Svar till Inger Enkvist om Pierre Bourdieu

Henrik Lundberg, universitetslektor i sociologi vid Göteborgs universitet, skriver här en replik på Inger Enkvists essä Olika falla de intellektuellas lotter, publicerad i Neo nr 5 2014. [caption id="attachment_6802" align="aligncenter" width="229"] Foto, Pierre Bourdieu: Ulla Montan / TT
Foto, Jean-François Revel: Alexis Duclos / TT[/caption] I artikeln ”Olika falla de intellektuellas lotter” i Neo 5/2014 framför Inger Enkvist en del märkliga påståenden om Pierre Bourdieu och hans sociologi som inte bör stå oemotsagda. Bourdieu kom från anspråkslösa omständigheter, men lyckades likafullt att nå de högsta positionerna inom det franska utbildningsväsendet. Enkvist förefaller mena att Bourdieus bana därför innebär en falsifiering av hans egen utbildningssociologi: ”Om nu Bourdieus eget liv innebär en falsifiering av hans viktigaste tes [att social bakgrund påverkar studieframgång], varför anses han då vara en stor forskare och tänkare?”. Bourdieu avsåg naturligtvis inte att hans egen bana är omöjlig, utan bara osannolik. Osannolika saker inträffar trots allt emellanåt. Bourdieu talade själv om sitt levnadslopp som ”en obruten serie av mirakler”. För att Enkvists argument skulle bita, skulle krävas att Bourdieu formulerade sin utbildningssociologi i termer av ett antal obevekliga naturlagar. Det gjorde han naturligtvis inte. Enkvist beklagar sig även över att Bourdieu anses vara vetenskapsman ”trots att han baserar sig på sin självbiografi […]”. Men nog måste väl Enkvist ha hört talas om skillnaden mellan upptäckarkontext och beviskontext? Lika besynnerligt är påståendet att Bourdieu var vetenskapsfientlig. Enligt Enkvist var Bourdieu ett samlande namn för 68-generationen, som ”menade att sanning inte fanns och att det som kallades sanning bara var åsikter och tolkningar hos de makthavande”. Hans ovetenskapliga teorier och metoder hotar i själva verket att ”underminera vetenskapen inifrån”. Bourdieu som relativist! Man undrar var en sådan läsning kommer ifrån. Bourdieu återkommer i sina vetenskapssociologiska texter ständigt till att de vetenskapliga fälten skiljer sig från andra kulturella fält genom att vetenskapen producerar sanningar (se t.ex. hans artikel ”La spécificité du champ scientifique et les conditions sociales du progrès de la raison” från 1975). I termer av motivation skiljer sig inte vetenskapsmannen nämnvärt från t.ex. litteraturkritikern eller journalisten: De försöker alla förmera sitt fältspecifika kapital och inta en förstegsställning i förhållande till sina konkurrenter. Den som vill vinna framgång på vetenskapens fält är dock hänvisad till att använda sig av sådana medel som fältet självt har sanktionerat: experiment, demonstrationer och vederläggningar. Dessa metoder utgör vetenskapens enda legitima konkurrensmedel. Konkurrens och antagonism på de vetenskapliga fälten leder därför inte till att sanningar undermineras, utan tvärtom till att de befrämjas. I Science de la science et réflexivité (2001) understryker Bourdieu att hans vetenskapssociologi inte syftar till att relativisera och reducera vetenskaplig kunskap till historiska och sociala förhållanden. Den huvudsakliga frågeställningen i boken är istället: ”Hur kan vetenskaplig forskning, som är en historiskt situerad aktivitet, producera sanningar som är oberoende av historien, av särskilda epoker och platser, och därför är evigt och universellt giltiga?”. Det låter inte så vetenskapsfientligt i mina öron. Tilläggas kan även att Enkvist genomgång av Bourdieus centrala begrepp är till ytterlighet illasinnad och missvisande. Detta är trots allt begrepp som mängder av forskare har funnit fruktbara att använda i empirisk forskning. Enkvist har rätt i att Bourdieu var en tölp i polemiken och ensidig i sitt vänsterengagemang. Det är ändå ingen anledning till att göra honom orättvisa. Henrik Lundberg Universitetslektor i sociologi vid Göteborgs universitet.   Inger Enkvist har avböjt att replikera. Hennes text Olika falla de intellektuella lotter från Neo nr 5 2014 läser du här.

