Jo, den svenska journalistkåren är grön

Det verkar som att en del journalister har tagit illa upp av att deras partisympatier har uppmärksammats, bland annat av mig här på Neo-bloggen i går. Det kanske inte är så konstigt, i synnerhet som yrkesrollen bygger på att man förhåller sig neutral och opartisk. Argast var nog Owe Nilsson, politisk reporter på TT, som i går  jämförde uppmärksamheten med McCarthyism. Är det en rimlig jämförelse? En hastig tillbakablick är på sin plats.

McCarthy-eran varade mellan 1950-1956 och präglades av grundlösa anklagelser om kommunism och antipatriotism, i synnerhet mot Hollywood-personer, och gick ut på att tysta kritik och avvikande åsikter. Amerikanska staten ägnade sig åt utrensningar på lösa grunder, i en dumnationalistisk kalla kriget-yra. En skamlig period i USA:s historia. Så det är alltså detta Owe Nilsson ser framför sig när han kritiserar uppmärksamheten kring journalisters politiskt åsikter? Man undrar lite var rättegångarna, varslen och utrensningarna pågår. Men Owe Nilsson kan nog andas ut. Dagens problem för journalistiken beror snarare på neddragningarna till följd av försämrad ekonomi, än på en McCarthy-inkvisition.

Men varför är det då intressant att veta hur journalister röstar? Journalisterna ska bevaka den politiska makten för allmänhetens räkning. Därför är det en demokratifråga att veta ungefär var journalisterna själva står politiskt. I förlängningen handlar det också om hur olika partier behandlas i medierna, och om journalisters egna partisympatier påverkar dem i deras arbete.

Det är därför det är värt att påpeka hur grön journalistkåren är. Kent Asp har undersökt valrörelser i över trettio år och han menar att Miljöpartiet får en mer gynnsam behandling än andra partier. ”Man befinner sig på sätt och vis i nåt slags fredad zon när det gäller bevakning av politik. Och det tror jag har ett samband med att Miljöpartiet har en så unikt starkt ställning i journalistkåren.” (SVT 120429). Det syns inte bara på hur många som sympatiserar med Miljöpartiet, utan också på hur många som ser sig själva som "gröna".

[caption id="attachment_5783" align="alignleft" width="515"] Kent Asp, 2012.[/caption]

En mer vederhäftig kritik kom från Mats Knutson, politisk kommentator på SVT, som skrev ett blogginlägg på SVT:s webbsida där han bemötte uppgifterna om att SVT är grönt, som bland annat kommit från mig här på Neo-bloggen. Han menar att den undersökning av Kent Asp som bland annat jag citerade i går, inte är representativ för SVT, eftersom endast 93 av SVT:s 1100 journalister har besvarat undersökningen. Det är en rimlig kritik. Det betyder att felmarginalen blir större, men inte att siffrorna blir oanvändbara. I Asps undersökning är de 1301 svarande slumpmässigt utvalda,  utifrån Svenska journalistförbundets (SJF) medlemsregister, med en svarsfrekvens på 68 procent. Mats Knutsson har alltså en poäng i att siffrorna 52 och 54 procent som anges i Kent Asps undersökning inte kan säga något slutgiltigt om partisympatierna på SVT och SR. Antalet som sympatiserar med Miljöpartiet kan vara både lägre och högre än siffran som gäller för hela journalistkåren (42 procent). Ändå är det värt att  notera att andelen journalister som jobbar på SR, SVT och UR var större i Asps undersökning än i den svenska journalistkåren överlag.

Knutson argumenterar vidare för att det inte framgår hur många av de 93 svarande på SVT som arbetar med att bevaka politik och samhälle. De kan lika gärna jobba med Bolibompa eller Sportspegeln, skriver han. ”Bara detta är en så allvarlig brist att redan här blir undersökningen oanvändbar som underlag för en diskussion om betydelsen av journalisters politiska hemvist”. Men nej, där har Knutson fel. Det är ändå ett intressant resultat. Även andra program i kanalen gör ett urval och förmedlar en världsbild. Om än inte i samma utsträckning som Aktuellt och Agenda. Och sett till hela journalistgruppen som Kent Asp har haft som respondenter är det 27 procent av de svarande journalisterna tillhör området politik/samhälle. Det är alltså 356 journalister inom det området som har deltagit i Asps undersökning av totalt 1301. Bara de som arbetar med "allmänbevakning" är större, med 422 svarande.

