Bränn en bil – få ett jobb

”Bränn en bil och få ett jobb.” Eller projektpengar. Det är en vanlig formulering på Järvafältet, berättar Bosse Lindquist när jag ringer honom. Under ett års tid har han av och till varit i Tensta och pratat med boende, tjänstemän, poliser, skolungdomar och andra. Ikväll sänds hans dokumentär ”Bränn en bil – få ett jobb” i Dokument Inifrån. Många av Tenstaborna som Lindquist pratar med delar känslan av att vara bortglömda och diskriminerade. Att de är utanför det övriga samhället. Och det stämmer. Medborgarna i Tensta får inte den service och den trygghet som de har rätt till.

Några kvarter från Tensta centrum ligger Risingeplan, där det brinner bilar nästan varje vecka.

– Så länge det bara är förortens bilar som brinner, så skiter resten av Sverige i det, säger Karim i dokumentären.

– Det är ordagrant vad många jag pratat med känner, säger Lindquist.

– Det är även en av huvudanledningarna till att jag har gjort den här filmen. Varför är det så att så många känner sig ignorerade och glömda?

Men vad menas egentligen med ”bränn en bil och få ett jobb”? Och varför är det ett så utbrett talesätt? När man ser Bosse Lindquists dokumentär är det tydligt att bilbränderna, och andra liknande aktioner, inte enbart kan tolkas som ett uttryck för frustration. Det är även ett sätt att att uppnå olika mål. På en vägg vid Risingeplan står det ”Sänk hyran eller så blir det krig”. En segdragen konflikt med hyresvärden som efter en renovering höjde hyran har lett till att bilar och annat brinner med jämna mellanrum. Bilar brinner för att hyran ska sänkas. De flesta bränderna klaras aldrig upp. Och de flesta vill bara ställa upp och prata om det anonymt. De boende i området som Lindquist pratar med är trötta på att deras barn ska behöva se förstörelsen på väg till skolan.

– Om någon idiot gör någonting så är det polisens jobb att ta hand om det. De måste ta sakerna på allvar, säger en man som intervjuas.

– Är det någonting som händer här så kommer polisen först 1-1,5 timme efter händelsen.

Det är också något som framgick i Uppdrag gransknings Upploppen i Husby som sändes i maj i år, ett år efter upploppen där. En inringare till larmcentralen lät med all rätt desperat: ”Snälla vi har barn, vi är rädda att det händer något i våra lägenheter.” Det är viktigt att komma ihåg: Det är medborgarna på plats, till exempel runt Risingeplan och i Husby, som förlorar mest på oordningen. Det är deras bilar, butiker och lokaler som brinner.

Att kommunen har skapat destruktiva incitament i området framgår i Lindquists dokumentär ikväll. De som begår brott får tillgång till olika projekt för ”ungdomar på glid”. Man har anställt ett antal personer under de senaste fem åren som har kriminell bakgrund. Ett antal av dem har utnämnts till goda förebilder och ska arbeta trygghetsskapande. Det sänder en signal till andra. Begår du brott får du fler chanser, snarare än färre.

– Hur ska de skapa trygghet när deras gamla polare är de som står för oordningen?, säger Bosse Lindquist.

-Alla förlorar på det nuvarande systemet. Både de laglydiga och de som vill bort från kriminalitet. Det är klart att unga kriminella ska få en andra chans. Men det man bör ge dom är en verklig chans, med mer uppbackning och professionell hjälp. Och att göra något helt annat någon annanstans. Så man kommer bort både från området och det gamla umgänget.

Ett problem som många upplever är att polisen bara kommer till områdena i fullt utrustade piketbilar. Det behövs fler närvarande poliser, menar många. Det är en vanlig tanke. Ändå kan den nya omorganisationen av polisen, med ökad centralisering, leda till att närpolisstationer i områden som Tensta och Husby stängs. I nuläget är Husbys enda polisstation endast öppen två timmar varje torsdag, viket även gäller det i Tensta.