Nuri Kino intervjuar ISIS: ”Vi kommer erövra ert Rom, om Allah vill”

Journalisten Nuri Kino har tidigare skrivit här i Magasinet Neo om situationen för minoriteterna i Irak (13 augusti). Här fortsätter han sin undersökning av Islamiska staten. Texten har tidigare publicerats på engelska i Sabotage Times (7/10).

Jag har inte pratat med Abu Adil, min kontakt i Islamiska staten, på mer än en månad. Jag skickade honom ett sms häromdagen, inget svar. Jag mejlade honom, inget svar. Det kan bero på naturliga orsaker, att han var i en del av Syrien utan nätuppkoppling eller mobiltäckning. Eller så var han inte nöjd med min senaste artikel där jag citerade honom (SvD 24/8). Kanske var han skadad eller... Under den månad som har gått har tillståndet ändrats dramatiskt i Irak och Syrien, och faktiskt i hela Mellanöstern. N u har stater som Saudiarabien, Turkiet och andra som brukade stödja Islamiska staten vänt sig mot dem. Att muslimska länder har anslutit sig till USA har gjort IS rasande. Därför hotar inte IS ”endast” dessa länder utan även Frankrike, Australien, Storbritannien och andra som gått samman i kampen mot IS. Under tiden säljs kvinnor som sexslavar, barn förs bort, nya halshuggningar av de som inte är sunnimuslimer verkställs i både Irak och Syrien, ett flertal städer har antingen omringats eller invaderats av IS, och vissa fall har radikala muslimer i från IS eller Nusrafronten kastats ut. Jag gav inte upp försöken att få tag på Abu Adil; jag hade så många frågor som jag behövde svar på. Innan min konversation med honom försökte jag greppa den sorgliga och skrämmande situationen. Jag lyssnade på Abu Muhammed Al-Adnani, talesperson för IS, som i en video nyligen sade:

”Vi kommer erövra ert Rom, bryta sönder era kors, och tillfångata era kvinnor, om Allah vill.”

Och fler hot:

”Om inte vi åstadkommer detta, så kommer våra söner och sonsöner att göra det, och de kommer att sälja era söner i slaveri.”

Al-Adnani säger också att vi alla är hotade eftersom USA började med sina flygattacker mot IS – vi har oss själva att skylla.

”Det var ni som attackerade oss först, och skulden ligger hos den som började.”

Och han gör uttalanden som inte kan tolkas som något annat än ett religiöst krig.

”Muslimska liv och muslimsk egendomar är okränkbara, medan det är tillåtet för muslimer att ta otrognas egendom. Dödandet av otrogna är tillåtet. Som dödandet av en hund så medför det ingen synd. Slå in hans huvud med en sten, skär av hans hals med en kniv, kör över honom med din bil, kasta honom till döden från en hög höjd, stryp honom eller förgifta honom. Om du inte kan göra det, bränn ned hans hus, hans bil eller hans affär, eller förstör hans grödor. Om du inte ens kan göra det – spotta honom i alla fall i hans ansikte.”

