Jo, den svenska journalistkåren är grön

Det verkar som att en del journalister har tagit illa upp av att deras partisympatier har uppmärksammats, bland annat av mig här på Neo-bloggen i går. Det kanske inte är så konstigt, i synnerhet som yrkesrollen bygger på att man förhåller sig neutral och opartisk. Argast var nog Owe Nilsson, politisk reporter på TT, som i går  jämförde uppmärksamheten med McCarthyism. Är det en rimlig jämförelse? En hastig tillbakablick är på sin plats.

McCarthy-eran varade mellan 1950-1956 och präglades av grundlösa anklagelser om kommunism och antipatriotism, i synnerhet mot Hollywood-personer, och gick ut på att tysta kritik och avvikande åsikter. Amerikanska staten ägnade sig åt utrensningar på lösa grunder, i en dumnationalistisk kalla kriget-yra. En skamlig period i USA:s historia. Så det är alltså detta Owe Nilsson ser framför sig när han kritiserar uppmärksamheten kring journalisters politiskt åsikter? Man undrar lite var rättegångarna, varslen och utrensningarna pågår. Men Owe Nilsson kan nog andas ut. Dagens problem för journalistiken beror snarare på neddragningarna till följd av försämrad ekonomi, än på en McCarthy-inkvisition.

Men varför är det då intressant att veta hur journalister röstar? Journalisterna ska bevaka den politiska makten för allmänhetens räkning. Därför är det en demokratifråga att veta ungefär var journalisterna själva står politiskt. I förlängningen handlar det också om hur olika partier behandlas i medierna, och om journalisters egna partisympatier påverkar dem i deras arbete.

Det är därför det är värt att påpeka hur grön journalistkåren är. Kent Asp har undersökt valrörelser i över trettio år och han menar att Miljöpartiet får en mer gynnsam behandling än andra partier. ”Man befinner sig på sätt och vis i nåt slags fredad zon när det gäller bevakning av politik. Och det tror jag har ett samband med att Miljöpartiet har en så unikt starkt ställning i journalistkåren.” (SVT 120429). Det syns inte bara på hur många som sympatiserar med Miljöpartiet, utan också på hur många som ser sig själva som ”gröna”.

En mer vederhäftig kritik kom från Mats Knutson, politisk kommentator på SVT, som skrev ett blogginlägg på SVT:s webbsida där han bemötte uppgifterna om att SVT är grönt, som bland annat kommit från mig här på Neo-bloggen. Han menar att den undersökning av Kent Asp som bland annat jag citerade i går, inte är representativ för SVT, eftersom endast 93 av SVT:s 1100 journalister har besvarat undersökningen. Det är en rimlig kritik. Det betyder att felmarginalen blir större, men inte att siffrorna blir oanvändbara. I Asps undersökning är de 1301 svarande slumpmässigt utvalda,  utifrån Svenska journalistförbundets (SJF) medlemsregister, med en svarsfrekvens på 68 procent. Mats Knutsson har alltså en poäng i att siffrorna 52 och 54 procent som anges i Kent Asps undersökning inte kan säga något slutgiltigt om partisympatierna på SVT och SR. Antalet som sympatiserar med Miljöpartiet kan vara både lägre och högre än siffran som gäller för hela journalistkåren (42 procent). Ändå är det värt att  notera att andelen journalister som jobbar på SR, SVT och UR var större i Asps undersökning än i den svenska journalistkåren överlag.

Knutson argumenterar vidare för att det inte framgår hur många av de 93 svarande på SVT som arbetar med att bevaka politik och samhälle. De kan lika gärna jobba med Bolibompa eller Sportspegeln, skriver han. ”Bara detta är en så allvarlig brist att redan här blir undersökningen oanvändbar som underlag för en diskussion om betydelsen av journalisters politiska hemvist”. Men nej, där har Knutson fel. Det är ändå ett intressant resultat. Även andra program i kanalen gör ett urval och förmedlar en världsbild. Om än inte i samma utsträckning som Aktuellt och Agenda. Och sett till hela journalistgruppen som Kent Asp har haft som respondenter är det 27 procent av de svarande journalisterna tillhör området politik/samhälle. Det är alltså 356 journalister inom det området som har deltagit i Asps undersökning av totalt 1301. Bara de som arbetar med ”allmänbevakning” är större, med 422 svarande.

