Kalle Anka-forskaren hittade på

  [caption id="attachment_3513" align="aligncenter" width="423"] Serietidningshjältarna som påstods orsaka ”sadism, masochism, homosexualitet, frigiditet och sexuell hypokondri” samt göra ungdomar fascistoida. Psykiatern Fredric Werthams påstådda forskning har nu granskats och avslöjats. Bilden från Nils Bejerot Barn–serier–samhälle (1954), en bok dedicerad till Wertham.[/caption]

De belägg som erfarenheten ger åt Bejerots uppfattning är även så uppenbara, att den andra sidans förnekande ter sig som tal mot bättre vetande, de obotfärdigas förhinder. Nils Bejerots iakttagelser och slutsatser stämmer även helt överens med de resultat, som den kanske främste auktoriteten på detta område, den amerikanske psykiatern Fredric Wertham, kommit fram till efter grundliga kliniska studier. Werthams stora anatemabok »Seduction of theInnocent» dominerar nu seriedebatten i Amerika. Måtte alla de parter som vår svenske Wertham vädjar till - föräldrar, lärare, ideella organisationer - lystra till maningen: Slå ihjäl det sämsta vi hittills fått in i landet av detta elände och hindra det ännu Vidrigare, som tränger på västerifrån, att någonsin få fast fot i vårt land. Detta, åtminstone, kan och bör vi göra. Gunnar Hirdman, ABF, i förordet till Nils Bejerot Barn – serier – samhälle, 1954

I USA uppstod på 1950-talet moralpanik kring serietidningar, särskilt efter psykologen Fredric Werthams debattbok Seduction of the innocent som 1954 hävdade att serietidningarna skulle göra ungdomar våldsbenägna, fascistoida och homosexuella. Mer än hundra olika lagar mot serietidningar initierades på statlig och lokal nivå. Kongressen anordnade hearingar. Branschen antog en sträng uppförandekod under trycket av hot om ytterligare lagstiftning och censur. Mer än 800 tecknare, publicister och redigerare blev av med sina jobb och kom i de flesta fall aldrig att publiceras igen, väl beskrivet i David Hajdus The ten cent plague (2008). Serietidningsfrågan drevs rentav på internationell nivå. I Milano samlades 1952 delegater från 24 länder i FN-organet UNESCO:s regi för att dryfta hotet från serietidningarna. En internationell seriekommitté med sektioner i alla medlemsländer föreslogs. De skulle få regeringar att motarbeta alla ungdomspublikationer med ”skadlig inverkan på barnens uppfostran och utveckling” (Bejerot, sid 200). Werthams bok möttes på sina håll av underdånig respekt. Den utsågs i USA till ”årets bok” av National Education Association och New York Times hyllade den som “a most commendable use of the professional mind in the service of the public”. I Sverige kom den, som framgår ovan, att influera svenska vänsterkretsar och framför allt ideologen bakom svensk narkotikapolitik, Nils Bejerot. Nu har biblioteksforskaren Carol Tilley gått igenom Werthams forskningsmaterial, som blev tillgängligt 2010. Det visar sig att Werthams ”forskning” väsentligen var rent hittepå. Tilley visar att Wertham har förvrängt och fuskat med citat från barnen han intervjuat, och menar att boken i sig är ”horribelt skriven”, utan källhänvisningar eller litteraturlista. Trots att det alltså redan från början fanns goda skäl att ifrågasätta Fredric Wertham och hans varningsord om de trikåklädda hjältarnas förråande inverkan på ungdomar åberopades alltså både Wertham och hans verk som tunga referenser i många decennier därpå. Serietidningspaniken nådde Sverige senare 1954 då Nils Bejerot, sedermera ideologen bakom Sveriges narkotikapolitik, gav ut boken Barn–Serier–Samhälle (på pdf här). Barn–Serier–Samhälle är dedicerad till Fredric Werthams och vilar tungt på de forskningsresultat han presenterade tidigare samma år. Enligt Bejerots bedömning är Wertham ”troligen … världens mest initierade expert i fråga om seriernas inverkan på barnen” och ” [s]åvitt man kan bedöma är Werthams undersökningar mycket vederhäftiga”. Wertham blir källan till påståenden som att serier orsakar ”sadism, masochism, homosexualitet, frigiditet och sexuell hypokondri” (s 167). Från Wertham fick Bejerot också tesen att superhjälteserier var ”fascistiska” och gav serieläsarna ”ett omedvetet förakt för demokratiska ideal och en obefintlig eller rudimentär social medvetenhet”. Bevisen?