I ett tal han höll på Harvard torsdagen den andra oktober namngav den amerikanska vicepresidenten Joe Biden staterna Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Qatar som stater som försett IS och andra extremistgruppen i Syrien med vapen och kapital. Biden anklagade även Turkiet för att tillåta utländska soldater att ta sig över gränsen till Syrien för att ansluta sig till IS. Så nu håller USA sina allierade ansvariga för röran som de själva varit delaktiga i att skapa. Inte ett ord om USA:s egna misstag. Vilken röra, och vi vet alla att det handlar om pengar. Men vad har personen som vill att jag kallar honom Abu Adil - ”de rättfärdigas fader” på arabiska – att säga om allt det här? ––– Söndagen den femte oktober, klockan är tjugo över sex, börjar min mobiltelefon ringa. Jag var på väg att ge upp hoppet om att få kontakt med honom men det var ett syriskt telefonnummer, så det kunde vara någon av mina släktingar eller vänner. Jag svarar. Det är han, Abu Adil. Linjen är dålig; jag kan knappt höra honom. Den senaste gången vi pratade skulle han just äta middag och var mycket avslappnad. Det är annorlunda nu – han sitter i en bil och ger väganvisningar till en man som kör den. Han låter frustrerad och upprörd. Jag frågar hur mycket tid vi har. Han svarar med en fråga: ”Bara Allah vet hur mycket tid vi har eller vilka våra öden är. Låt oss prata tills jag måste lägga på.” Min första fråga är om Ninveslätten i norra Irak. IS omhändertog alla id-handlingar från assyrier och andra som blev etniskt rensade från sina förfäders land. Jag frågar honom varför.

”Vi tog dem därför att de städerna och byarna är en del av Islamiska staten nu. Pass och id-handlingar från Irak är inte värda någonting längre. Och allt måste byggas upp från grunden, även nya medborgarskap. Som jag har sagt till dig förut är de välkomna att återvända när de är redo att konvertera till islam.”

För ett par agar sedan sade en irakisk föredetta arméofficer att IS medlemmar kan komma att använda de stulna id-handlingarna för att resa till Europa med. Jag frågar Abu Adil om det ligger någon sanning i det. Han höjer rösten.

”Du och dina konspirationsteorier! Om och hur vi kommer resa till världen av helvete och synder, till delen av världen som styrs av otrogna, det kommer du bli medveten om snart.”

Och sedan fortsatte han i en mycket arg ton. [caption id="attachment_6789" align="alignleft" width="452"] Amerikanska flygplanet F-16. Bild: U.S. Air Force.[/caption]

”Att attackera oss från luften som ynkryggar! Kom ned på marken som män och möt oss. Varenda land som deltar i attackera mot det mäktiga IS kommer att få känns på Allahs vrede. Obama, en djävul som styr ett land som är byggt på synd kommer att få erfara hur det känns att bli attackerad, när man minst anar det. Vi kommer snart att regera Rom, Paris och London också. Det är inte en fråga om varför längre, utan en fråga om när.”

Jag försöker lugna ned honom, men mannen bakom ratten, som jag också kan höra, lägger sig. De hetsar upp varandra. De reciterar ur Koranen, hotar varenda moderat muslim och varenda icke-muslim i världen. De är under attack och de kommer att rena världen från otrognas blod. Jag känner mig förolämpad och vet inte hur jag ska hantera situationen. Jag är en journalist och min uppgift är att ställa frågor men jag är också vad de kallar för otrogen. Jag lugnar ned mig själv, det tjänar inget till att bli upprörd, jag behöver fortsätta vara professionell. Men innan jag får chansen att ställa en fråga till så bryts samtalet. Jag försöker ringa upp samma nummer men kommer inte fram. Kanske är det bäst så.

I danska Weekendavisen om SD och klyftan genom Sverige

I helgen har jag en essä i danska Weekendavisen om SD:s framgångar i det svenska valet. Weekendavisen finns inte online, men redaktionen har varit vänlig nog att låta mig publicera texten här. På danska nedan.