Men själv slänger han alltid dylika enkäter, låter han meddela. Och han antyder att alla kollegor han haft genom åren också gjort det. Han menar därför, att man bör dra slutsatsen att de 93 på SVT som svarat inte arbetar med politik och samhälle. Men det är en långtgående slutsats som Knutson inte har täckning för, i synnerhet med tanke på att det är den största gruppen som deltagit i Asps undersökning. Lika lite som vi kan utläsa av Asps journalistenkät exakt vilka journalister som svarat på enkäten, så kan givetvis Knutson inte heller veta vilka som svarat. Även om han har en känsla av det. Knutson framför en rimlig kritik, nämligen den om att siffran att 52 procent på SVT har Miljöpartistiska sympatier inte är exakt, utan ungefärlig. Det slumpmässiga urvalet gäller på hela gruppen journalister och inte på SVT:s journalister. För hela journalistgruppen är siffran 42 procent. Den siffran har troligen inte särskilt stor felmarginal eftersom Asps urval är slumpmässigt och svarsfrekvensen är hög. Det vore därför intressant att höra varför Knutson anser att just SVT:s journalister skulle avvika särskilt mycket från övriga journalister.

Och om vi nu ska prata om anekdoter, som Knutson gör när han säger att ingen han har jobbat med svarar på den här sortens enkäter, så kan jag berätta att jag fått höra från journalister på SR och SVT som berättar om den trånga åsiktskorridoren där. De vill dock vara anonyma eftersom de är rädda att de annars kan bli av med jobbet. Anekdotiska bevis är dock just anekdotiska, och inte bevis.

Men det är inte bara Kent Asp som har studerat journalisters partisympatier. Även Jesper Strömbäck, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, har undersökt dem (2010) och hans resultat visar samma sak som Asp: Journalistkåren befinner sig långt till vänster om allmänheten. I synnerhet Moderaterna och Sverigedemokraterna är underrepresenterade i Strömbäcks undersökning. Både Asp och Strömbäck visar alltså att journalistkåren är vänstervriden, och att denna tendens dessutom har ökat de senaste 20-25 åren.

Anna Hedenmo menade i intervjun Paulina Neuding gjorde med henne i Magasinet Neo (nr 2/14) att Miljöpartiet inte kunde ses som ett vänsterparti. Om man ser till vad journalister som sympatiserar med partiet svarar så placerar sig 54 procent till vänster och 45 procent i mitten, men bara 1 procent till höger. Journalister som sympatiserar med Miljöpartiet placerar sig längre till vänster än vad allmänheten som sympatiserar med Miljöpartiet gör. Journalister med MP-sympatier är alltså mer till vänster än allmänheten med MP-sympatier är. Samma sak gäller journalister överlag, som inom varje parti placerar sig mer till vänster än allmänheten.

Finns det fog för att säga att journalister är vänstervridna i sina partisympatier? Helt klart. Och att döma av Asps undersökningar och Sifo-undersökningen finns det mycket som tyder på att just Miljöpartiet har en gräddfil i den politiska rapporteringen. Det är inte Mccarthyism att göra en försiktig gissning att det har att göra med att så många journalister definierar sig som gröna.

Journalister gullar med Miljöpartiet

Miljöpartiet får inga kritiska frågor. Inte från journalister i alla fall. En ny Sifo-undersökning (4/4) visar att de undersökta medierna inte skrivit en enda kritisk artikel om Miljöpartiet under den undersökta perioden. Egentligen finns det ingen anledning att spela förvånad. Detta är gamla nyheter. Kent Asp visade i sin senaste undersökning att Miljöpartiet i dag är det i särklass största partiet bland journalister med 42 procent. Ännu större är det bland dem som bevakar politik och samhälle, med 46 procent.

