Mattias Svensson - 10 september, 2009

Neo nr 5–2009 handlar om murar, men inte om nostalgi. Berlinmuren revs, men kommer tillbaka i nya skepnader världen över. I artikeln ”Murarnas mytologi” förklarar Berkeley-professorn Wendy Brown varför murar är en illusorisk lösning på problem som inte ens behöver vara problem. Neo gör också nedslag vid taggtråden mellan USA och Mexiko, i Padova, Italien, längs Västbanken och demarkationslinjen som delar Korea för en närmare analys av murarnas skiftande karaktär. Mattias Svensson påminner också om att det strax före Berlinmurens fall ansågs extremt och verklighetsfrämmande att likt Ronald Reagan vilja riva den.
Mer läsning i det färska numret av Neo:
Annika Eriksson har talat med läkare som avslöjar sjukvården i Stockholm som en planekonomisk Kafkavärld.
Amir Taheri visar med en historisk bakgrund att valfusket i Iran är ett brott mot republikens grundtankar.
Johan Norberg skildrar i en lång essä det lyckliga slutets historia och varför konservativa kritiker av liberalism och individualism som Roland Poirier Martinsson och Elise Claesson har fel.
Svend Dahl har studerat miljöpartiet och hittat storstadspuls och latteliberalism. Han reser frågan om inte partiet egentligen hör hemma i det borgerliga blocket.
Neo nr 5–2009 finns i butik från och med den 15 september.
Som läsgodis här på nätet bjuder vi på:
Missbrukat murbruk
Chefredaktör Sofia Nerbrand inleder.
Murarnas mytologi
Wendy Brown slår hål på föreställningen om murar som en solid och handlingskraftig lösning på allehanda problem. De signalerar mest av allt en stat som tappat greppet.
Hellre utan deg än avundsjuk och seg
Lever man i misär om man förgäves önskar sig samma kläder som hiphoparna på tv? Johan Ingerö hyfsar en fattig debatt.
Teokratin möter motstånd
En hel värld satte hoppet om ett mer demokratiskt Iran till en heminredare med ekonomiska influenser från Nordkorea. Amir Taheri ger ett historiskt och konstitutionellt perspektiv på valfusket.
Mattias Svensson - 9 september, 2009
Svenska fotbollsförbundet vill delarrangera en fest sommaren
2016: De vill söka fotbolls-EM 2016 ihop med Norge. Notan har de dock tänkt att
skattebetalarna ska plocka upp: 3,6 miljarder kronor
för att piffa upp bland annat nybyggda stadion i Malmö och Göteborg. Som
vanligt i sådana här kalkyler är de förmodligen tilltagna i underkant.
Fotbollsarrangemang är sedan länge en storindustri, senaste
fotbolls-EM ska ha omsatt omkring 12 miljarder kronor och till 2016 ska
cirkusen ha utökats från 16 till 24 lag (det var 8 när Sverige arrangerade EM
1992). Ändå förväntar sig idrottspamparna att staten ska stå för
investeringarna, medan de själva tar hand om intäkterna. Privata vinster,
socialiserade förluster.
(Passar på att tipsa om Anders Rönmarks artikel i senaste Neo om idrottsrörelsen och
dess pampfasoner, även om de flesta idrottsförbund nog skulle gå i taket om
regeringen skottade så här många miljarder till fotbollen.)T
Mattias Svensson - 9 september, 2009
Mona Sahlin och Thomas Östros bjuder idag på en
debattartikel (DN) vars substans återigen tangerar det skattretande. Det enda som står helt
klart är att de vill röra om i skatteuttaget, vilket på något sätt ska ge mer
åt alla genom att ta från ett fåtal. Simsalabim.
Det mest uppseendeväckande är dock att radarparet
Sahlin/Östros lanserar sig som besittande spetskompetens i
framtidsinvesteringar:
”Vi vill lösa framtidens utmaningar genom att i dag
investera klokt. Satsningar på exempelvis den högproduktiva tjänstesektorn, nya
smarta gröna transportlösningar och ett dynamiskt småföretagande ger både jobb
här och nu och förbättrar Sveriges framtida konkurrenskraft.”
Skulle du köpa investeringstips om framtida
transportlösningar av någon som knappt kan hålla ordning på sina
parkeringsböter? Köper du att en person som under större delen av 1990-talet som ansvarig
minister fullständigt misslyckades
med det föresatta målet att förenkla för småföretagen besitter expertis på att
investera i de mest dynamiska av dessa?
Ja, hur ska man över huvud taget lita på ekonomiska tips
från personer som behöver ta riksdagens utredningstjänst till hjälp för att
räkna hem att om staten låter folk behålla lite mer av sina inkomster så har
staten mindre pengar kvar. För de flesta är det en no-brainer (därmed inte sagt
att det är samma summa, som Thomas Gür så riktigt påpekade finns högst
dynamiska effekter
med att sänka och avskaffa skatter). Eller som långt över ohederlighetens gräns
framställer ett bibehållet skatteuttag för pensionärer som en skattehöjning.
Över huvud taget borde kombinationen Östros och skatter få
varningsklockorna att ringa. Östros var som skatteminister ansvarig för den
tobaksskattechock
som etablerade smugglarligor i Sverige. Att döma av utspel sedan dess
har han inget lärt. Höga skatter tycks vara socialdemokratins enda ideologiska
ledstjärna för närvarande.
Skattehöjningarna lär dock komma väl till pass när de svarta
hålen efter socialdemokratisk spekulation ska fyllas igen. Firma Sahlin/Östros
inser naturligtvis på förhand att deras verksamhet som riskkapitalister inte
kommer att vara någon ekonomisk framgång. Det är därför de vill göra
investeringarna för dina och mina skattepengar. Och det är därför som jobb –
alltså vad vi vanligen förstår som produktiv verksamhet i syfte att generera
varor och tjänster åt andra människor – i deras föreställningsvärld är något
som kostar skattepengar, inte något som genererar intäkter.
Det vore en förlust för Sverige att få dessa röda tomtar
till makten.