Klyftan genom Sverige

Sverigedemokraternas framgång vid söndagens val innebär att mer än var åttonde svensk möter en avsky i offentligheten som saknar motstycke i Sveriges moderna historia. Inte ens när VPK fjärrstyrdes av Politbyrån i Sovjet mötte man sådana protester och sådant motstånd som möter SD:s väljare. Dagen före valet skrev Sveriges moderate utrikesminister Carl Bildt en stort uppslagen uppmaning till svenskarna i Dagens Nyheter att inte rösta på Sverigedemokraterna. ”[A]nständiga medborgare ger helt enkelt inte sin röst till en sådan rörelse”, skrev han, i ett sista försök av Moderaterna att förhindra de egna väljarna att rösta på SD. Det var ingen slump att just Carl Bildt stod som avsändare. Den före detta svenske statsministern är en av de mest respekterade personerna i den svenska offentligheten. I dag vet vi hur det gick. Tretton procent av svenskarna röstade på Sverigedemokraterna, en ökning med över sju procentenheter sedan 2010. Mer än var åttonde svensk gick därmed till valurnorna i vetskap om att inte bara Carl Bildt utan stora delar av det svenska etablissemanget betraktar dem som icke anständiga människor. Det är en ofta förbisedd aspekt av det nya svenska politiska landskapet. Sverigedemokraternas rekordsiffror i valet i söndags påminner om att det finns en ökad splittring mellan svenskar, en klyfta rakt igenom det svenska samhället, som saknar motsvarighet i våra nordiska grannländer. Det finns flera skäl att vara orolig över Sverigemokraternas framgångar. Ett är väl genomlyst: SD har sina rötter i den svenska Vit makt-rörelsen, och var så sent som på 90-talet ett parti som samlade heilande skinnskallar. Även sedan kretsen kring partiledaren Jimmie Åkesson har städat i partiet och infört sin berömda nolltolerans mot rasism, har företrädare gång på gång ertappats med rasistiska uttalanden. Det utbröt jubel på SD:s valvaka när Front Nationals rekordsiffror i valet till Europaparlamentet presenterades. Så sent som veckan före valet tvingades partiets förstanamn i Stockholm att avgå sedan han avslöjats med rasistiska uttalanden. SD är speciellt i ytterligare ett avseende: Partiet har fortfarande mycket svårt att attrahera kompetenta företrädare. Man har till exempel ingen disputerad nationalekonom som kan utarbeta den ekonomiska politiken. Man har ingen jurist. Allt fler väljare röstar på SD, men för människor i en etablerad samhällsposition är det sociala priset för att engagera sig i SD fortfarande alltför högt. Så varför röstar så många på Sverigedemokraterna? Den svenska debatten har hittills kretsat kring SD:s framgångar som ett utslag av ökande rasism och främlingsfientlighet. Men svaret är inte längre så enkelt. Andreas Johansson Heinö, migrationsforskare vid Göteborgs universitet, har konstaterat att de väljare som tog SD från noll till två procent var rasister. De som tagit SD från två procent till söndagens valresultat är det inte. Markus Uvell, i dag chef på Timbro, granskade SD:s sympatisörer i boken Folkhemspopulismen som kom ut strax före valet 2010. De opinionsundersökningar Uvell hade låtit göra visade att människor generellt inte sympatiserar med SD inte på grund av närheten till högerextremism, utan trots den. Man måste helt enkelt gå till invandringspolitiken för att förstå SD:s siffror. Sverige har i dag en större invandring per capita än USA hade under migrationsboomen i början av 1900-talet. Kring detta råder kompakt politisk enighet, men det är samtidigt en politik som saknar stöd hos en stor del av väljarna. Frågar man svenskarna vilket parti som har den bästa invandringspolitiken får SD flest sympatier. Under lång tid har endast en minoritet av svenskarna velat se en ökad invandring, samtidigt som invandringen har fördubblats under Fredrik Reinfeldts tid vid makten, jämfört med under företrädaren Göran Persson. Länge har övriga partier kunnat lita till att väljarna inte har rankat invandringsfrågorna som särskilt viktiga. Det har förändrats den senaste mandatperioden. Anständiga människor har, trots Carl Bildts uppmaning, börjat rösta på ett icke anständigt parti, som plötsligt har seglat upp som Sveriges tredje största. Det innebär också att mellan var sjunde och åttonde svensk väljare i dag möter en avsky i offentligheten som saknar motsvarighet i modern svensk historia. Inte ens när Vänsterpartiet kommunisterna fjärrstyrdes av Politbyrån i Sovjet möttes partiets sympatisörer av sådana breda protester och sådant motstånd som möter Sverigedemokrater och deras väljare i offentligheten. Sverigedemokrater utesluts ur fackförbund. Tolv av fjorton LO-förbund förbjuder Sverigedemokrater att ha förtroendeuppdrag. När SD besökte orten Sveg i Härjedalen för ett torgmöte dränktes det politiska mötet i ljudet av kyrkklockor som ringde för