Neo Blogg


Mattias Svensson - 12 september, 2014

Min röst i valet 2014 går till …

Jag tycker inte att den här regeringen förtjänar att bli omvald. Det har hänt alldeles för lite under den senaste mandatperioden. I Alliansens valmanifest finns en massa saker jag inte vill ha – skattehöjningar, Systembolag, hårdare straff i allmänhet och hårdare knarklagar i synnerhet, ökade utgifter till jämställdhetstrams och landsbygdspolitik, matlandet Sverige, ja ni fattar – och välvilligt och noggrant läst finns 19 ynka liberaliseringar. Om den växande statliga övervakningen är det tyst. Men jag kommer ändå att lägga min röst på ett Alliansparti. Bakgrunden är två skäl som jag haft anledning att utveckla i längre texter på sistone. Det första är de reformer som påbörjades i Sverige med valutaavregleringen under senare delen av 1980-talet och som via skattereform, friskolor, självständig riksbank, pensionsreform, teleavreglering, fem avskaffade alkoholmonopol, grön skatteväxling och jobbskatteavdrag gjort Sverige till ett föredöme inom statskonsten. Demokratins hopp enligt John Micklethwait och Adrian Wooldridge. Boken The fourth revolution – The global race to reinvent the state (Allen Lane, 2014) har varit en inspirerande läsning. Detta tema och alliansens bidrag utvecklar jag ihop med Andreas Ericson i nya numret av Neo, i en text som kan läsas här. Jag tror i korthet att Alliansen är vårt bästa hopp att fortsätta denna väg mot lägre skattetryck, rimlig utgiftskontroll och bättre skött offentlig verksamhet, även om mycket brister och för lite och fel saker görs. Boken The fourth revolution ger också en tankeställare om hur viktigt detta är för framtiden. Det andra skälet är en oro för världsläget och framtiden på kort sikt. På bara några år har kommentarsfält och sociala medier fyllts av en rasism och främlingsfientlighet jag inte sett tidigare. Ett aggressivt och envetet formulerat invandringsmotstånd har trängt in även i borgerliga kretsar. En självrättfärdigt aggressiv vänster ägnar stor kraft åt att adla dessa strömningar till sina huvudmotståndare och de talar samtidigt alltmer öppet om planekonomi och åsiktsförtryck. Feministiskt initiativ tar åsiktskorrigeringens roll hela vägen till straff för tidningsartiklar med oönskad vinkel och statliga uppdrag att disciplinera män som tycker fel. Även i det politiska mittfältet dominerar krav på ordning och disciplin, en större roll för en allt mäktigare stat: övervakning, värnplikt, kontroll över ungdomen. Jag är förvisso övertygad om att de liberala institutionerna håller, demokratin eller grundläggande fri- och rättigheter står inte på spel. Men de politiska strömningarna är likafullt otäcka. Och jag tror framför allt att ett stort nederlag för en Alliansregering som öppet och mycket hedersamt konfronterat och gått på tvärs med dessa strömningar kommer att försvaga redan marginaliserade liberala inslag. Vilket utvecklas här. Detta osäkra politiska läge har gjort att jag beslutat mig för att rösta på ett riksdagsparti och alltså inte göra en hedervärd markering med en röst på exempelvis Piratpartiet eller Liberala partiet. Så vilket? I senaste riksdagsvalet röstade jag på Miljöpartiet och Maria Wetterstrand. Den rösten är jag nöjd med. Miljöpartiet var under föregående ledning på god väg att stärka sin profil i viktiga frihetsfrågor. De var kritiska mot statens övervakning och mot en alltför långtgående upphovsrätt, de värnade friskolor och valfrihet, de talade om att bygga högt, mycket och miljövänligt i stora städer och värnade öppna gränser och en generös asylpolitik. Jag fann även ett glädjande gensvar från många på min bok om förmynderi. Idag är det nog bara asylpolitiken som är kvar på agendan. Tror fortfarande att Miljöpartiet har potential att bli ett livsstilsliberalt, frihetligt och grönt alternativ, men tyvärr har utvecklingen gått i motsatt riktning under nuvarande ledning. Reklamförbud, GMO-motstånd och kvoterad föräldraförsäkring har trängt ut tidigare frågor. Enorm energi läggs på att kritisera skattesänkningar. Och inte vilka skattesänkningar som helst. MP är för de flesta riktade skattesänkningar till företag och bolag som alliansen genomfört. De är kritiska till just jobbskatteavdraget, att vanliga löntagare får behålla lite mer av sin inkomst. Detta ställer de dumpopulistiskt mot välfärd och miljösatsningar. Folkpartiet och Kristdemokraterna är inte heller särskilt lockande för en liberal. KD försökte inför förra valet lägga sig an med en kritik mot stat och pekpinnar, men det