– De poliser som jag har pratat med har väldigt god vilja. De jobbar stenhårt och har koll på situationen, säger Bosse Lindquist.

– Det de säger är att det behövs mycket starkare kvarterspolisnärvaro. Som det är nu dyker det upp fullt utrustad kravallpolis, vilket även poliser är kritiska mot. De är frustrerade över att de inte kan vara de där lokalt förankrade, kunniga och schyssta poliserna som de en gång ville bli.

Det finns ett problem här, som jag har skrivit om tidigare (SvD 30/7). Polisen är ibland rädd för att utföra sitt jobb ordentligt. De har inte alltid resurser eller manskap att upprätthålla ordning som de borde. Man vet att intensiv bevakning av brottsintensiva platser ger väldigt god utdelning. Det har Frank Zimring visat i sina studier av New Yorks lyckade metoder, och Sven Granath vid Linnéuniversitetet har visat samma sak. Ökad polisnärvaro minskar kriminaliteten. Det behöver inte kosta mer, det handlar om hur man prioriterar resursen. Men det som sker i brottsutsatta områden som Husby och Tensta är att polisnärvaron minskar.

Nuförtiden har polisbilar GPS och därför kan deras rutter spåras hos länskommunikationscentralen, som har ansvar för polisens händelsestyrda verksamhet. Där har, enligt en källa jag haft kontakt med i polisorganisationen, man sett en trend att poliser undviker att åka till farliga adresser. Det kan vara en stulen moped som de påstår sig ha undersökt, medan länskommunikationscentralen ser på GPS:en att de inte ens befunnit sig på platsen. Enligt min källa säger befäl som regel att de har kontroll på situationen. Samtliga chefer har incitament att tona ned att poliser ibland är för rädda för att utföra sitt arbete. Både Tensta och Husby ingår i Polisens kartläggning av områden där kriminella nätverk har stor påverkan i lokalsamhället. De boende i många av dessa områden anser ”att det är de kriminella som styr i områdena”. Samtidigt brinner bilar och utredningar läggs ned. Här pågår en dragkamp som inte staten får förlora. Men då behöver det omkringliggande samhället ta sitt ansvar.

Det som nu behövs är en förstärkt närvaro av polisen i de här områdena. Det är inte rimligt att vissa medborgare ska tvingas leva i otrygghet år efter år. Och kommunen måste sluta belöna en kriminell livsstil. Det är inte trygghetsskapande att belöna bilbränder. Mer destruktiva incitament får man leta länge efter.

Nej, SD är inte odemokratiska

Hederlighet är en underskattad dygd i offentliga debatter. Visst behövs det meningsskiljaktigheter för en fungerande demokrati, men medvetna missförstånd är inte bara fult, det är även onödigt. Man behöver knappast hitta på för att ha något att diskutera. Häromdagen skrev jag en tweet som fick både medhåll och kritik. Kritiken var mer högljudd, och det är ju helt okej. Jag skrev: ”Att regeringen kallar SD för ett odemokratiskt parti men vill samarbeta med Vänsterpartiet. Det är bortom ironi.”

Det fick Fredrik Virtanen, mångårig nöjesskribent och sporadisk ledarkrönikör på Aftonbladet, att ägna en hel krönika åt mig (och Marcus Birro, som även han hade skrivit något som inte föll Virtanen på läppen). Han skrev: ”Arpi anser att SD inte är rasistiskt längre, därmed är de mer demokratiska än Vänsterpartiet eftersom VPK för 30–60 år sedan var kommunistiskt, om jag fattade resonemanget rätt.”

Nej, Virtanen, du fattade inte rätt. För du läste inte vad jag skrev ens. Gång på gång förtydligade jag var jag menade på Twitter. Ingenstans skrev jag att Sverigedemokraterna är mer demokratiska än Vänsterpartiet. Tvärtom tycker jag att båda partierna är demokratiska i dag, vilket jag också skrev. Hederlighet, som sagt, är en bristvara i offentligheten.

