Migränverket, del 2

I förra numret av Magasinet Neo granskade jag Migrationsverket. Syftet med texten var att berätta om:

– hur en produktionsmodell från privat sektor, Lean, har förändrat myndighetens arbetssätt,

– hur produktionsmål, och Lean, går ut över kvaliteten i utredningarna,

– vilka utmaningar Migrationsverket står inför när söktrycket ökar till Sverige,

– och, viktigast av allt, visa hur vanliga tjänstemän upplever sin arbetssituation.

Mitt tillvägagångssätt var att läsa interna dokument om Lean och styrning (som ”Visionen och lean – en tidning om Migrationsverkets leanresa” och ”Utveckling utan slut – förändringsarbete i praktiken”), tidigare intervjuer med tjänstemän, tjänstemäns egna berättelser (till exempel i boken ”Inte svart eller vitt utan svart och vitt : miggor berättar” (2008–2011 och 2012–2014), tidigare artiklar om Migrationsverket samt verkets årsredovisningar. Dessutom genomförde jag flera långa intervjuer med tjänstemän på olika nivåer och med Mikael Ribbenvik som är operativ chef för Migrationsverket. En del av dem citeras inte i den publicerade artikeln eftersom det inte fick plats, och eftersom det dessutom fanns stor överlappning i vad som sades.

Varför berättar jag det här? Jo, det jag beskriver är en helt vanlig journalistisk process. I en akademisk text ingår att öppet redovisa alla sina referenser. Men som journalist lyfter man som regel fram en bråkdel av all sin research i den färdiga texten. Det man skriver bör däremot gå i linje med det man funnit i sin research, om man inte är ohederlig vill säga.

Min artikel har bland annat bemötts av Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson (här), presschefen Fredrik Bengtsson (Hudiksvalls tidning, 2/1) samt kommunikationsdirektör Mikael Hvinlund (Bohusläningen, 11/12 2014). Även socialdemokraten Morgan Johansson, som är ansvarig minister för migrationsområdet, har debatterat min artikel i en interpellationsdebatt den 15 januari med sverigedemokraten Paula Bieler (här). Med anledning av artikeln debatterade jag med Anders Danielsson i Studio Ett för ett par månader sedan, och skrev om det här på bloggen.

Delar av bemötandet har förvånat mig. Tonen har bitvis varit nedlåtande och misstänkliggörande. Udden har kanske riktats mot mig, men den har snarare träffat Migrationsverkets tjänstemän, vilket är beklämmande.

Dessutom är det bekymmersamt att sakfel och felaktiga påståenden har förekommit hos alla fyra kritiker. Det här är människor som anförtrotts några av Sveriges viktigaste uppdrag. Då tycker jag att man bör vara noggrann. Jag kommer här att bemöta kritiken jag har fått.

Något som allihop bemöter är påståendet om att fler och fler sjukskriver sig på Migrationsverket. Morgan Johansson säger i riksdagen: ”I artikeln står det också att sjukskrivningarna har ökat på Migrationsverket” och sedan ”Låt mig sammanfatta: Påståendet som finns i artikeln om att sjukskrivningarna har ökat och ligger på en så hög nivå är inte sant”. Anders Danielsson, generaldirektör på Migrationsverket, påstod samma sak i Studio Ett. Men ingenstans har jag påstått att sjukskrivningarna ökar på Migrationsverket i stort. Jag skriver uttryckligen att det rör sig om enheten som tjänstemannen Inger arbetar på. Samma enhet där rosa armband infördes för att de anställda gnällde för mycket, och där en skratthörna installerades för att lösa personalens arbetsrelaterade besvär. Påståendena om texten är alltså direkta felaktigheter, som framförts av både Anders Danielsson och Morgan Johansson.

