Ivar Arpi - 12 december, 2014
I onsdags skrev Ivar Arpi en artikel om en diskussion han hade haft med Oliver Rosengren, som sitter i Moderata Ungdomsförbundets styrelse. Nu har Rosengren vidareutvecklat sina tankar i ett debattinlägg. Efter hans inlägg har Ivar Arpi skrivit ett svar på kritiken.
Ivar Arpi har skrivit en artikel om Migrationsverket. Arpi är ingen nyhetsreporter, han är en politisk skribent och opinionsbildare. Då en skribent har begränsat utrymme gäller det att prioritera. Därför har jag ställt frågan om vilken opinion vill han bilda med artikeln? Hur vill Arpi att läsarna ska känna? Vilka slutsatser vill han att de ska dra?
Neo har en värdegrund. Precis som andra politiska magasin. Neo skriver på sin egen hemsida att magasinet har ett opinionsbildande syfte. De skriver att ”framför allt tror vi på fria människor”. Reportage om marknadsekonomins brister är inte ovanligt i Arena, men en artikelserie om vinstjakt i välfärden skulle kännas malplacerat i Neo.
Det är inte första gången Neo skriver artiklar där det problematiseras kring Sveriges öppenhet, istället för hur utanförskapet ska pressas tillbaka. Det oroar mig. Jacob Lundberg skriver i en tweet att flera artiklar har ”invandringskritisk slagsida”, en beskrivning jag delar. Just det fick mig att reagera och fråga Arpi om hans bedömning. Vad får ett magasin med en frihetlig värdegrund att känna sådant engagemang och behov av att problematisera invandringen?
Som ett politiskt magasin borde Neo tåla att granskas och ifrågasättas för vinklingar och innehåll utan att ropa censur. Jag svarade på din fråga, att du som opinionbildare givetvis har ett ansvar för den opinion du bildar, så vad är ditt svar på min fråga om varför du problematiserar invandringen? Vilken slutsats vill du att läsaren ska dra?
Att problematisera kring antalet människor som söker sig till Sverige, istället för hur systemen kan reformeras, är antingen bristande tro på människor eller ett uttryck för politisk lathet. Precis som att svaret på för få förskoleplatser inte är färre barn, utan fler platser, är svaret på utanförskapsproblematiken inte färre människor, utan fler jobb, och svaret på bostadsbristen inte färre bostadssökande, utan fler bostäder.
Nu hoppas jag på en artikel från Arpi om de verkliga samhällsproblemen. Hur ska jobben bli fler? Hur ska det byggas mer och snabbare? Hur ska drivkrafterna att arbeta stärkas?
Oliver Rosengren
Ivar Arpi svarar:
Orsaken till Oliver Rosengrens kritik är mitt reportage om Migrationsverket (och här har jag skrivit en uppföljning). Låt mig kort berätta hur jag arbetade med det. Jag har pratat med nuvarande och före detta tjänstemän som arbetar på Migrationsverket. Alla har inte blivit citerade. Jag har även läst internmejl, interna utredningar, utvärderingar och tidigare granskningar. Jag har också varit i kontakt med presstjänsten och fått ut statistik. Dessutom har jag intervjuat Mikael Ribbenvik som är operativ chef för Migrationsverket. Det som framkom under arbetet, och som jag även visar i reportaget är att Migrationsverket är under avsevärd press på grund av det ökade söktrycket till Sverige. Det jag ville göra var att gå bortom statistiken och prata med enskilda tjänstemän om hur de upplevde situationen. Efter att reportaget publicerades har jag också fått kontakt med många fler tjänstemän. Betyder det att jag har lyckats fånga in hela verkligheten på Migrationsverket? Nej. Men det är inte heller en journalistisk artikels uppgift. Men jag har pekat på problem faktiskt som finns i verksamheten. Berättelserna från tjänstemännen jag intervjuade finner också stöd i utredningar och uppföljningar. Men det är viktigt att komma ihåg att ingen enskild tjänsteman har koll på hela verksamheten.