Med anledning av Migrationsverkets nya prognos där att det kommer att komma så många som 105 000 asylsökande 2015 twittrade Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida att ”Regeringen bjuder in de demokratiska partierna till samtal om migration och integrationspolitiken.” [min kurs.]

Det var vad jag reagerade på i min tweet. Det är nämligen ett ofta återkommande argument, att Sverigedemokraterna är odemokratiska. Ofta hänvisar man till partiets förflutna, som har en hel del skamfläckar. Min poäng var då att även Vänsterpartiet har skamfläckar. Och om man ska klistra epitetet odemokratisk på partier med hänvisning till historien så bör man vara konsekvent.

Dessutom har Virtanen rent faktamässigt fel om Vänsterpartiet. (K)ommunismen ströks ur partinamnet först efter att östblocket hade upphört att existera. Först efter Berlinmurens fall. Och den föll inte 1954, för 60 år sedan, utan 1989 för 25 år sedan. Man tog alltså inte avstånd från kommunismen när Sovjetiska armén ockuperade Budapest 1956 eller när de rullade in i Prag 1968. Jonas Sjöstedts företrädare Lars Ohly kallade sig fortfarande kommunist när han blev vald till partiledare 2004. Hans kärlek till demokratin var minst sagt svag. I tidningen Röd Press läxade Ohly upp partikamrater som dristade sig till att kritisera DDR: ”I ett samhälle där arbetarklassen har makten måste inte nödvändigtvis en utvidgning av de demokratiska fri- och rättigheterna gynna arbetarklassen”. Och vidare skrev Ohly att: ”Vi får aldrig acceptera ett demokratibegrepp som står höjt över klasskampen.”

Betyder det att Vänsterpartiet är ett odemokratiskt parti i dag? Knappast. Men partiet har fortfarande problem med odemokratiska strömningar. Kopplingarna mellan Ung Vänster och Revolutionära Fronten är ett exempel. Ett annat exempel på en ouppklarad relation till sin historia är att det titt som tätt på Vänsterpartiets torgmöten vajar Sovjetflaggor. Dylika förekomster är dock inte skäl nog att kalla hela partiet kommunistiskt eller odemokratiskt. Vill man göra det får man allt visa upp tyngre bevis, närmare partitoppen samt i partiets politiska program.

Men Sverigedemokraterna då? En del av de personer som var med och startade Sverigedemokraterna 1988 hade rötter i bland annat rasistiska Bevara Sverige svenskt (BSS) och nazistpartiet Nordiska rikspartiet. Det är odiskutabelt bruna rötter. Ett både rasistiskt och odemokratiskt bagage. Ett förflutet som även partiledaren Jimmie Åkesson i våras ansåg så problematiskt att han i en intervju sade sig välkomna en vitbok. Att partiet har fortsatt stora problem med rasister inom partiet är tydligt för alla som följer nyheterna. Det är också något som partiets företrädare öppet talar om, att de fortsätter att locka människor till sig som tror att rasism hör hemma i partiet. Man har en nolltolerans mot rasism, och har trots arga protester uteslutit en mängd personer som gett uttryck för rasism. Givetvis kan man diskutera hur konsekvent partiledningen har varit. Men policyn används och målsättningen är tydlig. Lika lite som Vänsterpartiet är detsamma som det var 1989 är Sverigedemokraterna i dag samma parti som det var 1988. Om man vill hävda motsatsen, att det visst är samma parti, får man nog visa upp hur partiföreträdare i dag uttrycker odemokratiska och nazistiska åsikter utan att uteslutas.