[S]upermännen … är klädda i fantasiuniformer av stormtruppsmodell, försedda mest dödskallar och allehanda mystiska emblem och beteckningar. Primus motor, Stålmannen själv, ståtar med ett jättelikt S på sin vidunderliga bringa. [Fredric] Wertham anmärker att man får vara tacksam att där inte står SS. Stövlar ingår vanligen i denna mundering. (s 118)

Förebilden till Fantomens och andra hjältars maskering var enligt Bejerot ”inte svår att finna – den heter Ku Klux Klan” (s 118). Bejerot brås på sin läromästare. Han radar upp kvasivetenskapliga studier och referenser tänkta att bevisa seriernas ”förråande” effekt. Detaljerade kvantifieringar av våld, även i serier som Kalle Anka, aggregerade till ”i runt tal 100 miljarder våldshandlingar … i en årsupplaga av alla seriemagasinen” (s 115). Ledarstick, insändare och SSU:s tidning Frihet citeras obekymrat som auktoritativa källor. Barn–serier–samhälle vilar också på många av moralpanikens vanligaste tankefigurer, som jag går igenom i ett kapitel i min bok Glädjedödarna – en bok om förmynderi. Bejerot utgår exempelvis med självklarhet från att serietidningsförsäljningen beror på att hänsynslösa affärsintressen manipulerar barn utan egen vilja in på destruktiva vägar.

Vi har i det föregående berört de hänsynslösa förlagsintressen för vilka barnen endast utgör ett lukrativt exploateringsobjekt. För sådana förläggare skyms exploateringens alla sociala konsekvenser av vinstkalkylernas skygglappar. Det är uppenbart att en ändring måste komma till stånd beträffande denna ansvarslösa och asociala litteraturspridning; lika uppenbart torde det vara att man i det här sammanhanget gör klokast i att inte heller i fortsättningen kalkylera med några samvetsbetänkligheter hos de producenter som med undermåliga seriemagasin och liknande alster profiterar på barnens outvecklade smak och bristande omdöme. (s 206)

I första upplagans förord, skrivet av ABF:s Gunnar Hirdman (se citat ovan), hittar vi en annan vanlig tankefigur vid moralpaniker: antiamerikanismen. Hirdman hoppas med hänvisning till amerikanska serier att Bejerots bok ska kunna hindra ”det ännu Vidrigare, som tränger på västerifrån, att någonsin få fast fot i vårt land.” Då som nu tycks allt ont som folk vill ha, men som en självutnämnd kulturelit inte gillar, komma från Amerika. Av särskilt intresse är förstås att Bejerot i princip använder samma tankefigurer kring seriernas ”narkotiska” inflytande som han sedermera skulle använda kring illegala droger. Bejerot menade att seriernas främsta lockelse är dess ”narkotikaelement”, eskapismen, och att serierna var beroendeskapande:

Parallellen narkotika – magasin är mera reell än man vid ett första påseende kanske är böjd att tillstå. Fråga är väl om inte serieraseriet hos många barn urartat till en last, till någonting som mycket väl skulle kunna betecknas som mental barnkammarnarkomani: Vanemässig konsumtion av ett ”nervretande” medel (med stor tillvänjningsrisk) som dövar och berusar för stunden men i det långa loppet förgiftar sinnet och förråar personligheten. (s 151)

Så beskrev Bejerot barnens läsande av Fantomen, Stålmannen och Kalle Anka. Likaså menade Bejerot att serieproblemet angår alla föräldrar genom en spridningseffekt som även påverkar barn som aldrig läst serier (s 154), en klar parallell till hans senare tankar om narkotikabruket som ”epidemiskt”.