fara. I Skåne beslutade lokala Skånetrafiken att SD inte får annonsera på bussar för att partiets affischer kan tolkas som ”rasistiska, sedlighetssårande eller svårförenliga med etiska värderingar som gäller i samhället”. Så vilka var budskapen? ”Mindre invandring här, mer hjälp till flyktingar där.”; ”Krafttag mot brottsligheten – mer stöd till brottsoffer”; ”Stoppa det organiserade tiggeriet.” Vart och ett av dessa budskap har alltså ansetts stötande att det inte klarar av Skånetrafikens krav. Vilken signal sänder det exempelvis till den majoritet av svenska väljare som vill förbjuda tiggeriet? Bilden kompliceras av att invandringspolitiken har liberaliserats på kort tid. Om någon i de etablerade partierna eller någon ledarskribent i pressen – det finns inte en enda – argumenterade för minskad invandring med hälften skulle denna person tvivelsutan anklagas för främlingsfientlighet. Trots att invandringen var hälften så stor bara för två mandatperioder sedan. Hur påverkar det ett samhälle? Vad händer i ett land där det som varit allmänt hållna värderingar plötsligt stämplas som rasism och främlingsfientlighet? När det som var sakers tillstånd i går betraktas som ett angrepp på grundläggande värderingar i dag? Historien om ”rasistattacken” på Röda korset i Dalarna är illustrativ. En dag i våras klev en ung man in på Röda korsets butik i svenska Falun. Bakom disken stod en 71-årig kvinna, en pensionär som arbetat som volontär för Röda korset i nio års tid. Hur de kom i samspråk framgår inte, men när inspelningen sätter igång – han filmade henne i smyg – har mannen inlett ett regelrätt förhör med den äldre kvinnan om hennes syn på svensk invandringspolitik. Hans ton är aggressiv (det har senare visat sig att han är dömd för en rad brott, bland annat olaga hot). Ändå svarar hon vänligt och tålmodigt: Att hon anser att det vore bättre att hjälpa flyktingar där de befinner sig. Att vi i första hand ska hjälpa ”våra egna ungdomar” som går arbetslösa i Sverige och som hon ser som ”en förlorad generation”. ”Jag tycker att vi ska hjälpa er där ni är," säger hon bland annat. När filmen offentliggjordes skrev Aftonbladet att kvinnans svar i det smyginspelade samtalet varit ”rasistiska”. Metro beskrev hennes ord som ”kränkande uttalanden om invandring”. Röda korset meddelade omedelbart att kvinnan hade skilts från sitt uppdrag. En talesman för organisationen förklarade: “Det finns inget att försvara, det är inte okej. Det jag personligen blir irriterad på är uppdelningen mellan ’vi och dom.’” I kvinnans hemort stämplades hon som främlingsfientlig på ledarplats i lokala Dalarnas Tidningar: “Kvinnan uttrycker sig konsekvent om ’oss’, ’vi’, ’egna’ i motsats till ungdomar från andra länder. Den hon har framför sig betecknar hon som en i gruppen er. Dagens politik menar hon lett till en tappad generation. Hon säger explicit att samhället borde fungera så att svenska ungdomar ska ha förtur till stöd. En sådan hållning är främlingsfientlig (…)”. Med andra ord: En äldre kvinnas val av personligt pronomen under vad hon trodde var ett samtal på tu man hand räckte alltså för att hon skulle hängas ut som rasist och främlingsfientlig i den svenska pressen. Någon debatt om fallet blev det inte, i alla fall inte i de etablerade medierna. Men med de snäva ramar som gäller i den svenska offentligheten pyser missnöjet ut i andra fora. På nätet kokade ilskan, särskilt på sajter som högerextrema Fria Tider och SD-knutna Avpixlat. Historien är med andra ord inte bara illustrativ för de snäva åsiktsramar som svenskar har att förhålla sig till, utan också för hur detta göder alternativa, ofta djupt obehagliga, gemenskaper. Hur kan svenskarna vara så oberörda inför just denna nya klyfta i det svenska samhället? Svaret är en kombination av två företeelser: Svensk chauvinism och svensk historielöshet. Chauvinism, därför att svenskar tenderar att betrakta ett välordnat samhälle – kännetecknat av välfungerande institutioner, hög tillit och låg korruption – som sin unika arvsrätt, en av naturen given tillgång ungefär som skogen och malmen. Inte ens när ett parti med rötterna i Vit makt-rörelsen går upp i tio procent rubbas man i sin tro att ordning i samhället trots allt är defaultläget i Sverige. Att det går att fortsätta som förut. Det andra är den svenska historielösheten. Svenskar förstår sitt samhälle som en produkt av socialdemokratisk politisk ingenjörskonst. Man underskattar den jordmån som gjorde folkhemsbygget möjligt. Det ger en övertro på vad politiken kan åstadkomma, och dess förmåga att laga det som är trasigt. Därför kommer klyftan i det svenska samhället att tillåtas växa. PAULINA NEUDING är jurist och chefredaktör för den borgerliga tidskriften Neo och kolumnist på Svenska Dagbladets ledarsida.  