arbetet nådde aldrig längre än retoriken. Folkpartiet är mer antiliberalt än på länge genom att ha lagt kvotering och värnplikt till sina tidigare profilfrågor euro, Systembolag och sönderreglerad skola. Mitt val har alltså sedan ett tag stått mellan Centern och Moderaterna. Hade jag bott i Stockholms stad hade valet varit enkelt: Centern. Där är riksdagslistan full av bra kandidater. Goda liberaler som Johan Hedin, Johanna Jönsson och Sofia Arkestål, därtill den kompetente och sympatiske Martin Ådahl, förvisso med en mer socialliberal profil. Går man till länet är det en annan sak. Även här finns förtjänstfulla liberaler; Robert Aspegren, Hamid Ershad Sarabi och Johanna Lundgren Gestlöf förtjänar kryss. Men det är något som tar emot med en lista som toppas av Kerstin Lundgren, som stod för det kanske allra smutsigaste angreppet på de liberala inslagen i Centerns förslag till idéprogram. (I sak har myterna hon sprider om att frihet skulle innebära ”socialdarwinism” tillbakavisats som ett historiskt falsarium.) Jag påminns om att Centern i praktisk politik under åtta år misslyckats med att driva igenom liberaliseringar, medan intressepolitiken dessvärre frodats. Centern har många lovande och begåvade liberala personer, och jag tror de kommer att bli ett mer frihetligt parti framöver, men en röst på denna lista riskerar tyvärr att stärka valbara kandidater som representerar en helt annan del av Centern än den liberala agenda jag vill se. Tittar jag på Moderaternas lista hittar jag många personer jag tycker om: Anna Kinberg Batra, Hanif Bali, Ida Drougge, Fredrik Schulte. Inte renläriga, men relativt frihetliga. Och det jag begär av en riksdagsledamot är inte fullkomlig åsiktsgemenskap, utan att de drar åt rätt håll i de två-tre frågor som de kan driva aktivt. Medan Centern ofta säger bra saker, men driver dålig politik är det lite tvärtom med Moderaterna. De gör fjantiga utspel om kvotering och värnskatt, men levererar sänkt skattetryck och avskaffad värnplikt. Fredrik Reinfeldt, som toppar listan, har jag många kritiska synpunkter på, men han kommer alltid att ha min största respekt för att ha lett den enda högerministären i Europa som valt att samarbeta för ökad öppenhet för invandring snarare än med främlingsfientliga partier. Ser man dessutom rent valstrategiskt går Moderaterna mot ett stort valnederlag. En tydlig signal om att partiet försummat sin förnyelse. Jag saknar för min del initiativ till en skattereform, mod att ta tag i bostadsfrågan på riktigt – även ränteavdrag och hyresreglering, en seriös miljöpolitik som vågar ta betalt för förorenande utsläpp och inte bara pekar finger åt Kina och tycker att frimodigheten, företagsvänligheten och frihetligheten gått förlorad bland fiskala, feministiska och folkhälsopolitiska aspekter. En omsorg om samhällets utsatta och en uppgörelse med den repressiva inställningen till droger skulle jag också sätta upp på önskelistan för ett ansvarsfullt, statsbärande men ändå värderingstroget parti som vågar tänka nytt. Och det måste de. Så vad kan vara bättre än lite nyliberalt sällskap när de gör det? Dessutom tror jag inte att det ovanstående är främmande tankar för de representanter jag listat ovan. Mitt val faller alltså på Moderaterna. Partiet jag gick med i 1988 som ung moderat, arbetat åt, föreläser för, men inte röstat på i ett riksdagsval sedan 1991. Bra namn på valbar plats, ett hyggligt arbete för att ta Sverige i rätt riktning och statsministerns tydliga arbete för öppenhet fäller avgörandet. Mitt personkryss går till Karl Sigfrid, som gjort ett viktigt arbete som riksdagsledamot i två andra frågor där Moderaterna behöver tänka om: digitala frågor och EU. Det blir min signal till eftervalsdebatten och mandatperioden i opposition fram till återkomsten för vad som förhoppningsvis är en vitaliserad och betydligt mer frihetlig koalition 2018. Och jag är vid gott mod om en sådan. Ser man till böcker och tänkare snarare än till dagspolitik är liberalismen mer vital, spännande och nödvändig än på mycket länge.   P.S. I landsting och kommun splittar jag mellan Centern och Moderaterna. På Lidingö blir det moderaterna, ett tryggt värn för låg skatt och mer byggande. Jag kryssar Anna Rheyneuclaudes Kihlman. (Centern på Lidingö är populistiska tomtar som är för alla utgifter och obstruerar allt bostadsbyggande.) I landstinget skulle jag gärna röstat på Paul Lindqvist i Moderaterna. Men det blir Centern för jag gillar Gustav Hemming, och Centern har en mer human inställning till sprutbyten. D.S.