En kritik som alla fyra återkommit till är att enbart fyra intervjupersoner citeras i texten och att detta inte kan sägas vara representativt för hela Migrationsverket. Det är ett märkligt missförstånd om hur journalistik fungerar. Men ett vanligt angrepp mot granskande journalistik som bygger just på att intervjuer bara rör sig om enskilda fall. Som jag skrev ovan bygger min artikel på flera andra källor. Det innebär inte att jag har lyckats skapa en fullständigt heltäckande bild av Migrationsverkets verksamhet – något sådant har jag heller inte påstått – men de problem jag pekar på finns i verkligheten, även om det är svårt att slutgiltigt avgöra omfattningen.

I en text i tidningen Fönstret (nr 3/2014), som ges ut av ABF, berättade andra tjänstemän på Migrationsverket liknande historier som i min artikel. Såhär skriver författaren till artikeln, David Qviström, som även han hade problem med att få tjänstemän att prata med honom öppet:

”Och ändå denna rädsla att tala med mig. Frågan hur det är att jobba på Migrationsverket är egentligen banal, men intervjuerna måste göras anonymt, och med fingerade namn.

– Journalisterna borde granska myndigheten i stället för att skriva grunda tycka synd om-artiklar, tycker Mirjam som har jobbat på Migrationsverket sedan tolv år. Egentligen finns mycket att vara kritisk till. Som arbetsmetoden när de utreder. Många tänker sig kanske att asylprövningen liknar en brottsutredning, där man undersöker alla påståenden på plats, granskar bevisen och hör vittnen. Men så är det inte alls.

I så fall kommer beslutsfattaren nog fram till att berättelsen inte är tillförlitlig, vilket är ett av de vanligaste skälen att avslå en asylansökan.

– Den svenska asylprocessen ser fantastiskt bra ut på papperet, säger Mirjam. Men i ett läge där miljoner människor vill komma till Sverige blir det en tävling om att ha den bästa berättelsen. Det är helt omöjligt att utreda. Vi bara låtsas. Men det pratar vi inte om internt. Det enda vi nuförtiden pratar om är hur vi ska kunna göra mera fortare med allt mindre resurser.”

Det är alltså inte bara i min artikel som tjänstemän väljer att vara anonyma. Och det är inte bara i min artikel tjänstemän berättar att man måste jobba allt fortare och har svårt att hinna med kvaliteten.

Den 5 december förra året släpptes internrapporten ”Hur styr vi?” av Migrationsverket. Tyvärr hade min egen artikel redan publicerats då, så jag kunde inte hänvisa till den. De har intervjuat 31 tjänstemän på olika nivåer, från enhetschefer till handläggare. Även dessa har anonymiserats. I stort ger rapporten mig rätt i att det finns en motsättning mellan kvalitet och produktionsmål, samt att dessa produktionsmål är styrande. På sidan 21 står det: ”Vi kan se en tydlig konflikt mellan produktions- och kvalitetskraven. För det första tycks kvalitetsaspekten inte i någon större utsträckning ligga till grund för bedömning om ett bra utfört arbete.”

Och på sidan 26 drar man slutsatsen att: ”När varje handläggare eller beslutsfattare förväntas fatta samma antal beslut varje vecka tas ingen hänsyn till den naturliga variationen som finns i ärendena och som den sökande för in. Detta innebär bland annat att kvaliteten kan bli lidande eftersom det uppstår en konflikt mellan att klara sitt produktionsmål och att lägga tid på kvalitet.”

Genomgående i rapporten är att de intervjuade ser att kvantiteten går ut över kvaliteten. Det vill säga att man förväntas arbeta så snabbt att man inte hinner vara grundlig. Vilket är precis vad de jag intervjuade vittnade om. Något som även framkommit i kvalitetsuppföljningar man gjort på Migrationsverket 2014 är att utredningarna avseende ID/hemvist har brister, liksom utredningarna om exklusion. Dessutom ställer man inte följdfrågor i den utsträckning som behövs.

Detta är alltså vad som framkommit i Migrationsverkets egna kvalitetsuppföljningar.