Kløften gennem Sverige

Kronik. Sverigedemokraternas fremgang ved søndagens valg indebærer, at mere end hver ottende svensker møder en afsky i offentligheden, som er uden sidestykke i moderne svensk historie. End ikke dengang kommunisterne lod sig fjernstyre af det sovjetiske politbureau, mødte de så brede protester og en sådan modstand, som Sverigedemokraternas vælgere gør. Dagen før valget skrev Sveriges udenrigsminister Carl Bildt i Dagens Nyheter en stort opslået formaning til svenskerne om ikke at stemme på Sverigedemokraterna (SD).»Anstændige borgere giver simpelthen ikke deres stemme til en sådan bevægelse,« skrev han i et sidste forsøg fra Moderaternas side på at afholde deres egne vælgere i at stemme på SD. Og det var ikke noget tilfælde, at det lige var Carl Bildt, der stod som afsender: Sveriges tidligere statsminister er en af de mest respekterede mennesker i den svenske offentlighed. I dag ved vi, hvordan det gik. 13 procent af svenskerne stemte faktisk på Sverigedemokraterna - en stigning på over syv procentpoint siden 2010. Mere end hver ottende svensker gik altså til valgurnerne vel vidende, at ikke blot Carl Bildt, men store dele af det svenske establishment anser dem for at være uanstændige mennesker. Dette er et ofte overset aspekt af det nye politiske landskab i Sverige. SDs rekordtal ved valget i søndags er en påmindelse om, at der er en øget splittelse svenskere imellem: en kløft lige ned igennem det svenske samfund, som savner modstykke i de nordiske nabolande.Der er flere grunde til at være urolig over Sverigedemokraternas fremgang. Én ting ved vi: SD har sine rødder i den svenske Vit Makt-bevægelse og var så sent som i 90erne et parti for heilende skinheads. Selv efter at kredsen omkring partileder Jimmie Åkesson har renset ud i partiet og indført sin berømte nultolerance over for racisme, er partiets repræsentanter gang på gang blevet taget i racistiske udtalelser. Der udbrød jubel til SDs valgfest i maj 2014, da man hørte franske Front Nationals rekordhøje resultater ved valget til Europaparlamentet. Så sent som ugen før søndagens Riksdagsvalg blev partiets førstenavn i Stockholm tvunget til at gå af, da han blev grebet i racistiske udtalelser. SD er særlige i endnu en forstand: Partiet har fortsat meget svært ved at tiltrække kompetente repræsentanter. For eksempel har det ingen nationaløkonom på ph. d.-niveau til at udarbejde den økonomiske politik. Og det har ingen jurist.Stadig flere vælgere stemmer på SD, men for mennesker i en etableret samfundsposition er den sociale pris for at gå med i SD fortsat alt for høj. Hvorfor stemmer så mange mennesker så på Sverigedemokraterna? Hidtil har den svenske debat kredset om SDs fremgang som et udslag af tiltagende racisme og fremmedfjendtlighed. Men svaret er ikke længere så enkelt.Andreas Johansson Heinö er migrationsforsker ved Göteborgs Universitet og har konstateret, at de vælgere, der bragte SD op fra nul til to procent, vitterligt var racister. Men dem, der bragte SD op fra to procent til søndagens 13 procent, er det ikke. Det fremgår også af andre undersøgelser. Markus Uvell er i dag chef på den liberale tænketank Timbro og undersøgte SDs tilhængere i bogen Folkhemspopulismen, som udkom lige før valget 