Ivar Arpi - 19 augusti, 2014

Islamismen är inte representativ för islam

Jag följer utvecklingen med IS, tidigare ISIS, noga. Jag följer även debatten om dem noga. De allra flesta har varit noggranna med att skilja på dem och andra muslimer, på islamism och islam, på jihadister och muslimer. Som så många påpekat faller även vanliga muslimer offer för islamisternas reaktionära ideologi. Därför är det märkligt att Zakarias Zouhir i en debattartikel i Svenska Dagbladet (18/8) försöker sudda ut distinktionerna, som den absoluta majoriteten är noggranna med att göra, mellan IS och andra muslimer. Det är annars vanligt bland en annan sorts debattörer: att säga att distinktionen inte finns. Även Zouhir verkar vilja frammana bilden av att hela islam är under attack, inte bara islamismen. Det är samma retorik som islamisterna använder. Förutom att vara ordförande för Afrosvenskarnas Riksförbund är Zakarias Zouhir medgrundare av Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK) och aktiv i Vänsterpartiet. MMRK har gång på gång gjort uttalanden som tyder på att de har svårt att skilja på jihadism och islam. Fatima Doubakil, styrelseledamot i Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK) och initiativtagare till hijabuppropet, bjöd exempelvis in Munir Awad och Ali Berzengi till ett seminarium 2010. Berzengi hade 2005 dömts för att ha samlat in runt en miljon kronor till islamistiska terrorister i Irak. Samma Munir Awad dömdes 2012 till tolv års fängelse i Danmark efter att ha planerat ett terrorattentat mot Jyllandsposten. Doubakil själv är även knuten till organisationen Charta 2008 som tar dömda terrorister i försvar, bland annat Munir Awad. I går satte USA upp algeriern Said Arif på sanktionslistan för terrorister. Arif har haft nära koppling till den svenska organisationen Charta 2008. MMRK vill tillåta mänskliga rättigheter – så länge de stämmer överens med sharialagar. I Charta 2008:s styrelse sitter Mattias Gardell, den statligt anställda religionsprofessorn. MMRK samarbetar nära med Afrosvenskarnas Riksförbund vars talesperson är Kitimbwa Sabuni, som i sin tur även är ledamot i MMRK. Och Sabuni är gift med Fatima Doubakil. Lite rörigt, men värt att titta på och komma ihåg. Ett kluster av organisationer, där bl.a även Ibn Rushd ingår, som har samma personer som styrelseledamöter eller medlemmar. De roterar som talespersoner. Men budskapet är alltid detsamma. I mixen finns även Sveriges Unga Muslimer (SUM) och Islamiska förbundet som har kopplingar till flera av de här organisationerna. Så varför vill Zakarias Zouhir anklaga de som gör en tydlig distinktion mellan Islamiska Staten, tidigare ISIS, och vanliga muslimer för islamofobi? Varför vill han framställa kritik mot islamism och insatser mot jihadism som "en politisk attack mot muslimer"? Vem tjänar på en sådan sammanblandning? Lyckas han blir även kritik av jihadism och islamism detsamma som kritik mot islam. Jag tror dock tiden är förbi då islamofobianklagelsen lyckades avskräcka även rimlig kritik mot islamism. Tyvärr har anklagelsen använts så frikostigt att verklig muslimfientlighet hamnar i skymundan ibland. För det är viktigt att understryka att den finns och är ett problem, och inte låta personer som Zakarias Zouhir definiera den så brett att anklagelsen blir löjeväckande eller innehållslös.