Det här sade Anders Danielsson i Studio Ett när vi debatterade. ”Ingenting i ledningens management som går ut på detta. Jag sätter kvalitet i första rummet. […] Det är ingen filosofi på Migrationsverket att vi ska prioritera tid framför kvalitet.” Men tills ganska nyligen fanns direktiv från ledningen som just tryckte på att det viktiga var att minska tidsåtgången i utredningar, enligt en källa jag pratat med på hög nivå inom Migrationsverket. På ett möte 2009 sade exempelvis Dan Eliasson, den förre generaldirektören, så här: ”Vi har en begränsad budget. Vi kan inte hålla både tidsmålen och kvalitet. Vi måste välja. Beställaren [regeringen, min anm.] har sagt att tidsmålen måste hållas. Beställaren får vad beställaren betalar för. Om det leder till att vi beviljar fler uppehållstillstånd så ser jag inga problem med det. Jag kommer aldrig bli upprörd över ett felaktigt beviljat uppehållstillstånd.”

Och hur är det nu då?

I rapporten ”Hur styr vi” skriver man ”När man har fokus på produktionsmålen jonglerar man med sina arbetsinsatser, till exempel genom att, vilket framkommer i intervjuerna, undvika svåra, långdragna ärenden och att underlåta att läsa på om landinformation och liknande. […] Det handlar inte om att man har missuppfattat styrningen och beter sig felaktigt, utan om en styrningsstruktur som både medarbetare och chefer verkar i och som skapar den arbetssituation som intervjumaterialet vittnar om.” (min kursivering)

Det finns alltså en styrningsstruktur som påverkar hela kedjan på Migrationsverket. Några fler utdrag ur rapporten:

På sidan 5 står det: ”Det material som framkommit i intervjustudien pekar på att Migrationsverket har ett produktionstänkande som tenderar att överskugga andra synsätt. Uppföljning och styrning på den enskilde individens produktion får till följd att den enskilde medarbetaren fokuserar på att klara sina produktionsmål, ibland på för helheten kontraproduktiva sätt.”

Rapporten fortsätter med att konstatera att detta inte kan avhjälpas genom informationsinsatser till medarbetarna, eftersom det beror på styrningen och ett ensidigt fokus på individuella prestationer. Man konstaterar att kvalitet, service och bemötande blir eftersatta på grund av detta. Det blir upp till den enskilde medarbetaren att välja mellan att försöka nå målen eller ha en god kvalitet på sina utredningar, skriver man i rapporten.

På sidan 10 står det: ”Vid verksamhetsområde Asylprövning talar man mycket om produktionsmål och statistik. Man vet att man gjort ett bra jobb om statistiken pekar rätt.”

Det handlar om att varje handläggare ska klara ett visst antal utredningar varje vecka. Såhär säger en person som rapportförfattarna intervjuat: ”De som klarar målen blir belönade i längden. Detta ska ge push, men skapar egentligen bara mer stress”

I rapporten konstaterar man att fokus på kvantitet, alltså antalet beslut man gör, överskuggar andra mål. En handläggare berättar till exempel att trots att hen borde läsa på i ärenden och fördjupa sig i landinfo inför nya utredningar läggs tiden hellre på att skriva beslut.

Rapportförfattarna skriver: ”Det är tydligt att det till syvende och sist handlar om att klara sitt individuella produktionsmål. Vid en enhet får medarbetarna höra att kvantiteten är en del av kvaliteten, det vill säga man ska inte överarbeta ärendena. Möjligen kan man också skönja att betoningen på resultat framför kvalitet skapar ett tolkningsutrymme för den enskilde om vilken nivå av kvalitet som är önskvärd.”

 

Under 2014 åkte asylprövningens expertgrupp runt och föreläste för asylprövningsenheterna om risken för att krigsförbrytare och terrorister från Syrien försöker få uppehållstillstånd i Sverige. Jag har tagit del av det material som användes då. På utbildningen fick asylprövningsenheterna veta vilka lagar som gäller i fråga om krigsbrott och liknande. Vidare står det i materialet att ”Syriska ärenden innebär särskilda utmaningar – noggrann utredning viktig.” Därför är det extra beklämmande att de egna kvalitetsuppföljningarna visat på brister just i Syrienärendena. Tidsbristen och produktionsmålen medför säkerhetsrisker för hela Sverige. Men på Migrationsverket verkar man vilja visa upp en annan bild utåt. I årsredovisningen från 2013 påstår man att en orsak till att man tar kortare tid på sig med ärenden i jämförelse med 2011 och 2012 är ”[…] att de ärenden som Migrationsverket har prövat under året, till exempel det stora antalet bifallsärenden från Syrien samt förlängningsärenden, inte har varit så utredningsintensiva.”