Men själv slänger han alltid dylika enkäter, låter han meddela. Och han antyder att alla kollegor han haft genom åren också gjort det. Han menar därför, att man bör dra slutsatsen att de 93 på SVT som svarat inte arbetar med politik och samhälle. Men det är en långtgående slutsats som Knutson inte har täckning för, i synnerhet med tanke på att det är den största gruppen som deltagit i Asps undersökning. Lika lite som vi kan utläsa av Asps journalistenkät exakt vilka journalister som svarat på enkäten, så kan givetvis Knutson inte heller veta vilka som svarat. Även om han har en känsla av det. Knutson framför en rimlig kritik, nämligen den om att siffran att 52 procent på SVT har Miljöpartistiska sympatier inte är exakt, utan ungefärlig. Det slumpmässiga urvalet gäller på hela gruppen journalister och inte på SVT:s journalister. För hela journalistgruppen är siffran 42 procent. Den siffran har troligen inte särskilt stor felmarginal eftersom Asps urval är slumpmässigt och svarsfrekvensen är hög. Det vore därför intressant att höra varför Knutson anser att just SVT:s journalister skulle avvika särskilt mycket från övriga journalister.

Och om vi nu ska prata om anekdoter, som Knutson gör när han säger att ingen han har jobbat med svarar på den här sortens enkäter, så kan jag berätta att jag fått höra från journalister på SR och SVT som berättar om den trånga åsiktskorridoren där. De vill dock vara anonyma eftersom de är rädda att de annars kan bli av med jobbet. Anekdotiska bevis är dock just anekdotiska, och inte bevis.

Men det är inte bara Kent Asp som har studerat journalisters partisympatier. Även Jesper Strömbäck, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, har undersökt dem (2010) och hans resultat visar samma sak som Asp: Journalistkåren befinner sig långt till vänster om allmänheten. I synnerhet Moderaterna och Sverigedemokraterna är underrepresenterade i Strömbäcks undersökning. Både Asp och Strömbäck visar alltså att journalistkåren är vänstervriden, och att denna tendens dessutom har ökat de senaste 20-25 åren.

[caption id="attachment_5785" align="alignleft" width="566"] Jesper Strömbäck, 2010.[/caption] [caption id="attachment_5784" align="alignleft" width="522"] Kent Asp, 2012.[/caption]

Anna Hedenmo menade i intervjun Paulina Neuding gjorde med henne i Magasinet Neo (nr 2/14) att Miljöpartiet inte kunde ses som ett vänsterparti. Om man ser till vad journalister som sympatiserar med partiet svarar så placerar sig 54 procent till vänster och 45 procent i mitten, men bara 1 procent till höger. Journalister som sympatiserar med Miljöpartiet placerar sig längre till vänster än vad allmänheten som sympatiserar med Miljöpartiet gör. Journalister med MP-sympatier är alltså mer till vänster än allmänheten med MP-sympatier är. Samma sak gäller journalister överlag, som inom varje parti placerar sig mer till vänster än allmänheten.

[caption id="attachment_5782" align="alignleft" width="560"] Kent Asp, 2012.[/caption]

Finns det fog för att säga att journalister är vänstervridna i sina partisympatier? Helt klart. Och att döma av Asps undersökningar och Sifo-undersökningen finns det mycket som tyder på att just Miljöpartiet har en gräddfil i den politiska rapporteringen. Det är inte Mccarthyism att göra en försiktig gissning att det har att göra med att så många journalister definierar sig som gröna.

