Dick Erixons hatseans mot bagatellbrott

Dick Erixon tar till brösttonerna och en nyspråklig
terminologi när han skriver om papperslösa och rätt till vård och skolgång. Enligt Dick är man tydligen ”kriminell” om man vistas i Sverige utan
vederbörligt tillstånd. Felfelfel, det är ett bagatellartat brott i sig att
vistas i landet, och det drabbar ingen. Vanligtvis drar vi nytta av billig
arbetskraft, som kanske snarare blir för billig under hotet om ett samtal till
vederbörlig myndighet.

Erixon fortsätter: ”Istället för illegala invandrare kallas
de “papperslösa”, för att ta udden av vad det handlar om: total brist på
respekt av det svenska samhällets regler.” Nej, det är inte att visa en ”total
brist för samhällets regler” att vistas utan uppehållstillstånd i Sverige,
knappast heller att försörja sig svart. Att våldta, stjäla, misshandla eller
mörda, det är att bryta mot samhällets fundamentala regler, men som ett flertal
studier konstaterat behöver knappast illegala invandrare vara
överrepresenterade i den statistiken. Som vanligt gäller i en rättsstat straff på individuell basis och ett
antagande om oskyldighet till motsatsen bevisats.

Och hur skulle det vara möjligt att undvika att betala skatt
i Sverige? Köper de som vistas illegalt i landet mat och kläder momsfritt?
Tankar de utan bensinskatt? Knappast. De står utanför bidrags- och transfereringssystemen, men nog
får farbror staten in tillräckligt för att inte knussla med basala mänskliga
förnödenheter som skolgång och vård. Det är tjänster som skulle vara mycket
bättre privata, men nuvarande kollektiva ordning motiveras i högtidstalen med
någon form av solidaritet. Ska den då inte gälla några av de mest utsatta?

(Erixon har skrivit en replik som dock i sak inte tillför särskilt mycket. Idén att alla skulle få jobba svart tycker jag såklart är sympatisk, och vi skiljer oss i sak genom att Dick tycker att alla som brutit mot lagen ska kallas kriminella (även jag som värnpliktsvägrare?). I alla tider och på alla platser har människor brutit upp för att söka en bättre tillvaro någon annan stans. Det finns inget kriminellt i detta, även om det kanske inte är lagligt.

Erixon klarade heller inte av att separera denna terminologidiskussion från frågan om skattefinansierad vård och skolgång. Det finns tusentals användningar av skattemedel jag för min del är mer upprörd över. Det finns heller inte för något annat brott någon sanktion som handlar om att uteslutas från sjukvård eller skolgång. Men visa mig att papperslösas vårdkonsumtion eller att barn får en basal skolgång är ett stort problem, ett svart hål som äter resurser så visst, då kan vi diskutera i mogna termer. Gratisluncher finns inte. Någon anledning att yla om anarki, kriminalitet och samhällets förfall finns inte heller.)

Skrattet fastnar i halsen

 

 

Filmen ovan är rolig, pricksäker och relevant, ja åtminstone för Jan Myrdal, Aftonbladets kultursida och kanske någon ytterligare folkmordsförsvarande kommunist. Och medlöperiet med diktaturer förkommer även idag, eller hur Johan Staël von Holstein. Fast det är ju tryggare att driva med det enda 68-skägg som inte gjort avbön för gamla försyndelser. Det gör nu myndigheten Forum för levande historia som reklam inför en utställning, Middag med Pol Pot som även den verkar intressant.

Men det är samtidigt inte så lite obehagligt att en myndighet med mångmiljonbudget inte bara bildar opinion, utan polemiserar mot en namngiven författare. Man må tycka vad man vill om Jan Myrdal, men när staten i en propagandafilm utmålar honom som folkfiende och mordmedlöpare, då är det ett grovt övertramp i det fria samtalet, nästan lite, ja, Jan Myrdalskt. Och det sätter fingret på något man måste hålla i minnet även när man gillar budskapet och skrattar med, ja särskilt då: Staten och myndigheter ska inte bilda opinion.

Lägg ner Forum för Levande historia.

Klimatsmart eller restriktionsivrande i Köpenhamn

Reasons vetenskapsreporter Ronald Bailey är som vanligt mycket läsvärd när han granskar klimatpolitiken
inför Köpenhamnsmötet i december. Copenhagen consensus under Björn Lomborg
(intervjuad i senaste Neo) har sammanställt och vägt olika klimatåtgärder och
dess effektivitet.

En bestämd slutsats är att planekonomi och ransoneringar är
en lika idiotisk politik på detta område som på något annat, och det inkluderar
avancerade planer på en låtsasmarknad för koldioxidutsläpp, sk cap and trade. Den optimala skatten ligger på några kronor per ton, och
ökande med tiden, medan de drakoniska restriktionsåtgärder som nu föreslås av
exempelvis Sverige och EU är omotiverat kostsamma och tillväxthämmande. I
framtiden kommer vi att vara både rikare och ha tillgång till bättre teknik, då
kan vi både minska koldioxidutsläppen till lägre kostnader och bättre hantera
effekterna av global uppvärmning. Jo, mycket talar för att det senare är en
klokare strategi än att försöka strypa koldioxidutsläppen nu.

Det är faktiskt så att västvärlden genom sitt läge och sin
flexibla produktionsapparat tjänar på den globala uppvärmingen

rich countries will likely adapt to negative consequences of
climate change while exploiting positive changes so successfully that warming
will have an overall positive effect resulting in an increase of 0.1 percent of
their gross domestic product (GDP) by 2100. On the other hand, climate related
losses will amount to 3 percent of GDP in less-developed countries in Africa
and Asia.

Detta är ingen hemlighet i Sverige. Vinsterna
för jord- och skogsbruk konstateras i en svensk utredning (SOU 2007:60) som är
tvungen att räkna kostnader för förtida dödsfall av värme, men ignorera att
långt fler lever längre på grund av minskad kyla, för att få pluskalkylen att
åtminstone skenbart gå jämnt upp.

Klimatproblematiken är alltså väsentligen den
gamla vanliga, hur kan väst hjälpa fattiga länder. De bör självklart
kompenseras om det är så att välståndsskapande i väst försämrar deras liv, men
med tanke på hur ineffektiv och skadlig idén om att skicka pengar till ofta korrupta
och förtryckande regimer visat sig genom bistånd lär det inte bli lätt. Att ösa
iväg samvetspengar i bistånd är ingen lösning.

Frågan är bara hur man får publicitets- och regleringsglada
”statsmän” att backa från de omedelbara svångremslösningar som skulle signalera
att de ”gör någonting”, även om det för nuvarande och kommande generationer gör
mer skada än nytta.