Det här blir ännu ett långt svar till Oliver Rosengren. Men jag vill vara tydlig för att undvika missförstånd.
”vad är ditt svar på min fråga om varför du problematiserar invandringen?”
Jag tror att den som faktiskt tar sig tid att läsa reportaget snarare ser att det som problematiseras är 1) styrningen av Migrationsverket, i synnerhet under Dan Eliasson, men även med nuvarande ledning, 2) arbetsbördan för tjänstemännen på ”golvet”, 3) styrfilosofin lean så som den har implementerats på Migrationsverket och 4) den bristande rättssäkerheten för asylsökande och för Sverige. Det var dessa frågor som var de viktigaste för tjänstemännen, och därför var det också där jag lade mitt fokus.
Invandring problematiseras överhuvudtaget inte i mitt reportage.
”Vilken slutsats vill du att läsaren ska dra?”
Vilka slutsatser kan man dra utifrån mitt reportage? Flera olika.
En slutsats drog Petter Bergner i Sundsvalls Tidning (18/11):
”Både underbemanningen och den bristande rättssäkerheten är en följd av politiska beslut och prioriteringar. Det är nu hög tid att prioritera en professionalisering av asylprocessen. Rättssäkerheten måste omfatta även den som kommer som flykting till Sverige, annars sviker vi de mest utsatta och undergräver förtroendet för den svenska asylpolitiken.”
En annan slutsats drogs av Mats Skogkär i Sydsvenskan (20/11):
”Fram tonar bilden av en verksamhet präglad av godtycke där den sökandes trovärdighet är det väsentliga när det inte finns tid – kanske inte heller förmåga eller ens vilja – att avgöra vad som är sant. Att besluten går snabbt är viktigare än att det blir rätt. Den handläggare som vill slippa krångel ger bifall – då klagar ingen.”
En tredje drogs av Caspian Rehbinder som är projektledare på Migro:
”Jag drog slutsatsen att byråkrati kring migration måste minskas kraftigt.” (10/12)
Och det går säker att dra många fler. Svaret är att jag vill låta läsaren dra sina egna slutsatser.
”Som ett politiskt magasin borde Neo tåla att granskas och ifrågasättas för vinklingar och innehåll utan att ropa censur.”
Jag har inte ropat ”censur”. Och ifrågasättanden är helt okej. Det är till och med bra och nödvändigt med kritik. Men nu är det trots allt så att Oliver Rosengren faktiskt anser att jag borde ha avstått från att skriva reportaget eftersom det, enligt honom, inte gagnar visionen om fri invandring. Det är inte riktigt censur. Det är egentligen snäppet värre än censur. En sådan självcensur som Rosengren vill se av borgerliga skribenter skulle vara förödande. Jag tror att de flesta av Magasinet Neo:s läsare uppskattar att vi inte är ett borgerligt Pravda. Om något inte går i linje med ideologin man bekänner sig till, ska man ignorera det, verkar Rosengren mena. Det går dock rakt emot min egen uppfattning om att politik måste utgår från verkliga problem och reella utmaningar för att vara relevant. Det innebär inte att man ska ge upp sin ideologiska kärna. Men en hundlort är en hundlort, även om man rullat den i sitt favoritglitter. Och man bör nog akta sig så att man inte börjar älska sina egna ideologiska uppfattningar så mycket att man tycker att det är omoraliskt att beskriva verkliga problem. Folk känner lukten ändå.
”Nu hoppas jag på en artikel från Arpi om de verkliga samhällsproblemen. Hur ska jobben bli fler? Hur ska det byggas mer och snabbare? Hur ska drivkrafterna att arbeta stärkas?”
