtsamt medvetna om vilket val väljarna i det läget skulle göra.

De ser med andra ord ingen annan utväg än att vädja till vår naturs ljusa sidor, vår moraliska pliktkänsla att kasta en flytdyna till den som håller på att drunkna. Och denna pliktkänsla finns inte hos alla, i synnerhet inte hos dem som ser invandrarna som konkurrenter om de månatliga bidragsslantarna.

SD är egentligen inte särskilt starka, men deras politiska isolation ger partiet en särställning och genom mandatfördelningen även en möjlighet att sätta agendan. Därför brådskar det, om partiet inte ska växa ytterligare. Något av blocken, eller helst båda, måste för första gången presentera ett övergripande migrationspolitiskt program. Ett som väger in svenska intressen på ett sätt som väljarna kan ta till sig.

Jag anser att Sverige kan och bör släppa in fler invandrare, men också ställa betydligt tuffare krav på motprestationer. Dit hör att lära sig språket, att åtminstone delvis ta till sig landets seder och acceptera de jobb som finns. För det etablerade Sverige gäller det omvända, att sluta bygga skyddsmurar runt arbetsmarknaden och i högre utsträckning ta ansvar för det egna välbefinnandet.

Ekonomiskt är detta knappast särskilt svårbegripligt. Men politiskt är det en sjuhelvetes hård knut. Det svåra är inte att komma på vad som måste göras. Det svåra är att göra det och därefter bli omvald. Därför är det, som Paulina och Johan mycket riktigt påpekar, så förtvivlat svårt att diskutera migrationspolitik. Debatten handlar inte bara om sakfrågan, utan om själva grunden för Sveriges framtida ekonomi.

Så mycket enklare då att säga något insmickrande om kebab.