Paulina Neuding

Dagens Nyheter (ännu ej online) plockar i dag upp kommunalrådet Ilmar Reepalus uttalanden i nya numret av Neo, där han hävdar att judiska församlingen i Malmö låtit sig ”infiltreras” av Sverigedemokrater. Ilmar Reepalu godkände sina citat efter vår intervju, men tar i dag tillbaka formuleringen om infiltreration. Gott så. Sverigedemokraterna har förvisso uppvaktat den judiska gruppen i Malmö, precis som partiet har uppvaktat feminister och homosexuella, men därifrån är steget långt till att anklaga judar, feminister och hbt-rörelsen för att ha gjort sig til språkrör för SD. Påståendet är helt enkelt ogrundat, och Ilmar Reepalu har fått backa.

Vad som däremot fortfarande är anmärkningsvärt är det sammanhang i vilket Ilmar Reepalu började prata om SD och Malmös judar. Vi talade om våldet och hoten mot judar i Malmö, om judar som lämnar stan på grund av den ökade antisemitismen. Det är i det sammanhanget som Malmös kommunalråd svarar med fantasier om att även den judiska gruppen i stan öppnat sig för rasistister och rasistiska värderingar. Han tar nu tillbaka den exakta formuleringen, men frågan kvarstår: Hur ser egentligen Malmös tyngste politiker på den antisemitism som drabbar judar i hans stad? Varför svarar han återigen med att finna fel hos den judiska gruppen?

Läs intervjun här.

Det är att vakna till en mardröm. När omfattningen av massmordet börjar klarna nu på morgonen är det värre än våra värsta farhågor. Vi har inte sett något liknande sedan Beslan. En gärningsman i polisuniform har kallat till sig oroliga barn och ungdomar för att sedan öppna eld. Det går inte att föreställa sig föräldrars och anhörigas vanmakt inför rapporterna från Utöya, och de besked som många har fått ta emot under natten.

Enligt de första rapporterna kallar sig gärningsmannen nationalist, och vi vet ännu inte huruvida han agerade ensam eller vad det var som drev honom. Vad som står klart är att attacken mot regeringsbyggnader och politiskt aktiva ungdomar, och försöken att sätta skräck i så många människor som möjligt är ett angrepp på själva det fria samhället som sådant. Det är ett konstaterande som har slitits efter attacker i New York, Madrid, Tel Aviv, London och Stockholm, men terrorangrepp i hjärtat av våra storstäder är ett angrepp på vilka vi är, och motståndet består i att inte låta rädslan förändra oss. Att vi fortsätter röra oss fritt i stan och uppmuntrar unga människor att tillbringa några sommardagar på kollo med att diskutera politik, bli kära och få vänner för livet, en tanke som skär i hjärtat efter Utöya. Det är en oerhört tung dag, detta.

Justitiekanslern meddelade i dag alltså att man inte kommer att väcka åtal mot serietidningen Galago för olaga hot mot Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson. Det var i tidningens majnummer som man publicerades en artikel med en rad krav, varav ett var ”Skjut Per Gudmundson”, signerat ”Sveriges satirikers centralorganisation”. Detta ska förstås som satir och utgör därmed inte olaga hot, menar JK, vilket är ett märkligt resonemang givet omständigheterna:

Sveriges satirikers centralorganisation är i själva verket Rebecka Ahlberg, som bland annat är krönikör i Syndikalistiska Ungdomsförbundets (SUF:s) organ. SUF benämner sig “fiender till staten” och skriver i sin principförklaring att man ”är revolutionärer och därför måste vi bryta systemets ramar; lagar kan inte begränsa våra arbetsmetoder.” Ingenstans ger man uttryck för att detta skulle utesluta våld.

Det är inte bara Galago som skriver att Gudmundson borde skjutas. Kawa Zolfagary (eller Dödsmaskinen som han heter på Twitter), var riksdagskandidat för V i senaste valet, och har enligt SvD twittrat att kravet att döda Gudmundson är ”rimligt”. Simon Fors, som sitter i kommun- respektive landstingsfulläktige för V i Pajala kommun och Norrbottens läns landsting, har skrivit att ”alla tänkande människor förespråkar väl Per Gudmundsons avrättning?”.

I dag publicerades detta,

vilket tydligen också förstås som humor. Per Gudmundsons sambo skriver om detta här.

På en gemensam väns Facebooksida skriver Rebecka Ahlberg, författaren bakom texten i Galago, så här i dag:

Jag, den stackars satirikern i fråga, tycker mest att det är hysteriskt roligt (men har absolut förståelse för att man lackar i PG:s situation samt tycker att texten är smaklös – det är den). Dock: reaktionen, och från en tidning som ser som sin huvuduppgift att rida till storms för konstnärers rätt att göra plumpa påhopp på muslimer – en i dagens samhälle *något* mer utsatt grupp än borgerliga ledarskribenterna – är, ähum, ja. Dock är jag aktivist från en miljö där man inte är främmande för våld, så vad vet jag om proportionalitet.