Journalister gullar med Miljöpartiet

Miljöpartiet får inga kritiska frågor. Inte från journalister i alla fall. En ny Sifo-undersökning (4/4) visar att de undersökta medierna inte skrivit en enda kritisk artikel om Miljöpartiet under den undersökta perioden. Egentligen finns det ingen anledning att spela förvånad. Detta är gamla nyheter. Kent Asp visade i sin senaste undersökning att Miljöpartiet i dag är det i särklass största partiet bland journalister med 42 procent. Ännu större är det bland dem som bevakar politik och samhälle, med 46 procent. Något som däremot som sällan nämns är att Miljöpartiets siffror är ännu högre inom public service, där har de faktiskt egen majoritet: På SVT får MP 52 procent och på Sveriges Radio hela 54 procent av rösterna. Här i neutralitetens högborg får vänsterblocket sammanlagt 83 procent. Det är nästan så att man vill fridlysa de resterande 17 procenten.                                   Och bara tre dagar efter Sifo-undersökningen publicerade Expressen vad som kan liknas vid ett hjälteporträtt av Gustav Fridolin (7/4), som för att understryka Sifo-undersökningens resultat. Artikeln innehöll meningar som mer liknade partipropaganda än kritisk journalistik: ”Allt Gustav Fridolin nu gör handlar om att efter valet 2014 kunna titulera sig utbildningsminister. Han är genomtänkt och förberedd, och verkar uppriktigt besjälad av att vända utvecklingen i skolan. Än kan han inte styra Utbildningsdepartementet, men han gör sitt bästa för att kommunicera med tjänstemännen genom debattartiklar och utspel. Ett slags mediemanual till de ickepolitiska tjänstemännen.” Inte direkt den vassaste skjutjärnsjournalistiken. Journalister blir allt mindre representativa för befolkningen i stort. Och då pratar jag inte om den höga koncentrationen av journalister på Södermalm i Stockholm, där det bor 21 journalister per 1000 hushåll, och nio procent av alla Sveriges journalister (Simo, 2007). Att TV4 nu beslutat sig för att lägga ned sin lokaljournalistik kommer inte direkt minska snedvridningen och likriktningen. Sedan man började undersöka journalisters partisympatier 1954 har journalister konsekvent (förutom just 1954) befunnit sig till vänster om det stora flertalet. Särskilt Vänsterpartiet, och på senare tid Miljöpartiet, är mer populära hos journalister än hos andra. De senaste tjugofem åren har denna vänstervridning dessutom ökat, enligt Kent Asp. Vänstervridningen inom public service var länge ett mycket påtagligt inslag. Och det säger jag inte för att jag är uppvuxen med SVT:s barnprogram om ryska gruvarbetare och tjeckiska dockteatrar. När Paulina Neuding intervjuade journalistnestorn Åke Ortmark (nr 1/14)berättade han hur präglat TV2 var av vänstervågen i slutet av 1960-talet. – Man kunde se hur enkelt det är att ryckas med i psykiska ohälsor som sprider sig genom våra opinioner och den offentliga debatten. Sextioåtta var förfärligt på det sättet, och vi rycktes alla med i viss utsträckning. Var man vänster blev man ännu mer vänster, var man höger hamnade man i högerns vänsterfalang. – På TV2 