Tro inte att seriemagasinen har en dålig inverkan endast på de barn som läser smörjan - inte ens de få ungar som aldrig läser några magasin kan undgå att indirekt påverkas av dem. Barn som hängivet umgås med seriefigurerna tar intryck av dem; seriefigurerna påverkar deras attityder och beteendemönster (”tuffhet”, hårdhet, nävpolitik osv.) och andra barn tar i sin tur intryck av kamraterna. Det är formliga kedjereaktioner som Stålmannen et consortes på detta sätt startat i barnens värld. Därför angår denna fråga alla föräldrar, utan undantag. (s 148)

Motstrategin var också densamma: att bekämpa narkotikan och serierna genom en slags enhetsfront som kräver allas inordning, där brukaren ses som en värre ”smittspridare” än missbrukaren och där alla åsikter i samhället måste vara homogena i sitt fördömande. ”Fronten mot Stålmannen och hans bröder är bred och mäktig” (s 203) menade Bejerot som förutspådde att ”En civiliserad framtid kommer att förfäras över seriemagasinens epok.”( s 146) Han hävdade sig ha stöd för sin seriekritik hos lärar- och föräldraföreningar, ungdoms-, kvinno-, nykterhets-, folkbildnings-, fack-, freds- och religiösa organisationer. Förmodligen var detta stöd lika inbillat som när Fredric Wertham talade om alla bibliotekarier som hört av sig till honom och varnat för serietidningsläsandet (generöst räknat kanske ett dussin totalt sett, enligt Carol Tilley). Frågan om restriktioner för och utredande av serierna väcktes i riksdagen bara av kommunisterna. Det här kan tyckas vara väl många tecken att lägga på att Fredric Werthams studie av serietidningars effekter på barn, som ingen längre tar på allvar, nu visat sig vara ett rent falsarium. Jag kan ändå finna det värt att påminna om att studien låg bakom en moralpanik med i USA rätt kännbara effekter, och även i Sverige fick inflytande i decennier framöver. Den som under denna period hade velat utforma en serietidningspolitik baserad på "forskning" – snarare än på exempelvis press- och yttrandefrihet, marknadsekonomi och liknande "ideologiska teorier" – hade varit hänvisad till Wertham, Bejerot och liknande skojares analys och rekommendationer. Bejerot förespråkade förvisso inte regelrätt censur, men restriktioner som granskande råd och även statlig serieproduktion som motvikt till den privata, samt importhinder mot utländska (amerikanska) serier. 1981 gavs Barn-Serier-Samhälle ut i nyutgåva av Folket i bild/Kulturfront ”i förvissningen att boken ännu har mycket att tillföra dagens kulturkamp, samtidigt som det blir en hyllning till folkbildaren och den orädde debattören Nils Bejerot” som ordföranden Tom Carlsson skrev i förordet.

Subventionerar vi exploatering och förtryck?