Det är svårt att förstå hur ärenden som potentiellt sett rör människor som begått terror- eller krigsbrott kan vara mindre ”utredningsintensiva”.

Dessutom sätter man ofta de helt nyrekryterade, mest oerfarna, på ärenden från Syrien – något Mikael Ribbenvik, operativ chef för Migrationsverket, bekräftade för mig. De minst erfarna utreder alltså ärenden där det kan finnas misstanke om krigsbrott eller att personen i fråga snarare tillhör IS än offren för IS härjningar.

Det här var presschefen Fredrik Bengtssons reaktion på min artikel på Twitter: ”Ivar tror att verket ’vinkar igenom’ personer utan ordentliga utredningar bl.a.”

En märklig reaktion med tanke på att Anders Danielsson, generaldirektör och Bengtssons chef, gav mig delvis rätt på den här punkten i sin replik: ”Våra rättsliga granskningar visar till exempel att vi kunde ha gått djupare i vissa syriska ärenden.”

 

 

I min artikel berättar ”Stefan” att man som handläggare inte längre på egen hand kan fatta beslut om språkanalys. Efter att Lean infördes behöver man be teamledaren om lov för att få göra en språkanalys. Det viktiga för den asylsökande är ändå att ha en trovärdig berättelse som inte strider mot kända fakta. Stefan säger följande i min artikel:

– Man gör ganska schematiska kontroller: pratar den asylsökande arabiska, har en viss kunskap om Syrien, kan berätta lite om sina asylskäl, då anses man på något sätt ha gjort sannolikt att man är därifrån. Det görs inte särskilt många språkanalyser. Det kostar för mycket, säger Stefan.

Även ”Inger” berättade om problemen med avsaknad av språkanalys.

– Många som kommer till Sverige i dag är inte från Syrien. De är från Storbritannien, Spanien, Italien, Turkiet, där de har levt i många år. De bryr sig inte ens om att dölja sin Londonaccent när de pratar med oss. Alla vet om det, men det är ingen som vågar göra något åt det, säger Inger.

Efter en genomgång av siffror jag begärde ut från Migrationsverket framgår det att man enbart gör språkanalyser av 1,4 procent av alla asylsökande från Syrien, vilket gäller både 2013 och 2014. Det är en ganska låg siffra, med tanke på det Inger säger.

 

 

I min artikel berättar Stefan att det finns ett utbrett fusk med arbetskraftsinvandring till Sverige. Han berättar om vilka han uppfattar tjänar på de nuvarande reglerna för arbetskraftsinvandring. Företaget som tjänar som front för att ge anställningar till exempel. De tar ofta betalt av migranten för att erbjuda en anställning.

– Det kanske kostar ganska mycket pengar men du slipper liksom att smugglas in. Har man fått ett tillstånd, då vet du att du redan är i Sverige, så att säga.

– Men många får arbetstillstånd på en anställning som egentligen inte finns. Och det där utreder vi så gott som aldrig. Vi ställer inte ens frågor kring det, vilket jag kan tycka är konstigt.

I sin replik kritiserar Anders Danielsson min artikel för att det inte ”framgår […] att Migrationsverket sedan den 1 augusti i år [2014] har rättsligt stöd att kontrollera att arbetstagaren har börjat sitt arbete och att anställningsvillkoren följs”. Danielsson framställer avsaknaden av denna information som ett fel i min artikel. Jag hörde av mig till Migrationsverket för att se vad dessa kontroller har åstadkommit. I skrivande stund har efterkontroller påbörjats i 19 ärenden, enligt Migrationsverket. 19 ärenden är inte särskilt mycket, med tanke på hur många som kommer hit och jobbar. Resultatet av dessa kontroller är dessutom ännu inte klart, enligt Migrationsverket själva. Ännu vet vi inte om dessa efterkontroller kommer åtgärda de problem Stefan påtalade.