Något som däremot som sällan nämns är att Miljöpartiets siffror är ännu högre inom public service, där har de faktiskt egen majoritet: På SVT får MP 52 procent och på Sveriges Radio hela 54 procent av rösterna. Här i neutralitetens högborg får vänsterblocket sammanlagt 83 procent. Det är nästan så att man vill fridlysa de resterande 17 procenten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och bara tre dagar efter Sifo-undersökningen publicerade Expressen vad som kan liknas vid ett hjälteporträtt av Gustav Fridolin (7/4), som för att understryka Sifo-undersökningens resultat. Artikeln innehöll meningar som mer liknade partipropaganda än kritisk journalistik: ”Allt Gustav Fridolin nu gör handlar om att efter valet 2014 kunna titulera sig utbildningsminister. Han är genomtänkt och förberedd, och verkar uppriktigt besjälad av att vända utvecklingen i skolan. Än kan han inte styra Utbildningsdepartementet, men han gör sitt bästa för att kommunicera med tjänstemännen genom debattartiklar och utspel. Ett slags mediemanual till de ickepolitiska tjänstemännen.”

Inte direkt den vassaste skjutjärnsjournalistiken.

Journalister blir allt mindre representativa för befolkningen i stort. Och då pratar jag inte om den höga koncentrationen av journalister på Södermalm i Stockholm, där det bor 21 journalister per 1000 hushåll, och nio procent av alla Sveriges journalister (Simo, 2007). Att TV4 nu beslutat sig för att lägga ned sin lokaljournalistik kommer inte direkt minska snedvridningen och likriktningen. Sedan man började undersöka journalisters partisympatier 1954 har journalister konsekvent (förutom just 1954) befunnit sig till vänster om det stora flertalet. Särskilt Vänsterpartiet, och på senare tid Miljöpartiet, är mer populära hos journalister än hos andra. De senaste tjugofem åren har denna vänstervridning dessutom ökat, enligt Kent Asp.

Vänstervridningen inom public service var länge ett mycket påtagligt inslag. Och det säger jag inte för att jag är uppvuxen med SVT:s barnprogram om ryska gruvarbetare och tjeckiska dockteatrar. När Paulina Neuding intervjuade journalistnestorn Åke Ortmark (nr 1/14)berättade han hur präglat TV2 var av vänstervågen i slutet av 1960-talet.

– Man kunde se hur enkelt det är att ryckas med i psykiska ohälsor som sprider sig genom våra opinioner och den offentliga debatten. Sextioåtta var förfärligt på det sättet, och vi rycktes alla med i viss utsträckning. Var man vänster blev man ännu mer vänster, var man höger hamnade man i högerns vänsterfalang.

– På TV2 samlades man och tände ljus framför Lenins porträtt! (Mitt tillägg: Detta skedde alltså 2009 och inte i forntiden på 1960-talet. Läs mer om det här.)

I dag samlas man kanske vid komposten och diskuterar fiffiga källsorteringslösningar, vad vet jag. Men är det nödvändigtvis ett problem att journalisters partisympatier är så rödgröna? Anna Hedenmo sade i intervjun i Magasinet Neo (nr 2/14) att hon inte tyckte att det var ett problem att Miljöpartiet hade så många sympatisörer på SVT, bland annat för att Miljöpartiet inte är ett vänsterparti.

Är inte de vänster?

-Det har ju inte alltid varit klart att det är ett vänsterparti. Inför det här valet och förra valet har det varit det. Men de har också haft uppgörelser med regeringen, eller hur?

Stämmer den bilden? I valet 2006 placerades partiet av väljarna lika långt till vänster som Socialdemokraterna. Och i valet 2010 var det 72 procent av Miljöpartiets väljare som identifierade sig som vänster. Man kan dock komma ihåg här att Miljöpartiet enligt sig själva inte gjorde något höjdarval 2010. Det rödgröna samarbetet hade troligen skrämt bort en del av dem som identifierade sig som höger. Men de flesta bedömare anser att partiet flyttat sig vänsterut sedan Maria Wetterstrand slutade som språkrör och Åsa Romson och Gustav Fridolin tog över.