Detta har jag skrivit om i flera år. Jag har bland annat förespråkat förenklade regler för bostadsbyggande och fler låglönejobb. Jag har även kritiserat Alliansen för att inte på allvar ha utmanat den svenska modellen som innebär höga trösklar in på arbetsmarknaden. Just insider-outsiderproblematiken har jag skrivit om ett otal gånger. Sedan är jag av åsikten att brister på Migrationsverket är tillräckligt av ett ”verkligt samhällsproblem” för att vara värt en granskning.
Men NEO är inget partiorgan, vi är inte heller någon ungdomsförbundstidning. Vi har en politisk grundsyn men vi kombinerar detta med att vara ett samhällsmagasin. Därför är det vårt uppdrag att göra reportage och samhällsskildringar som inte nödvändigtvis landar i politiska slutsatser. Den typen av artiklar har vi gott om, inte minst bland våra krönikörer som är såväl liberaler som konservativa.
”Arpi är ingen nyhetsreporter, han är en politisk skribent och opinionsbildare.”
Ja, jag är en opinionsjournalist, inte nyhetsjournalist. Det är alldeles riktigt. Men jag skulle aldrig ignorera verkliga problem bara för att de verkar utmana mina föreställningar. Det som alltid motiverat mig är att beskriva verkligheten så sant jag kan. Om jag ställs inför en situation där jag måste välja mellan mina ideologiska favoritföreställningar och att beskriva hur något faktiskt är, så kommer jag alltid att välja det senare. Jag har till exempel skrivit försvar av New Public Management flera gånger, men tycker ändå att det som framkom om Lean på Migrationsverket var värt att lyfta fram.
Ivar Arpi - 10 december, 2014
Under eftermiddagen har jag haft en belysande diskussion med Oliver Rosengren som sitter i MUF:s förbundsstyrelse (och är medförfattare till helgens debattartikel av MUF som syftade till att läxa upp borgerligheten i migrationsfrågan). Orsaken till ordväxlingen är min artikel om Migrationsverket. Rosengren kritiserar min artikel för att den riskerar att påverka opinion för öppenhet negativt. Jag ställde då frågan: Bör man avstå att lyfta fram fakta om det påverkar opinionen på ”fel sätt”? På det svarade Rosengren ja, med brasklappen ”om man skriver för att påverka”.
Inte heller anser Rosengren att det är lyckat att skriva om situationen på Migrationsverket, eftersom det i hans mening inte kommer leda till att ”reformera arbetsmarknad och bostadsmarknad”.
Jag borde alltså ha avstått från att skriva artikeln, eftersom den inte påverkar opinionen i enlighet med MUF:s vision.
Jag tycker att diskussionen illustrerar ett problem i MUF, som även deras debattartikel häromdagen visade prov på, nämligen att man tillåter ideologi att gå så långt före att man tappar verklighetskontakten. (Vilket Sanna Rayman visade förtjänstfullt i sin replik till MUF.) Om något inte går i linje med ideologin man bekänner sig till, ska man ignorera det, och gärna ignorera det med väldigt hög röst.
Det går dock rakt emot min egen uppfattning om att politik måste utgår från verkliga problem och reella utmaningar för att vara relevant. Det innebär inte att man ska ge upp sin ideologiska kärna. Men en hundlort är en hundlort, även om man rullat den i sitt favoritglitter. Och man bör nog akta sig så att man inte börjar älska sina egna ideologiska uppfattningar så mycket att man tycker att det är omoraliskt att beskriva verkliga problem. Folk känner lukten ändå.
Det är dessutom lite ironiskt att det just är MUF som tycker att man inte bör skriva kritiskt om problem på en statlig myndighet. När blev det Moderata Ungdomsförbundets linje att statliga myndigheter skulle fredas från kritik?
Ivar Arpi - 26 november, 2014
I måndags debatterade jag mot Anders Danielsson, generaldirektör för Migrationsverket, i Studio Ett med anledning av min artikel om myndigheten i senaste numret av Magasinet Neo. Min artikel utgår från intervjuer jag har gjort med tjänstemän på olika nivåer på Migrationsverket, den operativa chefen Mikael Ribbenvik och utredningar, interna dokument och mejl jag har tagit del av.