 

 

I interpellationsdebatten den 15 januari försökte Morgan Johansson misstänkliggöra mig. Bland annat säger han att jag inte har ”brytt mig om att kontrollera fakta” och att

”Det leder mig till slutsatsen att syftet med den artikel som Paula Bieler bygger hela sin interpellation på inte är att söka sanningen, utan syftet är att försöka ställa Migrationsverkets verksamhet i dålig dager. Vilka politiska incitament eller intressen som finns bakom det överlåter jag åt andra att bedöma.”

Vidare sa Johansson:

”Jag har läst den så kallade undersökningen i tidningen Neo som Paula Bieler talar om. Hon påstår att man har intervjuat ett antal medarbetare. Vad är det för undersökning? Artikeln är enligt min uppfattning både oseriös och spekulativ. Den grundar sig helt och hållet på intervjuer med fyra källor, varav tre är anonyma. Den enda källan som är känd slutade på Migrationsverket för tre år sedan.”

Det här är alltså den person som är ansvarig minister för migrationsområdet. Men mina slutsatser ligger i linje med de interna kvalitetsutredningar som Migrationsverket har gjort, varav den senaste rapporten ”Hur styr vi” bekräftar att det finns en konflikt mellan produktionsmålen och kvaliteten. Min artikel ligger i linje med vad tjänstemän på Migrationsverket har berättat mellan 2008 och 2014 till Merit Wager. Min artikel ligger även i linje med David Qviströms artikel i Fönstret. Och i alla dessa artiklar och rapporter, även Migrationsverkets egna kvalitetsuppföljningar, har tjänstemännen velat vara anonyma. Borde inte Morgan Johansson ställa sig frågan varför rädslan att tala öppet på en myndighet är så stor? Varför är rädslan för repressalier så utbredd? Om den ansvarige ministern anser att Migrationsverkets egna tjänstemäns berättelser är ”oseriösa och spekulativa” kanske det inte är så underligt att de inte vill framträda med namn.

 

Slutsatser

Generaldirektör Anders Danielsson, ansvarig minister Morgan Johansson, presschef Fredrik Bengtsson och informationsdirektör Mikael Hvinlund alla har skjutit in sig på att underlaget för artikeln om Migrationsverket bygger på några få intervjuer. Som framgår av den här uppföljningen stämmer inte det. Andra artiklar och vittnesmål, samt Migrationsverkets egna kvalitetsuppföljningar, bekräftar dessutom att:

1) det finns en motsättning mellan produktionsmål och kvaliteten på utredningarna. Kvaliteten blir lidande när man arbetar för strikt med produktionsmål. Införande av Lean verkar ha förstärkt fokus på produktionsmål och ”pinnjakt”,

2) det ökade trycket från asylsökande påverkar verksamhetens funktionssätt negativt,

3) och att utredningarna av asylsökande från Syrien har brister trots att det finns risk för att krigsförbrytare och terrorister kommer in i landet. Språkanalyser görs i mycket få fall och följdfrågor ställs inte i den utsträckning som man borde. I synnerhet med tanke på att Migrationsverkets egen expertgrupp understryker vikten av grundlighet i de här fallen.

Män som hatar män

Otto Weininger blev bara 23 år innan han begick självmord. På den korta tiden hann han hata sig själv djupare än många andra. Weininger var jude, men även antisemit. Och misogyn. Han skrev om det feminina och judiska i sin samtid. Två uttryck för svaghet och dekadens som han hävdade präglade den moderna människan. Kvinnan kunde enligt Weiniger inte vara en individ, bara en samling negativa egenskaper. Och judendomen hävdade han var i avsaknad av själ och storhet.Därför konverterade han till kristendomen, för att fly undan vad han betraktade som en vek och feminin judiskhet.