2010. Uvells opinionsundersøgelser viste, at folk generelt ikke sympatiserer med SD på grund af partiets nærhed til højreekstremismen, men på trods af den.Man må simpelthen se på indvandringspolitikken for at forstå SDs tal. Sverige har i dag en større indvandring per capita, end USA havde under migrationsboomet i begyndelsen af det 20. århundrede. Den politik råder der kompakt enighed om på politikerniveau, men samtidig savner den støtte blandt store dele af vælgerkorpset. Spørger man svenskerne, hvilket parti der har den bedste indvandringspolitik, er svaret for de fleste SD. I lang tid har kun et mindretal af svenskerne ønsket en øget indvandring, mens den faktiske indvandring er fordoblet under Fredrik Reinfeldts tid ved magten i sammenligning med forgængeren Göran Persson.I lang tid har de andre partier kunnet regne med, at vælgerne ikke rangerede indvandringsspørgsmålene som særligt vigtige. Det har ændret sig i løbet af den seneste valgperiode.Anstændige mennesker er til trods for Carl Bildts opfordring begyndt at stemme på et uanstændigt parti, som pludselig er blevet Sveriges tredjestørste. Det indebærer også, at mere end hver ottende svenske vælger møder en afsky i offentligheden uden sidestykke i moderne svensk historie. End ikke dengang kommunisterne lod sig fjernstyre af det sovjetiske politbureau, mødte de så brede protester og en sådan modstand, som Sverigedemokraterna og deres vælgere gør.Sverigedemokrater udelukkes fra fagforeninger. 12 ud af 14 LO-forbund forbyder Sverigedemokrater at få tillidshverv. Da SD var i byen Sveg i Härjedalen for at holde møde på torvet, druknede mødet i lyden af kirkeklokker, der ringede for at signalere fare. Skånetrafiken besluttede, at SD ikke må annoncere på busserne, fordi partiets plakater kan tolkes som »racistiske, sædelighedskrænkende eller svært forenelige med etiske vurderinger, som gælder i samfundet«. Hvad var det da for budskaber? »Mindre indvandring her - mere hjælp til flygtninge der.« »Livtag med kriminaliteten - større støtte til ofrene for den.« »Stop det organiserede tiggeri.« Hvert eneste af disse budskaber blev altså anset som så stødende, at det ikke levede op til Skånetrafikens krav. Hvilke signaler sender det eksempelvis til det flertal af svenske vælgere, som vil have tiggeriet forbudt? Billedet kompliceres af, at indvandringspolitikken er blevet liberaliseret i løbet af kort tid. Hvis nogen af de etablerede partier eller en lederskribent i pressen fandt på at argumentere for at halvere indvandringen (hvad ikke en eneste har gjort), ville det uden tvivl blive mødt med anklager om fremmedfjendtlighed.Og det, skønt indvandringen var halvt så stor for blot to mandatperioder siden. Hvordan påvirker det et samfund? Hvad sker der i et land, hvor det, der har været alment udbredte holdninger, pludselig stemples som racisme og fremmedfjendtlighed? Når det, der var tingenes tilstand i går, betragtes som et angreb på grundfæstede holdninger i dag? Historien om Røde Kors-medarbejderen i Falun i Dalarna er illustrativ. En dag i foråret gik den unge mand Daban Ibrahim ind i Røde Kors-butikken i byen Falun. Bag disken stod en pensioneret kvinde på 71, der havde arbejdet som frivillig for Røde Kors i ni års tid. Hvordan de kom i