De som kritiserar SD för att vara odemokratiskt använder ofta en definition av demokrati som innebär att man måste ha en viss uppsättning värderingar för att klassas som demokratisk. Det är därför det förekommer rätt mycket prat om vikten av en demokratisk värdegrund. Slagordet om att SD inte tror på ”allas lika värde” brukar också följa med, men ytterst sällan konkretiseras. Den där demokratiska värdegrunden handlar ibland snarare om värderingar som ligger vänstern varmt om hjärtat. Håller man inte med så är man odemokratisk, med den logiken.

Men det finns inget odemokratiskt i att till exempel vilja bevara traditionella normer, minska invandringen, ha ett starkt försvar, skärpa lag och ordning eller att vara nationalist. Däremot kan man ha en massa andra invändningar mot det. Man behöver inte fika med dem som tycker så, om man helst slipper. Men låt mig än en gång understryka: Det är inte odemokratiska värderingar.

Det står Fredrik Virtanen fritt att inte vilja lämna sitt ideologiska ghetto för att fika med människor som tänker annorlunda. Men jag tycker personligen att han går miste om något. Och jag tror en demokrati får svårare att fungera om allt fler inte ens försöker förstå dem som tänker på ett annat sätt än vad man själv gör.

Nuri Kino intervjuar ISIS: ”Vi kommer erövra ert Rom, om Allah vill”

Journalisten Nuri Kino har tidigare skrivit här i Magasinet Neo om situationen för minoriteterna i Irak (13 augusti). Här fortsätter han sin undersökning av Islamiska staten. Texten har tidigare publicerats på engelska i Sabotage Times (7/10).

Jag har inte pratat med Abu Adil, min kontakt i Islamiska staten, på mer än en månad.

Jag skickade honom ett sms häromdagen, inget svar. Jag mejlade honom, inget svar. Det kan bero på naturliga orsaker, att han var i en del av Syrien utan nätuppkoppling eller mobiltäckning. Eller så var han inte nöjd med min senaste artikel där jag citerade honom (SvD 24/8). Kanske var han skadad eller…

Under den månad som har gått har tillståndet ändrats dramatiskt i Irak och Syrien, och faktiskt i hela Mellanöstern. N u har stater som Saudiarabien, Turkiet och andra som brukade stödja Islamiska staten vänt sig mot dem. Att muslimska länder har anslutit sig till USA har gjort IS rasande. Därför hotar inte IS ”endast” dessa länder utan även Frankrike, Australien, Storbritannien och andra som gått samman i kampen mot IS.

Under tiden säljs kvinnor som sexslavar, barn förs bort, nya halshuggningar av de som inte är sunnimuslimer verkställs i både Irak och Syrien, ett flertal städer har antingen omringats eller invaderats av IS, och vissa fall har radikala muslimer i från IS eller Nusrafronten kastats ut.

Jag gav inte upp försöken att få tag på Abu Adil; jag hade så många frågor som jag behövde svar på. Innan min konversation med honom försökte jag greppa den sorgliga och skrämmande situationen. Jag lyssnade på Abu Muhammed Al-Adnani, talesperson för IS, som i en video nyligen sade:

”Vi kommer erövra ert Rom, bryta sönder era kors, och tillfångata era kvinnor, om Allah vill.”

Och fler hot:

”Om inte vi åstadkommer detta, så kommer våra söner och sonsöner att göra det, och de kommer att sälja era söner i slaveri.”

Al-Adnani säger också att vi alla är hotade eftersom USA började med sina flygattacker mot IS – vi har oss själva att skylla.

”Det var ni som attackerade oss först, och skulden ligger hos den som började.”

Och han gör uttalanden som inte kan tolkas som något annat än ett religiöst krig.

”Muslimska liv och muslimsk egendomar är okränkbara, medan det är tillåtet för muslimer att ta otrognas egendom. Dödandet av otrogna är tillåtet. Som dödandet av en hund så medför det ingen synd. Slå in hans huvud med en sten, skär av hans hals med en kniv, kör över honom med din bil, kasta honom till döden från en hög höjd, stryp honom eller förgifta honom. Om du inte kan göra det, bränn ned hans hus, hans bil eller hans affär, eller förstör hans grödor. Om du inte ens kan göra det – spotta honom i alla fall i hans ansikte.”