Jag tänker på Otto Weininger när jag läser Alexander Pettersson i senaste Feministiskt Perspektiv (16/12). Egentligen tvekar jag att skriva om Pettersson, eftersom jag mest av allt känner medlidande med honom. Det är ett mycket starkt och explicit självhat som uttrycks med feministisk vokabulär. ”Jag är inte motståndet. Jag är förtryckaren. Jag är regeringar. Jag är diktaturer och arméer. Jag är den katolska kyrkan. Jag är Vladimir Putin och George W. Bush. Jag är våld och våldtäktsman”, skriver Pettersson. Inte för att han sympatiserar med dessa roller eller personer, utan bara på grund av att han fötts till man. Hans åsikter spelar därför ingen roll. Hans kön bär på en blodskuld som man inte kan frigöra sig från. Han ser bara en utväg:

”Trots att jag i ord förkastar patriarkatet förblir jag en del av problemet så länge min kropp är förtryckarens kropp. Jag måste förändras. […] Jag letar efter strategier för att transformera förtryckarens kropp. Jag målar naglarna röda, läpparna lila och ögonen svarta. Jag bär klänning eller färgglada leggings med för stor skjorta. Jag ber min flickvän penetrera mig. Jag försöker känna mig bekväm i sexuella situationer med andra män. Jag söker homoerotiskt fredagsmys. Jag tränar mig för att en dag kunna ligga med dem.”

Detta låter som nyreligiös botgöring. Ett slags manlig arvssynd som man endast kan bli av med om man medvetet förgör sig själv. Pettersson kanske låter extrem, och det stämmer såklart, men samtidigt för han ett fullt logiskt resonemang utifrån sina feministiska övertygelser. Det är inte svårt att sätta sig in i hans tankar, och hans uppsåt känns ärligt. Pettersson menar att en man kan inte vara en riktig feminist. En man kan inte ens vara allierad. Det mest konstruktiva en man kan göra är att upphöra att existera som man.

Tankarna är inte nya. I feminismen är det mannen som är det andra könet, könet som för övertygade feminister representerar allt det man vill bekämpa: manlig överordning, våld mot kvinnor, våldtäkt och olika sorters diskriminering. I avhandlingen Ingenmansland. Om män som feminister, intervjuframträdanden och passerandets politik (2011), har sociologen Linn Egeberg Holmgren intervjuat 28 manliga feminister om hur de upplever konflikten mellan sitt kön och sin feminism. När man läser avhandlingen är det slående hur problematiskt det egna könet upplevs vara för de män som har intervjuats. De vill motverkar patriarkatet men upplever sig själva som ett hinder. Snarare som förtryckare än som del av motståndsrörelsen.

Problemet finns i paradoxen som är central för vissa delar av den feministiska ideologin; å ena sidan vill man frigöra människan från hennes kön, å andra sidan definieras individer konstant av sin könstillhörighet. Därför kan män som bäst bli gäster i feminismen och därför duger inte dagens feminism som jämställdhetsprojekt, åtminstone så länge som den envisas med att enbart se människor som en del av ett kollektiv och inte som individer. Alexander Pettersson har slutat se sig själv som en individ. Han har med hjälp av feministiska teorier lyckats reducera sig själv till en representant för ett kollektiv, eller snarare den allra sämsta lilla delen av kollektivet män.

Detta är idéer som utvecklades av den radikale feministen John Stoltenberg. Han menar att det inte finns och aldrig kan finnas någon god manlighet. Manlighet är oskiljbart från sexuell objektifiering av kvinnor, förtryck, empatilöshet och allsköns orättvisor. (Därför kritiserades kampanjen ”Real men don’t buy girls”, som syftade till att motarbeta sexköp av barn. Den fick kritik för att sopa problemen med vanlig manlighet under mattan. Riktiga män är ju det som är själva problemet, menade kritikerna.)