SvD:s och Gudmundsons försvar av Lars Vilks teckning av en historisk person och Ahlbergs ”satiriska” dödshot mot en journalist är förstås inte jämförbara storheter, förutom om man inbillar sig att journalisten i fråga faktiskt har gett uttryck för uppfattningar som i sitt genomförande skulle kräva våld. Och Gudmundson har i en veckas tid varit föremål för fullständigt huvudlösa anklagelser om rasism, efter den här texten på midsommardagen.

Bloggaren Jesper Nilsson skriver exempelvis så här: ”Idag kräks jag på: Den lättkränkta medelklassen… Folk dör i Gaza = Ta det lungt – Någon driver med en rasistgubbe = Gå bananas!”

En annan person som av någon anledning ständigt letar sig in i mitt twitterflöde skriver i dag att texten i Galago inte är ”lika skoj som när en svd-ledarskribent sysslar med förvirrad passiv-aggressiv uppvigling mot invandrare.” Alliansfritt Sverige har roligt åt dödshoten mot ledarskribenten på “oberoende tyskvänliga” Svenska Dagbladet. (Uppdatering: Vänsterpartisten Simon Fors skriver nu även såhär, vilket ju illustrerar poängen rätt väl: “Att en man som på fullt allvar förespråkar mord på tusentals människor av mörkare hudfärg blir upprörd över lite grov satir är intressant.”)

Det hela borde ge ett antal skribenter en påminnelse om riskerna med att smeta på en motdebattör åsikter som skulle innebära att han skulle avhumanisera stora grupper människor. Därmed tycks det vara helt okej att avhumanisera honom, och flabba åt det som nu drabbar honom och hans familj.

I dag skriver jag i Svenska Dagbladet om dödsdömda iranska Sakineh Mohammadi, och vad som står på spel i Nordafrika och Mellanöstern efter revolutionerna. Hela min intervju med Sakinehs advokat Mohammad Mostafei finns i nya numret av Neo, där vi även publicerar en längre essä om shariarätten. Ur dagens kolumn:

Kartan över straffrätt enligt sharia går som ett band över norra Afrika från Mauretanien och Nigeria i väst till Somalia i öst, över den arabiska halvön genom Iran, Afghanistan och Pakistan, via Bangladesh till Malaysia och delar av Indonesien. De spöstraff som delas ut i indonesiska Aceh och de hängningar och amputationer som verkställs i Iran och Somalia sker alla med hänvisning till samma religiösa källor, om än utifrån något olika rättsliga skolor och därmed med vissa små nyansskillnader. Inte sällan – som i Sudan och Iran – har sharia införts efter revolutioner som till en början såg ut att bära på ett frö till demokratisering.

Brutaliteten i rättstillämpningen är ingen slump, inget tillfälligt utslag av enskilda domares sadism. Här finns präster, domare och akademiker som sysselsätter sig med tolkning och tillämpning av ett juridiskt system som ovanpå lagren av korruption motsvarar vårt i ett grundläggande avseende: Det finns ett ideal om legalitet, om att dom och påföljd måste ha stöd i lagar vars närmare innebörd mejslas fram genom praxis och rättsvetenskap.

Läs hela!

David Cameron, Nicolas Sarkozy och Angela Merkel har rätt i att multikulturalism är en dålig grund att bygga pluralistiska samhällen på. Det liberala Sverige, där extremismen växer sig allt starkare, är ett belysande exempel.

Det var budskapet i denna text om Lars Vilks, Sverigedemokraterna och islamism som jag skrev för amerikanska Project Syndicate i februari. Jag är rätt överväldigad över den respons jag fått och det intresse som verkar finnas för Sverige och svensk integrationsdebatt. Hittills har artikeln publicerats i bland annat tyska die Welt, Mirador Nacional (Argentina och Uruguay), The Japan Times och The New Dawn (Liberia).

It is not just official multiculturalism that has failed in Europe, however; so has the multiculturalism endorsed by large parts of European civil society. Sweden, one of the most liberal countries in the world, but also one that has recently seen a surge in extremism, is a case in point.

Sweden has long been known for its lifestyle liberalism. Swedes are overwhelmingly secular and indifferent toward the Swedish church. Homosexuals have been able to register civil partnerships since 1995 and marry since 2009, and the country is one of the most radical in its understanding of women’s rights – as WikiLeaks founder Julian Assange can attest. Moreover, Sweden’s far-reaching freedom of expression is one reason why Assange located WikiLeaks’ servers in the country.