Samtalet med filosofen Leif Wenar om den smutsiga handeln med naturresurser och hans kommande bok (jag har läst ett 300-sidigt utkast) i ämnet var en intellektuell ögonöppnare. All handel är definitivt inte god handel, och den allra värsta tycks inte sällan vara den handel som västvärldens stater gör allra mest för att underlätta. Enligt dagens lagar kan diktaturer, krigsherrar och vemhelst som har tagit den fysiska makten över ett lands naturresurser sälja dem vidare till köpare i väst. Och det är våra lagar som legitimerar detta och som därmed belönar och berikar plundring och hänsynslöshet. Ett samtal om denna naturresursernas förbannelse och vad vi kan göra åt den finns i nya numret av Neo. Det blev ett långt samtal (och svaret om bistånd har jag lovat att inte publicera) men en aspekt som fastnade men inte fick plats i artikeln handlade om exportkrediter. Exportkrediter ges av stater för att underlätta företagens export till länder där betalningsströmmarna inte är särskilt pålitliga. I praktiken betalar alltså svenska skattebetalare svenska företag för produkter som företagen levererar till andra länder. Länderna i tredje världen blir sedan skyldiga svenska staten pengar för produkterna som levererats. Det rör sig om enorma summor. Wenar berättar att exportkrediter garanterar omkring 10 procent av all världshandel 2010, omkring 1,5 biljarder dollar (tio gånger biståndet). Nästan 80 procent av fattiga länders skuldbörda till andra länder bedöms härröra från exportkrediter. Det är svårt att riktigt veta eftersom verksamheten, trots att den bedrivs av demokratiska stater och finansieras med skattemedel är allt annat än transparent, trots att den är enorm. Etiken är milt uttryckt eftersatt: – Den brittiska exportkreditmyndigheten fick kritik för att stödja projekt som använde sig av tvångsarbete och barnarbete. De förnekade inte detta utan meddelade bara att de saknade skyldigheter mot medborgare utanför Storbritannien. Inställningen är onekligen … talande, berättar Leif Wenar. Även demokratin tycks satt på undantag: – Australiens myndighet satsade en halv miljard på ett omstritt gasprojekt på Papua Nya Guinea. När NGO:er uppmärksammade det här vägrade regeringen att lämna ut några detaljer kring avtalen ens till parlamentet. Hela den här stora affären hanterades av handelsmyndigheten, parlamentet kunde inte ens diskutera saken. Wenar sammanfattar: – Krediter är förstås välkommet smörjmedel, men det finns problem med de statliga kreditmyndigheterna. De brukar inte ha någon tydlig policy rörande mänskliga rättigheter, inga mekanismer för att kunna hantera anklagelser om kränkningar och de utvärderar inte konsekvenserna deras projekt har för mänskliga rättigheter. Dessutom tenderar de att vara ogenomträngliga, projekten är hemliga av hänsyn till företagen de samarbetar med. Det är oroväckande. Särskilt som trenden är att OECD-länder i allt större utsträckning konkurrerar med varandra via exportkrediter, på bekostnad av transparens och striktare krav. Det pågår alltså en kapprustning mellan industriländer om att via staten gynna storföretag genom en verksamhet där medborgare och parlament stundtals saknar insyn, där rimliga krav på respekt för ens grundläggande mänskliga rättigheter förbises och där de sköra länder dit man kränger sina produkter inte sällan hamnar med en ohanterlig skuldbörda. I Sverige då? Regeringen har på senare år ökat anslagen till exportstöd och bland annat ökat låneramen med flera hundra miljarder kronor. Socialdemokraterna vill öka exportstödet ännu mer trots att det redan är på rekordnivå.

Välkommen!

Som ni märker ser vår sida lite annorlunda ut. Vår AD Krista Nyberg som det senaste året gjort om Neo, har nu också fått möjlighet att sätta sin prägel på vår webbsida. Förhoppningsvis kommer du som läser papperstidningen att känna dig mer hemma med den nya layouten. Neo nummer 1–2013 når prenumeranterna i dag och finns att köpa i butik från och med nästa vecka. Som ett smakprov bjuder vi här på tre artiklar från det numret. Som en del av ett tema om migration har jag träffat Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström som ansvarar för unionens gränser. Författaren och kulturskribenten Therese Bohman berättar hur smink egentligen fungerar och Expressens biträdade kulturchef Jens Liljestrand gör i sin sista frilanstext ett bokslut över just frilanslivet. Trevlig läsning!