I min artikel visar jag att Migrationsverket i takt med det ökade söktrycket från asylsökande till Sverige får allt svårare att klara av att både göra grundliga utredningar och samtidigt inte låta asylsökande vänta för länge på besked. Här finns en svår avvägning som aldrig helt kan lösas. Jag ville skildra de påfrestningar som handläggare, beslutsfattare och andra tjänstemän på Migrationsverket är utsatta för. Tjänstemännen vittnar alltså om en ökande rättsosäkerhet på Migrationsverket. Responsen från anställda på Migrationsverket har varit positiv. Jag har genom artikeln fått kontakt med fler tjänstemän, vilket ger goda möjligheter att skriva uppföljningar. Men jag har också fått kritik från högsta ort på verket.
I ett blogginlägg på sin interna GD-blogg kallar Anders Danielsson mitt reportage för ”tesdrivet”. En kritik han upprepade i Studio Ett där han även kallade artikeln ”hårt vinklad”. Det är ganska hårda anklagelser, då det är hans egna medarbetare jag har intervjuat. I Studio Ett fick jag chansen att fråga honom vad han menade mer specifikt. Det rörde sig om två saker som Danielsson hävdade var faktafel:
1) I min text skriver jag om en handläggare som har två utredningar om dagen att hantera. Det menar Danielsson är fel och att det enligt rutinerna endast ska förekomma 2–4 utredningar i veckan. Men det är något som skiljer sig åt mellan olika enheter, enligt de tjänstemän jag har intervjuat. En tjänsteman på Migrationsverket som lyssnade på inslaget i måndags hörde av sig och berättade om kollegor som haft upp till femton utredningar i veckan, alltså i genomsnitt tre om dagen.
2) Anders Danielsson tog även upp att Migrationsverket inte har fler sjukskrivningar än andra myndigheter. Här blir det oklart om han har läst min text så noga. Ingenstans påstår jag det. Jag skriver uttryckligen att det rör sig om enheten som tjänstemannen Inger arbetar på. Samma enhet där rosa armband infördes för att de anställda gnällde för mycket, och där en skratthörna installerades för att lösa personalens arbetsrelaterade besvär.
Anders Danielsson GD-blogg
Detta räcker alltså för att en generaldirektör ska kalla en artikel för ”tesdriven” och ”hårt vinklad”. Programledaren Li Hellström ställde dock ett par frågor till Anders Danielsson utifrån artikeln.
När medarbetare i den här artikeln beskriver att de inte har tid att ställa följdfrågor för att de är så pressade, har du aldrig hört det?
– Jo, jag har hört det också. Medarbetare upplever det stressigt. Vi har chefer och teamledare som ska hantera de här frågorna. Det finns inga som helst direktiv från ledningen eller från arbetsrutiner att det ska gå till på detta sättet.
Men måste man inte alltid kunna ställa följdfrågor i så här viktiga ärenden?
– Jo, självklart. Det ska finnas tid till att utreda. Det rör sig om två till fyra ärenden i veckan. I snitt kanske två ärenden.
Tills ganska nyligen fanns dock direktiv från ledningen som just tryckte på att det viktiga var att minska tidsåtgången i utredningar. Enligt en källa jag pratat med på hög nivå inom Migrationsverket: På ett möte 2009 sade exempelvis Dan Eliasson, den förre generaldirektören, så här: ”Vi har en begränsad budget. Vi kan inte hålla både tidsmålen och kvalitet. Vi måste välja. Beställaren [regeringen, min anm.] har sagt att tidsmålen måste hållas. Beställaren får vad beställaren betalar för. Om det leder till att vi beviljar fler uppehållstillstånd så ser jag inga problem med det. Jag kommer aldrig bli upprörd över ett felaktigt beviljat uppehållstillstånd.”