Samarbetet med Alliansen har heller inte gällt några utpräglat borgerliga frågor – det handlar om skattefinansierade välfärdstjänster för illegala invandrare, till exempel människor som utvisats för brott.

Jag har inga som helst tvivel på att just Anna Hedenmo, och många journalister med henne, har förmågan att förhålla sig neutrala. Men att det sker kompisbehandling av de partier man tycker om kan man inte utesluta. I synnerhet inte när så många inom journalistkåren gillar samma politiska parti. Journalistik handlar om problemformuleringar och val av vad som är relevant. Om de flesta tittar åt samma håll går man miste om andra synsätt. Går alla åt samma håll är det svårt att påpeka när det börjar likna ett lämmeltåg.

Likriktningen hos den samlade journalistkåren är troligtvis än större risk än vad Hedenmo vill låta påskina. Som Mattias Svensson skrev i förrgår här på bloggen är det inte som att det saknas kritiska frågor att ställa. Eller som Marika Formgren skriver i dag på Svt Debatt, varför granskas inte Miljöpartiets skolpolitik mer, när Fridolin aspirerar på att bli utbildningsminister.

Miljöpartiet vill gärna framställa sig själva som att de står över indelningen i vänster och höger. Det är en smart marknadsföring. Kanske är det därför de får en mjukare behandling. De uppfattas som mer upphöjda och objektiva. Att bry sig om klimatet har blivit lite som att bry sig om jämställdhet. Något som det råder så bred enighet om att de som kritiserar det uppfattas som extremister. Som Erik Helmerson skrev i en ledare i DN häromdagen, med anledning av SIFO-undersökningen, handlar det om att ”[Miljöpartiet] nästan ses som neutralt, objektivt. I ständig opposition. Känslan är att den som uppmärksammar MP varken stöter sig med höger eller vänster”.

Alltid någon annans fel

Jag är själv med i De Obekväma. Hade jag vetat att Sebbe Stakset från Kartellen skulle vara med hade jag övervägt att tacka nej. Stakset har sysslat med grova våldsbrott, och han verkar inte särskilt ångerfull. Efter att ha dömts har han ändå fortsatt att hota med våld. Ändå hyllas han som en hjälte. En sanningssägare. Hans hat till och med hyllas.

Stakset vill tala om klass, säger han i sitt avsnitt av De Obekväma. ”Dom som inte vill prata klass kan dra åt helvete”. Men han talar mest om kriminalitet. Hans avsnitt handlar om hat, våld, droger och pang-pang. På så vis försöker han svida om från våldsbrottsling till en megafon för ett viktigt politiskt ärende, underklassens röst. Och han lyckas. Han lyckas övertyga SVT, och han lyckas övertyga Dalademokratens Göran Greider. I går skrev Greider lyriskt om Sebbe Staksets hat (9/4). ”En strålkastare riktad mot det svenska samhället”, skriver Greider. ”Han har varit kriminell, men är fri från den karriären nu och det han vältaligt snackar om här är att ge sig ut på något slags valturné i alla de områden där folk borde gå och rösta men inte gör det.”

Fri från kriminalitet? Sebbe Stakset dömdes förra året för grovt vapenbrott och även för olaga hot mot Jimmie Åkesson. Vad han sagt? ”Vill tortera [Jimmie Åkesson] i tre dygn med avbitartång locktång blåslampa för att stoppa blödningar me!”. Inget han ångrat det heller. Men på sätt och vis är Stakset en strålkastare. Rakt i ögonen på vänstertyckare som Göran Greider som verkar förblindad snarare än upplyst.

Det är inga klasskämpar det rör sig om. Andra delar av musikgruppen Kartellen sitter i fängelse i Finland, dömda till livstid för medhjälp till mord. Det är dessa grovt kriminella människor som får Göran Greider att känna ”hat mot klassamhället”. Ännu en variant av det goda, fina hatet från vänster. Hatar man ”de privilegierade” ses man som progressiv.

