Det var dömt att ske förr eller senare…
Naturligtvis har Hitler en åsikt även om vuvuzelan. För övrigt är det första gången sedan sommaren 1982 (då jag var tre och ett halvt) som jag inte ser någon VM-fotboll. Jag orkar helt enkelt inte med känslan av att sitta i ett getingbo under rusningstrafik. Och att den eländiga trumpeten, med högst något decennium på nacken, skulle vara ”en sydafrikansk tradition” är uppenbart struntprat. Måtte det dröja mycket, mycket länge innan Sydafrika får någon ny internationell fotbollsturnering.
Varsågod, ta en Toblerone!
Normalt hade jag valt en annan rubrik, men den rödgröna indignation som drabbade Mats Odell och Sven-Otto Littorin när de kallade oppositionens ekonomiska kalkyler för ”Tobleronepolitik” var så oerhört överdriven. Inte minst mot bakgrund av att deras uträkningar verkligen förtjänade epitetet.
Ekonomerna Andreas Bergh och Henrik Jordahl har granskat den rödgröna budgetreservationen, och Johan Norberg skriver i Metro om deras slutsatser:
”De rödgröna säger att de ska skapa upp till 5 000 nya jobb med ett nytt riskkapitalavdrag, men glömmer att ta upp kostnaden för ett sådant avdrag. När de föreslår ett avskaffande av RUT-avdraget gör de precis tvärtom. Då räknar de med den dryga miljard de sparar, men glömmer att räkna på hur många hushållsnära tjänster som då försvinner.”
Och det blir värre:
”Motionen argumenterar för högre skatt på utsläpp för att det ska minska utsläppen. Men när de redovisar budgeteffekterna räknar de inte med minskade utsläpp, vilket ju minskar intäkterna från skatten. Tvärtom räknar de med oförändrat stora skatteintäkter så att de kan finansiera sina utgifter med det.”
På detta sätt räknar sig oppositionen genom hela budgeten, vilket ger ett smått spektakulärt slutresultat:
”Det mest ambitiösa försöket att trotsa matematikens lagar kommer på sidan 98 i motionen, där de rödgröna med ett stapeldiagram visar vilka som vinner och förlorar på deras politik nästa år. Hela 90 procent tjänar och bara den rikaste tiondelen förlorar. Men något är konstigt. De 90 procenten tjänar nästan fem gånger mer än de rikaste förlorar. Så var kommer resten av pengarna ifrån? Bergh och Jordahl har svaret. De rödgröna har valt att räkna in alla godsaker och bidrag, men har valt att strunta i de 9,3 miljarder i skatter som införs 2012 för att finansiera dem.”
Frågan är vad som är värst. Att ge Mona Sahlin ett nålstick för en affär som hon själv bär ansvaret för – eller att på detta sätt bluffa väljarna rakt upp i ansiktet.
ZTV 1991-2010
I Expressen läser jag att ZTV går i graven. Det fick mig att börja fundera på när jag senaste tittade på kanalen, och det enda svar jag har är att det var väldigt, väldigt länge sedan. Men även om kanalen på tjugohundratalet inte sänt särskilt många kvalitativa program kommer ZTV alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta. När kanalen startade var den faktiskt något av det mest nyskapande och intressanta som fanns i det svenska medielandskapet.
För yngre läsare är detta möjligen svårt att ta till sig, men för oss som har egna och tydliga minnen av den tid då statskontrollerade SVT hade monopol på att sända tv är den här symboliken väldigt tydlig. Låt mig bara berätta om ett enda program, som jag förmodligen aldrig kommer att glömma med mindre än att jag drabbas av någon allvarlig demenssjukdom.
Under ledning av Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren, Lill-Marit Bugge och en rad andra osannolika figurer sände ZTV en 48 timmar lång debatt i vilken 48 ämnen avhandlades. Upplägget var femtio minuters debatt om varje ämne, följt av en tio minuter lång reklampaus där debattledarna kunde springa och kissa ut de litervis med kaffe som de drack för att orka med tvådygnspersen.
Själva debattörerna byttes ut för varje ämne, och hela tiden ringde tittare in för att säga sitt hjärtas mening. Jag minns att jag själv, vid tillfället cirka fjorton år gammal, försökte ringa in för att säga något om vodoo (vilket var ett av de ämnen som dryftades) men att jag aldrig kom förbi telefonköerna.
Detta program, liksom treans I kväll med Robert Aschberg (där den kedjerökande sidekicken Elisabeth Granneman snabbt blev publikens favorit) är Sveriges motsvarighet till Berlinmurens fall. Plötsligt var inte ordet tv liktydigt med långsamma, trötta och vansinnigt vänstervinklade samtal mellan medlemmar i den intellektuella eliten. Plötsligt var folket inbjudet, plötsligt frågade sig någon vad folket ville ha.
Det var, kort sagt, en marknadens kulturrevolution som drog över Sverige då, för tjugo år sedan. Och visst, efterhand kom de nya kanalerna att bli alltmer strömlinjeformade och ointressanta. Tvådygnsdebatten, med alla dess gäster som naturligtvis skulle ha taxi och/eller sovplats, var inte någon ekonomisk succé och upprepades därför aldrig.
Men under några år fanns en känsla av att allt var möjligt, att allt gick att testa och att ingen idé var för knasig för att förkastas. Och i denna värld är få saker vackrare än just den känslan. ZTV, vila i frid.