När Otto Weiningers självförakt utvecklats till ren antisemtism blev konversion en naturlig handling, och när det inte räckte, självmord.

Och det som återstår för den som vill göra feministiskt motstånd är att vägra vara man, enligt Stoltenberg. Detta är tankar som återfinns hos Egeberg Holmgrens intervjupersoner, och alltså även hos Alexander Pettersson. Mannen är inte ens en människa, utan ett farligt djur och en destruktiv social konstruktion. Det enda som återstår är avskaffa sig själv som man. Ett självmord, i metaforisk eller faktisk mening.

Jo, PUT påverkar antalet asylsökande till Sverige

Dagens stora debattämne är Göran Hägglunds debattartikel om hur man kan minska invandringens kostnader. Självklart har han redan smetas ned med brun färg av en stor mängd debattörer till vänster. En strategi som handlar om att försöka fula ut alla som vill diskutera migration och integration, men inte har accepterat Miljöpartiets hegemoni på området. För jo, det finns migrationspolitik att föra, som varken är lik SD eller MP (Läs Per Gudmundson om det).

Så nej, Kristdemokraterna har inte närmat sig SD. Att ett parti har konkreta förslag i migrationspolitiken borde vara regel, inte undantag. Göran Hägglund ska ha eloge för att ha brutit tystnaden. Och nej. det går inte heller längre att diskutera integration utan att också ha med migrationspolitiken i ekvationen. Får man frågor om migrationspolitiken bör man därför ha svar.

Låt oss därför diskutera sakpolitiken, i stället för att tävla i att slå SD i huvudet på varandra. Det senare kanske imponerar på Aftonbladets ledarsida, men inte på väljarna. Det finns en verklighet bortom febriga debatter i sociala medier. Det är den politiken ska handla om.

Ett av Göran Hägglunds förslag handlar om att ge tillfälliga uppehållstillstånd (TUT) i stället för permanenta (PUT). På Politism har Eric Rosén kritiserat detta med hänvisning till resonemang som Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson förde i Ekots lördagsintervju för en månad sedan (15/11). Tyvärr stämmer inte Danielssons resonemang, vilket han själv säkert vet om.

Sverige tar emot flest syrier per capita i Europa, och Danielsson fick frågan om det hade att göra med att vi är ensamma i Europa om att ge syrier PUT. På den direkta frågan säger Anders Danielsson att det inte har så mycket med det att göra (6:40 in i programmet).

Men för ett år sedan skrevs Migrationsverket själva att ”Sveriges särställning som mottagarland för asylsökande från Syrien stärks” i och med beslutet om PUT. Liknande ökning syntes när beslut om PUT gavs till människor från Eritrea. I Migrationsverkets egen novemberprognos i år skriver de att antalet asylsökande kommer öka från Irak om ett PUT-beslut fattas för dem. Och att ”Andelen etablerade anknytningsansökningar avseende boende i Syrien förväntas fortsätta ligga på en hög nivå eftersom permanenta uppehållstillstånd till asylsökande från Syrien även fortsättningsvis kommer att vara omfattande.”

En tjänsteman som arbetat på flera olika ställen i Migrationsverket både operativt och strategiskt skriver till mig:

”Den absolut största orsaken till att Sverige nu utklassar övriga länder är ju att vi öppet marknadsfört vårat automatiska permanenta uppehållstillstånd till Syrier. Inget annat land följer ju vårat exempel av en anledning. Tyskland ger tillfälliga uppehållstillstånd som i praktiken blir permanenta men vem vågar chansa när resan hit kan kosta 100 000 kr. Att inte få permanent uppehållstillstånd innebär ju också svårigheter att få hit sina anhöriga och då är Sverige ett bättre alternativ.”

Med tanke på att detta är något som Migrationsverket själva skriver om är det märkligt att Anders Danielsson säger något annat i Ekots lördagsintervju. Varför gör han det?

Konsekvenserna blir att debattörer som Eric Rosén tyvärr förs bakom ljuset och därför skriver felaktigheter. Det är inte schysst, och det gagnar inte samhällsdebatten.