But Sweden’s freedom of expression was also one of the motives behind a grisly suicide attack in Stockholm in December of last year. According to a last testament left behind by the attacker, a Swedish citizen named Taimour Abdulwahab, Christmas shoppers in downtown Stockholm had to die in retaliation for “the Swedes’ support” for Lars Vilks, an artist who stirred outrage in the country with drawings of the Prophet Muhammad as a dog. Vilks argued that his work was a provocation aimed at revealing the selective liberalism within the Swedish intellectual establishment – its multiculturalism, one could say.

Läs hela!

I dag debuterar jag som kolumnist på Svenska Dagbladets ledarsida, vilket är fantastiskt hedrande och roligt. Jag skriver om den uppmärksammade sexköpsdom som Svea hovrätt meddelade i måndags, ffa känd för rättens resonemang om hur man känner igen en prostituerad kvinna på utseende och brytning. Domstolen gör ingen fullständig prövning av den dömdes uppsåt:

För fem år sedan plågades tioårige Bobby till döds av sin mamma och styvpappa. Trots att Bobby hade utsatts för utdragen tortyr dömdes föräldrarna för grov misshandel och grovt vållande till annans död, istället för mord. Rätten slog fast att de förvisso hade insett risken för att Bobby skulle dö, men att det inte var bevisat att de var likgiltiga inför huruvida han levde eller dog. Uppsåt kunde inte bevisas. Och det är allvarligare att agera med ett skyldigt sinne, än utan.

Denna tanke frångår Svea hovrätt nu i ett fall som rör det ringa brottet sexköp.

Läs hela!

Ok detta är inte vad jag ville ägna min arbetstid åt i dag, men här är några klargöranden angående mitt replikskifte med Sakine Madon i Expressen i dag (ej online än). Jag gillar att läsa Sakine Madon, hon är en slugger som kan slå där det känns, men här vevar hon verkligen i väggen.

Denna gång är detta är bakgrunden: Sakine Madon skrev en krönika om en tweet jag skrivit, men citerade bara ena halvan. Här är tidigare texter om mig av Sakine Madon: Här är jag t ex sexist.

Jag har en replik i Expressen i dag när jag förklarar min ståndpunkt närmare:

Tydliga ställningstaganden från moderata muslimer kan göra skillnad i kampen mot extrem islam. Detta konstaterade jag bland annat på Twitter efter terrordådet i Stockholm, och underströk att av detta på inget sätt följer att muslimer ska beläggas med kollektiv skuld för extremisters handlingar. I det finner Sakine Madon stoff till ännu en krönika i Expressen där jag beskylls för grumliga värderingar (8/1). Tidigare har Madon spårat sexism, denna gång anklagas jag för rasism. Låt mig vara mycket tydlig: Kampen mot extremism står inte mellan väst och islam, utan mellan moderat och extrem islam. I den kampen är avståndstaganden och protester från moderata muslimer av avgörande betydelse. Det innebär inte att muslimer skulle vara kollektivt ansvariga för andras brott – två tankar som jag är övertygad om att begåvade människor kan hålla i huvudet samtidigt.

Detta är ingen ovanlig ståndpunkt – Dagens Nyheters ledarsida skriver till exempel exakt samma sak i dag:

Man får också hoppas att det inom gruppen finns en vilja att hjälpa människor som gått vilse i religionen, och att man inte förväxlar denna vilja att ställa till rätta med anklagelser om förekomsten av en kollektiv skuld. Här finns nämligen ett annat tankespår som leder fel. Resonemanget lyder: eftersom det inte finns någon kollektiv skuld finns det heller inget kollektivt ansvar att göra något åt problemet. Men frånvaro av skuld leder inte automatiskt till en befrielse från ansvar.

Sakine Madon fortsätter i sin replik i dag att jämföra min åsikt i den här frågan med en ståndpunkt jag kritiserat Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu för. Låt mig förklara varför min åsikt inte är jämförbar med Reepalus:

Under kriget i Gaza 2008 höll judar i Malmö en demonstration under parollen ”medlidande med alla civila offer” på Stortorget i Malmö. De möttes av en våldsam motdemonstration och rop om ”Hitler, Hitler, Hitler” och ”Jävla judar”. Till slut skickades en slangbomb rakt in i den judiska gruppen, varpå polisen bestämde sig för att evakuera. Budskapet från polisen var att man skulle lämna allt och springa, och medan judarna sprang följde barn från motdemonstrationen efter för att rapportera tillbaka in i folkmassan vart judarna tog vägen. En ganska hårresande scen i en svensk stad.