Ivar Arpi - 15 augusti, 2014

Brottslingar är ingen folkgrupp

Skånetrafiken har meddelat att de stoppar Sverigedemokraternas valaffischer. ”Stoppa det organiserade tiggeriet” och ”Mindre invandring här, mer hjälp till flyktingar där.” är texten på två av affischerna. Men den tredje affischen har även den stoppats. På den står det: ”Krafttag mot brottsligheten – mer stöd till brottsoffer”. I ett samlat uttalande om hela affischkampanjen säger Skånetrafiken att de stoppar dem för att de kan tolkas som "rasistiska, sedlighetssårande eller svårförenliga med etiska värderingar som gäller i samhället". Men om affischen om krafttag mot brottslighet anses rasistisk av Skånetrafiken, framställer de inte själva indirekt invandrare som brottslingar? Det är ett märkligt resonemang. Såhär säger Skånetrafiken specifikt om beslutet att stoppa brottslighets-affischen: –Den är inte den mest provocerande, utan är ett gränsfall. Men vi tyckte ändå att den kunde uppfattas som stötande i vissa områden där vi kör. Hur tänker Skånetrafiken egentligen då? Har Sverigedemokraterna ägnat sig åt hets mot folkgruppen brottslingar? Vem är det man tror blir stött av "mer stöd till brottsoffer" och varför? Brottslingarna själva blir säkert stötta, men vem mer? Det verkar som att Skånetrafiken har fördomar om vad de som bor i Malmö tycker om brottslighet. Skånetrafikens beslut verkar till stor del handla om vilken avsändaren är. Frågan är om Skånetrafiken skulle tillåta någon affisch från SD, med tanke på att den om brottslighet inte godkändes. Att förbjuda enskilda valaffischer kan problematiseras förstås, men det går ändå att motivera. Typ: "Den är rasistisk/sexistisk/uppviglande" och så vidare. Jag tycker att man ska vara väldigt restriktiv med förbud av valaffischer, och dra gränsen vid uppvigling till våld. Väljarna har rätt att veta vad partierna tycker om vissa frågor. I ett demokratiskt samhälle bör medborgarna har rätten att avgöra vad som är osmakligt och inte. Det avgörs främst på valdagen. Värre än att stoppa enskilda affischer är dock att stoppa hela kampanjer oavsett vad de enskilda affischerna har för budskap. Då är man ute på riktigt, riktigt djupt vatten. Den bakomliggande tanken bakom att stoppa hela kampanjen är att alla budskap blir stötande bara för att SD är avsändare. Det är samma logik som gör att man helt förbjuder ett parti. Det är en obehaglig utveckling. Samma tendens har synts när SD:s torgmöten har störts så att de knappt kan genomföras. Att stoppa ett visst partis valaffischering inom skattefinansierad verksamhet, när man tillåter övriga partier att göra det, leder till ett sluttande plan. Det går inte förutspå hur de politiska vindarna kommer att blåsa framöver. Risken är att vi skapar prejudikat för att förbjuda olika partier, eller deras rätt att affischera, som majoriteten inte anser är tillräckligt aptitliga.