samlades man och tände ljus framför Lenins porträtt! (Mitt tillägg: Detta skedde alltså 2009 och inte i forntiden på 1960-talet. Läs mer om det här.) I dag samlas man kanske vid komposten och diskuterar fiffiga källsorteringslösningar, vad vet jag. Men är det nödvändigtvis ett problem att journalisters partisympatier är så rödgröna? Anna Hedenmo sade i intervjun i Magasinet Neo (nr 2/14) att hon inte tyckte att det var ett problem att Miljöpartiet hade så många sympatisörer på SVT, bland annat för att Miljöpartiet inte är ett vänsterparti. Är inte de vänster? -Det har ju inte alltid varit klart att det är ett vänsterparti. Inför det här valet och förra valet har det varit det. Men de har också haft uppgörelser med regeringen, eller hur? Stämmer den bilden? I valet 2006 placerades partiet av väljarna lika långt till vänster som Socialdemokraterna. Och i valet 2010 var det 72 procent av Miljöpartiets väljare som identifierade sig som vänster. Man kan dock komma ihåg här att Miljöpartiet enligt sig själva inte gjorde något höjdarval 2010. Det rödgröna samarbetet hade troligen skrämt bort en del av dem som identifierade sig som höger. Men de flesta bedömare anser att partiet flyttat sig vänsterut sedan Maria Wetterstrand slutade som språkrör och Åsa Romson och Gustav Fridolin tog över. Samarbetet med Alliansen har heller inte gällt några utpräglat borgerliga frågor - det handlar om skattefinansierade välfärdstjänster för illegala invandrare, till exempel människor som utvisats för brott. Jag har inga som helst tvivel på att just Anna Hedenmo, och många journalister med henne, har förmågan att förhålla sig neutrala. Men att det sker kompisbehandling av de partier man tycker om kan man inte utesluta. I synnerhet inte när så många inom journalistkåren gillar samma politiska parti. Journalistik handlar om problemformuleringar och val av vad som är relevant. Om de flesta tittar åt samma håll går man miste om andra synsätt. Går alla åt samma håll är det svårt att påpeka när det börjar likna ett lämmeltåg. Likriktningen hos den samlade journalistkåren är troligtvis än större risk än vad Hedenmo vill låta påskina. Som Mattias Svensson skrev i förrgår här på bloggen är det inte som att det saknas kritiska frågor att ställa. Eller som Marika Formgren skriver i dag på Svt Debatt, varför granskas inte Miljöpartiets skolpolitik mer, när Fridolin aspirerar på att bli utbildningsminister. Miljöpartiet vill gärna framställa sig själva som att de står över indelningen i vänster och höger. Det är en smart marknadsföring. Kanske är det därför de får en mjukare behandling. De uppfattas som mer upphöjda och objektiva. Att bry sig om klimatet har blivit lite som att bry sig om jämställdhet. Något som det råder så bred enighet om att de som kritiserar det uppfattas som extremister. Som Erik Helmerson skrev i en ledare i DN häromdagen, med anledning av SIFO-undersökningen, handlar det om att "[Miljöpartiet] nästan ses som neutralt, objektivt. I ständig opposition. Känslan är att den som uppmärksammar MP varken stöter sig med höger eller vänster".