Och under de fyra år Eliasson var generaldirektör gjorde han klart för de anställda att hans reformer skulle accepteras rakt av, berättar både de tjänstemän jag intervjuade före artikeln och de som hört av sig efteråt. ”Om ni inte är nöjda med detta får ni se er om efter ett annat jobb”, är en ordalydelse som flera uppger sig ha fått höra.
Anders Danielsson menar att han inte kan svara för vad Dan Eliasson sagt. Och det stämmer givetvis. Men en myndighetskultur är inte något man ändrar över en natt. Och som högsta chef måste Danielsson kunna ställas till svars för sådant som faktiskt sker på hans arbetsplats, även om han inte var den som införde det.
Under början och mitten av 2000-talet fick Migrationsverket mycket kritik för bristande effektivitet och långa handläggningstider. Den förre generaldirektören, alltså Dan Eliasson, införde Lean som är en styrfilosofi med ursprung hos bilföretaget Toyota. Man fick också den avsedda effekten: fler beslut producerades. I min artikel frågade jag Mikael Ribbenvik, operativ chef på Migrationsverket, om Lean hade lett till att tjänstemännens självständighet minskat.
– Ja, friheten har kringskurits. Men tidigare kunde det också vara så att folk utredde ärenden i oändlighet. Många var beslutsrädda. Vi fick ned genomsnittstiden på en asylutredning från nio till tre månader.
Fortfarande tillämpas Lean, och man har kvar Lean-centret som installerades under Eliasson, där tjänstemän jobbar med att stödja Lean-tänket i hela organisationen. Så Lean finns kvar, även om man nu också har börjat använda andra styrmodeller parallellt (som ”Bra ska bli bättre” och ”Den lärande organisationen”). Man har även avskaffat den mest perversa delen av Lean där antalet producerade beslut var lönegrundande. Anställda ”samlade pinnar”, vilket fick som konsekvens att svårare ärenden som tog längre tid ledde till lägre lön.
Angående att det ibland råder sådan tidsbrist att det inte alltid hinns ställa relevanta följdfrågor i svåra fall, så har interna kvalitetsuppföljningar på Migrationsverket visat att så är fallet. Det finns även brister i hur man utreder identitet och hemvist, vilket är ett stort risktagande då Säpo skickat ut en varning till enheter på Migrationsverket om att stridande för Islamiska staten befaras söka sig till Sverige för att söka asyl. Handläggare har därför fått i uppgift, enligt mejlet från Säpo, att ”vara vaksamma för detta och särskilt uppmärksamma sökande som är sårade/skadade (och kanske inte bränt sig på element eller vad de kan tänkas säga)”. Mejlet har jag delgivits av en tjänsteman.
En annan kritik som framfördes mot min artikel av Anders Danielsson i Studio Ett, och av Fredrik Bengtsson, Migrationsverkets presschef, på Twitter, är att min text handlar om ”enskilda fall”. Men under åtta år har tjänstemän på Migrationsverket påtalat liknande brister, på Merit Wagers blogg. Wager har i många år engagerat sig för asylsökandes situation, tidigare som Medborgarnas flyktingombudsman och sedan några år som debattör. Och i en artikel i tidningen Fönstret som ges ut av ABF berättade andra tjänstemän på Migrationsverket liknande historier (nr 3/2014). Det blir ganska många ”enskilda fall”, om man lägger ihop dem.
Och de brister som tjänstemännen jag intervjuat påtalar är alltså något som framkommer även i Migrationsverkets egna utvärderingar av sin egen verksamhet. För att återknyta till Anders Danielssons kritik av min artikel: Är Migrationsverkets egna kvalitetsuppföljningar ”tesdrivna” och ”hårt vinklade” de också?
Ps. Läs andra tidningar om bl.a min artikel om Migrationsverket: SvD, DN, GP, Sydsvenskan, Barometern, Sundsvalls tidning.