I ett tal han höll på Harvard torsdagen den andra oktober namngav den amerikanska vicepresidenten Joe Biden staterna Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Qatar som stater som försett IS och andra extremistgruppen i Syrien med vapen och kapital. Biden anklagade även Turkiet för att tillåta utländska soldater att ta sig över gränsen till Syrien för att ansluta sig till IS.

Så nu håller USA sina allierade ansvariga för röran som de själva varit delaktiga i att skapa. Inte ett ord om USA:s egna misstag.

Vilken röra, och vi vet alla att det handlar om pengar.

Men vad har personen som vill att jag kallar honom Abu Adil – ”de rättfärdigas fader” på arabiska – att säga om allt det här?

–––

Söndagen den femte oktober, klockan är tjugo över sex, börjar min mobiltelefon ringa.

Jag var på väg att ge upp hoppet om att få kontakt med honom men det var ett syriskt telefonnummer, så det kunde vara någon av mina släktingar eller vänner. Jag svarar. Det är han, Abu Adil. Linjen är dålig; jag kan knappt höra honom. Den senaste gången vi pratade skulle han just äta middag och var mycket avslappnad.

Det är annorlunda nu – han sitter i en bil och ger väganvisningar till en man som kör den. Han låter frustrerad och upprörd. Jag frågar hur mycket tid vi har. Han svarar med en fråga: ”Bara Allah vet hur mycket tid vi har eller vilka våra öden är. Låt oss prata tills jag måste lägga på.”

Min första fråga är om Ninveslätten i norra Irak. IS omhändertog alla id-handlingar från assyrier och andra som blev etniskt rensade från sina förfäders land. Jag frågar honom varför.

”Vi tog dem därför att de städerna och byarna är en del av Islamiska staten nu. Pass och id-handlingar från Irak är inte värda någonting längre. Och allt måste byggas upp från grunden, även nya medborgarskap. Som jag har sagt till dig förut är de välkomna att återvända när de är redo att konvertera till islam.”

För ett par agar sedan sade en irakisk föredetta arméofficer att IS medlemmar kan komma att använda de stulna id-handlingarna för att resa till Europa med. Jag frågar Abu Adil om det ligger någon sanning i det. Han höjer rösten.

”Du och dina konspirationsteorier! Om och hur vi kommer resa till världen av helvete och synder, till delen av världen som styrs av otrogna, det kommer du bli medveten om snart.”

Och sedan fortsatte han i en mycket arg ton.

”Att attackera oss från luften som ynkryggar! Kom ned på marken som män och möt oss. Varenda land som deltar i attackera mot det mäktiga IS kommer att få känns på Allahs vrede. Obama, en djävul som styr ett land som är byggt på synd kommer att få erfara hur det känns att bli attackerad, när man minst anar det. Vi kommer snart att regera Rom, Paris och London också. Det är inte en fråga om varför längre, utan en fråga om när.”

Jag försöker lugna ned honom, men mannen bakom ratten, som jag också kan höra, lägger sig. De hetsar upp varandra. De reciterar ur Koranen, hotar varenda moderat muslim och varenda icke-muslim i världen. De är under attack och de kommer att rena världen från otrognas blod.

Jag känner mig förolämpad och vet inte hur jag ska hantera situationen. Jag är en journalist och min uppgift är att ställa frågor men jag är också vad de kallar för otrogen. Jag lugnar ned mig själv, det tjänar inget till att bli upprörd, jag behöver fortsätta vara professionell. Men innan jag får chansen att ställa en fråga till så bryts samtalet. Jag försöker ringa upp samma nummer men kommer inte fram.

Kanske är det bäst så.