Fem frågor om miljöpolitik till Miljöpartiet

Medierna har varit okritiska mot Miljöpartiet, enligt en granskning som SIFO gjort och DN:s ledarsida menar att det är dags för förändring. Inte för att det saknas kritiska frågor att ställa. Här är fem som gäller Miljöpartiets främsta profilfråga: miljön. (Och en bonusfråga längst ner.) 1. Varför vill Miljöpartiet göra det dyrare att minska koldioxidutsläppen? Bakgrund: Miljöpartiet vill utöver att minska utsläppen av koldioxid ha särskilda mål för att detta ska ske genom mål för energieffektivisering och förnybara energikällor. Det kan låta mer ambitiöst, men har i praktiken inte med utsläppsminskningar att göra, det bara kostar mer. Det är en åtgärd som Konjunkturinstitutet avråder från när de utvärderar miljöpolitiken (s 168 och framåt i denna rapport). 2. Varför är Miljöpartiet emot säljbara fiskekvoter, den bästa lösningen för att skapa hållbara fisken? Bakgrund: Tre amerikanska forskare publicerade 2008 i Science (nr 19) en jämförelse av 11 135 fisken mellan 1950 och 2003. Deras slutsats är klar: Säljbara personliga kvoter gör att fiskebestånden kan hämta sig och rent av öka. Detta eftersom varje fiskare får ett intresse av hela beståndets växt, inte bara ta upp så mycket fisk som möjligt. Miljöpartiet är emot säljbara kvoter både i EU och nationellt. MP:s lösning, att sätta en låg total fångstnivå (TAC) för hur mycket fisk som får tas upp räcker för det mesta inte. OECD konstaterade i en utvärdering 1997: ”Potentiellt förväntar man sig god resurshushållning av att sätta en TAC. Men i praktiken har bevarandet fungerat bra bara i ett fåtal fall, för det mesta varit mediokert och i många fall dåligt.” Källa: Livsmedelsekonomiska Institutet (SLI), Rapport 2006:2 Fiskeriförvaltning med individuella kvoter, s 7 (Hänvisar till OECD 1997 Towards Sustainable Fisheries – Economic Aspects of the Management of Living Marine Resources, s 74) (min översättning) 3. Varför motarbetar Miljöpartiet genmodifierade grödor? Bakgrund: Miljöpartiet motarbetar genmodifierade grödor både i Sverige och på EU-nivå. Detta trots att genmodifierade grödor har minskat användandet av bekämpningsmedel med 7 procent mellan 1996 och 2005. Genom att minska behovet av plöjning kan genmodifierade grödor också bidra till minskad jorderosion och en betydande minskning av växthusgaser i atmosfären, enligt en skattning så mycket som 9 miljoner ton koldioxidekvivalenter, motsvarande årliga utsläpp från 4 miljoner bilar. Restriktionerna ger inte bara dyrare mat i Europa, utan drabbar också bönder i Afrika som tvingas avstå från GMO-teknik för att kunna exportera till Europa. Miljöaktivisten och författaren Mark Lynas ger en god genomgång här. 4. Varför är Miljöpartiet emot att det byggs en testanläggning för vertikala växthus i Linköping, en möjlig lösning på att föda allt fler på ett mindre resurskrävande sätt? Bakgrund: I boken The vertical farm (2010) målar mikrobiologen Dickson Despommier  upp ett framtida jordbruk i specialdesignade skyskrapor som levererar ett brett utbud av färska grönsaker och vissa djur direkt till sina konsumenter i städerna. På den frilagda åkermarken kan skogen växa och binda koldioxid. Det skulle minska bevattningsbehovet med omkring 95 procent och istället för att släppa ifrån sig detta vatten med bekämpningsmedel och näring så kan stadens växter tvärtom rena samma stads smutsiga avloppsvatten i ett mycket mindre kretslopp. Ett sådant vertikalt växthus byggs nu i Linköping för att kunna utveckla tekniken, men Miljöpartiet är emot. 5. Varför ökar ni stöden till landsbygd och regionalpolitik när de både är ineffektiva och potentiellt miljöskadliga? Bakgrund: När Sverige fått gehör för en smärre minskning av stöden till landsbygd och jordbruk krävde Miljöpartiet att Sverige ska öka bidragen. Detta trots att landsbygdsstöden dömts ut som ineffektiva, och att de har betydande negativa miljöeffekter. Världsnaturfonden (WWF) bedömer i en studie att omkring 85 procent av subventionerna till jordbruket kring Östersjön kan ha negativa miljöeffekter. Till jordbrukets miljöpåverkan hör bland annat utsläpp av fosfor och kväve i haven. I Östersjön var jordbrukets andel av vattenburna kväveutsläpp 56,6 procent och för fosfor var andelen 35,5 procent. Miljöskadliga jordbruks- och fiskesubventioner kostar cirka 2500 kronor per person och år. Internationella studier visar att det finns ett tydligt samband mellan subventionsgrad och användningen av bekämpningsmedel i jordbruket. (Se rapporten Fiskesubventioner och andra bottennapp av Mattias Svensson och Maria Wetterstrand) Miljöpartiet saknar förstås inte svar på sådana frågor och man kan dela deras uppfattning eller inte, men de räcker för att konstatera att det finns invändningar av miljöskäl mot betydande delar av deras politik. Det finns förstås också miljöfrågor där Miljöpartiet är i framkant. De är exempelvis ledande i att via skatter prissätta utsläppen. Här skulle en kritisk fråga kunna vara varför Miljöpartiet har övergett sin tidigare linje om grön skatteväxling, där höjda skatter på utsläpp finansierade sänkta skatter för låga och normala inkomster. En kompensation för miljöskatternas regressiva fördelningsprofil. Den senaste mandatperioden har Miljöpartiet tvärtom varit bland de mest högljudda kritikerna just mot sänkta skatter på låga och normala inkomster.