Det enda Sebbe Stakset säger av värde i programmet är orden ”eget ansvar”. Kanske är det ironiskt menat, kanske inte. I övrigt lägger Stakset skulden för allt som är fel på andra. Det är staten, polisen, de privilegierade och så gott som alla andra som ska lastas för vad han själv begått för brott. Alla är ute efter människorna som bor i förorten. Antingen sviker de dem eller så vill de dem illa. Eget ansvar? Not so much. Men Stakset representerar tack och lov inte dem han gör anspråk på att representera. Även om Göran Greider lurats.

”Här kräver allt utbildning, till och med städare som plockar skräp”. Det säger Alen som var 16 år när han kom från Irak som kristen flykting till Skäggetorp i Linköping. Han är en av dem som intervjuades i reportageserien Det delade Sverige, som gjorts av Katarina Gunnarsson och Marcus Ericsson. De besökte utanförskapsområden i mindre svenska städer. Intervjun med Alen är belysande. Han hann aldrig ifatt med utbildningen eftersom han kom så sent och tvingas nu konkurrera med alla andra på den svenska arbetsmarknaden där utbildning krävs för nästan allt. ”Jag bara letar efter jobb. På dagarna är jag hemma eller ute. Man får damp också, man blir arg, man får psykologiska problem. Mina tankar går långt bort och jag tänker dåliga tankar. Jag vill skaffa pengar, men man kan inte misshandla människor. Mina föräldrar har lärt mig att inte göra dåliga saker eller skada andra människor.”

Ingen gangsterromantik där. I de andra avsnitten av Det delade Sverige får man träffa unga människor och invandrare som saknar språkkunskaper, utbildning och överhuvudtaget färdigheter som efterfrågas på arbetsmarknaden. I industristäderna runtom i Sverige har de lågkvalificerade arbetena ersatts av högteknologiska. Trösklarna in har höjts. Samtidigt tar Sverige emot rekordnivåer av lågutbildade människor – många är analfabeter och har inte gått i skolan i ursprungslandet. Det är en ny situation på flera sätt. Sverige har aldrig tagit emot såhär många lågutbildade samtidigt. Det handlar inte om att det omkringliggande samhället ignorerar dessa områden. Snarare finns en reformtrötthet. Projekt, projekt, projekt, och sedan fler projekt. Någon får praktik. Men det är stenhård konkurrens om de riktiga jobben, och de som saknar utbildning har svårast. Det handlar inte om att ingen vågar prata om klass, utan om att det saknas riktiga jobb.

Hur kommer det sig att Göran Greider alltid tycks ursäkta de värsta förbrytarna? Terroristen Mohammed Merah som mördade judisk barn i Frankrike och sköt ihjäl franska soldater, minns ni honom? Göran Greider skyllde även då morden på klassamhället, och led med förövaren i stället för offren: ”Mohammed Merah – söndersliten av de globala krigen och motsättningarna, men också av det franska samhälle där klassorättvisorna och främlingsfientligheten är starka” ( Dala-Demokraten 23/3 -12). Merahs dåd berodde inte främst på hans ideologi, vill Greider låta oss förstå, utan var ett naturligt resultat av hans helt rättmätiga frustration och desperation. Skulle det vara rumsrent, eller befogat, att resonera så om Breiviks drivkraft? Eller om svenska nynazister? Nej, aldrig. Helt enkelt för att de flesta är eniga om att dessa drivs av ideologi. Varför är det så svårt att se att samma sak gäller vänsterextremister och neofundamentalistiska terrorister? Nu har turen kommit till de yrkeskriminella i Kartellen att få sina brott ursäktade av Greider. Återigen är det ”klassamhället” som är boven. Eget ansvar? Not so much.

Det är ett hån mot alla de strävsamma, skötsamma människor som bor i våra förorter. De som kämpar varje dag med att hitta jobb, lära sig svenska, utbilda sig och uppfostra sina barn. De allra flesta där kämpar för att förbättra sina liv, utan att begå brott och skada andra. Ska vi göra som Greider och låta några rappare i ett kriminellt nätverk blir talespersoner för dessa människor? De som hatar mest och skriker högst ska inte belönas med strålkastarljus. De är inte obekväma, de är genuint obehagliga.