snak, fremgår ikke, men da den skjulte filmoptagelse går i gang, har manden indledt et decideret forhør af den gamle dame om hendes syn på svensk indvandringspolitik. Hans tone er aggressiv, og det har senere vist sig, at han er dømt for en række forbrydelser, heriblandt forskellige trusler. Alligevel svarer hun venligt og tålmodigt: at hun mener, det ville være bedre at hjælpe flygtningene der, hvor de er, og at vi i første omgang skal hjælpe »vores egne unge«, som går arbejdsløse og udgør »en fortabt generation«. »Jeg synes, vi skal hjælpe jer der, hvor I er,« siger hun blandt andet. Da optagelsen blev offentliggjort, skrev Aftonbladet, at kvindens svar i den hemmeligt optagede samtale var »racistiske«. Metro beskrev hendes ord som »krænkende udtalelser om indvandring«. Svensk Røde Kors meddelte omgående, at kvinden er blevet sat fra sin bestilling. En talsmand for organisationen forklarede: »Der er ikke noget at forsvare, for det er ikke okay.Det, som jeg personligt bliver irriteret over, er opdelingen i os og dem.« I kvindens hjemby blev hun stemplet som fremmedfjendsk på lederplads i den lokale Dalarnas Tidningar: »Kvinden udtrykker sig konsekvent om ' os', ' vi', ' egne' i modsætning til unge fra andre lande. Personen, som står foran hende, betegner hun som én i gruppen ' jer'. Den aktuelle politik mener hun har ført til en fortabt generation. Hun siger udtrykkeligt, at samfundet burde fungere sådan, at svenske unge får forrang til støtte. En sådan holdning er fremmedfjendsk.«Med andre ord: En gammel dames valg af personligt stedord i det, hun tror er en samtale på tomandshånd, var nok til, at hun blev hængt ud som racist og fremmedfjendsk i den svenske presse. Nogen debat om sagen kom der ikke, i alt fald ikke i de etablerede medier. Men med de snævre rammer, som gælder i den svenske offentlighed, siver utilfredsheden ud i andre fora. På nettet koger vreden - især på sites som det højreekstreme Frie Tider og det SD-tilknyttede Avpixlat. Historien om den gamle dame i Røde Kors-butikken er altså ikke kun udtryk for de snævre rammer for, hvad svenskerne skal holde sig inden for, men også for, hvordan de snævre rammer gøder alternative fællesskaber - mange af dem dybt ubehagelige. Hvordan kan svenskerne være så uberørte af netop denne nye kløft i det svenske samfund? Svaret er en kombination af to fænomener: svensk chauvinisme og svensk historieløshed. Chauvinisme i den forstand, at et velordnet samfund kendetegnet ved velfungerende institutioner, stor tillid og liden korruption er noget, svenskerne har det med at betragte som deres unikke arveret - et naturligt råstof på linje med skoven og malmen. Ikke engang når et fordums skinheadparti når op på 13 procent, rokkes svensken i sin tro på, at orden i samfundet trods alt er standardindstillingen i landet, og at det kan lade sig gøre at fortsætte som hidtil. Det andet er den svenske historieløshed. Svenskere forstår deres samfund som et produkt af socialdemokratisk ingeniørkunst inden for politik. Man undervurderer den jordbund, som gjorde det muligt at opbygge Folkhemmet. Det giver en overtro på, hvad politik kan udrette og på politikkens evne til at reparere det, der er i stykker. Derfor vil kløften i det svenske samfund få lov at vokse.