I efterhand har Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu fått frågan av Skånska Dagbladet om judarna som jagades bort från Stortorget under antisemitiska slagord, och om den antisemitism som sätter tydlig prägel på livet i Malmös lilla judiska församling. Han svarade då att den judiska gruppen skulle tagit tydligt avstånd från Israel; “I stället väljer man att hålla en demonstration på Stortorget, som kan sända fel signaler.” Judarna skulle alltså skylla sig själva för det våld och det hat som drabbar dem, för att de inte tagit avstånd från Israel. Det är som om någon skulle kontra en fråga om rasism och hatbrott mot muslimer med att alla muslimer får skylla sig själva om de inte tar tillräckligt avstånd från andra muslimers handlingar. Vilket alltså inte på något vis är jämförbart med något jag sagt eller skrivit, eller någonsin skulle få för mig att säga.

I går deltog jag tillsammans med Frida Johansson Metso och Thomas Gür i ett väldigt givande Timbroseminarium om integration. Klippet finns att se här, jag förklarar vid 5:50 varför jag tycker att det är relevant att föra en diskussion om brottslighet i den debatten. (Och bakgrunden till mitt personliga engagemang, nämligen de brott som mina nära och kära i Rosengård har utsatts för). Jag har gjort det ett par gånger nu, vilket tycks ha undgått Karin Olsson på Expressen igen. Johan Lundberg svarar henne här.

I går hade jag och Johan Lundberg en replik på DN:s ledare i förra veckan där vi anklagades för att jamsa med SD i den här debattartikeln. Jag har knackat ner DN:s replik som inte finns online, bear with me här för ett ögonblick, ok?

Så här skrev Johan och jag:

Vi bör formulera vilka fördelar som finns med invandring, liksom diskutera invandringens problem för att kunna vinna debatten med SD. Detta var budskapet i en artikel (DN Debatt 23/9), där vi bl a nämnde invandrares överrepresentation i brottsstatistiken som ett problem som behöver diskuteras på ett seriöst sätt. I polemik med oss skriver DN Ledare (17/10) att frågan om invandrares överrepresentation är överdriven, eftersom den helt kan förklaras med sociala faktorer.

Detta enkla samband mellan socioekonomisk status och brottslighet motsägs av Brås statistik (Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet, 2005:17). Enligt Brå består invandrares överrepresentation även om man gör en standardisering med avseende på kön, ålder, utbildning och inkomst. Överrepresentationen kan bero på frustration, diskriminering, upplevd diskriminering, kulturskillnader och traumatiska upplevelser i ursprungslandet – och socioekonomisk status.

Ju mer man undersöker hur dessa faktorer påverkar brottsligheten, desto större möjligheter har man att undvika överrepresentation av invandrare i framtiden. DN viftar bort frågan genom att ange en förklaring som bara är delvis sann, och förnekar på så vis komplexiteten i problemet. Det ser förstås väldigt ädelt ut, men det är också ett utmärkt exempel på hur medier undviker att ta tag i de här frågorna på ett uppriktigt sätt.

Och så här svarar DN:

Paulina Neuding och Johan Lundberg fortsätter att hårdra sina argument utifrån en världsbild om ett ”vi” och ett ”dom”, där ”dom” är på ett visst sätt och ”vi” på ett annat. Detta är vad vi skrev i ledaren:

”Människor längst ned i samhällshierarkin är och har alltid varit – även långt innan Sverige hade någon egentlig invandring – överrepresenterade i exempelvis brottslighet och andra sociala svårigheter. En hjärnkirurg från Indien är sannolikt inte det minsta mer brottslig än en hjärnkirurg från Jönköping.”

Den dag Neuding och Lundberg kan visa att indiska hjärnkirurger eller iranska tandläkare är brottsligare än andra får vi tänka om.

Notera vad som händer här: DN bemöter inte alls den forskning vi anför, den står sig tydligen slätt mot ledarredaktionens sunda förnuft. I stället skjuter man in sig på att tillskriva Johan och mig en världsbild som skiljer mellan ett ”vi” och ett ”dom” (jag har aldrig förstått den stavningen för övrigt, varför inte ”vi och dåmm” om vi ändå ska vara infantila?).

Tänk för ett ögonblick om DN:s – förmodar jag – benchmark New York Times ledarsida skulle förhålla sig på det sättet i en debatt (”Oh statistics shmatistics, you are thinking in terms of ’us’ and ’themm’!”). De skulle ju bli utskrattade.

Men i Sverige går detta tydligen utmärkt, vilket återigen bara bekräftar Johans och min tes. Debatten kring invandringens fördelar och problem förs inte med särskilt goda argument i Sverige. Säg det, och du kommer att peppras med platta slagord, ogenomtänkta resonemang och anklagelser om att vara rasist. Inte ens Sveriges tyngsta ledarredaktion kommer att göra en större ansträngning.

Compared to other public spending CAP is reasonable. [...] On average each citizen contributes around 2 euros a week to finance the CAP. This is hardly a high price to pay for a healthy supply of food and a living countryside.   – EU-kommissionen informerar om EU:s jordbruksstöd, CAP.

Jag befinner mig i Strasbourg en kort sväng – liksom hela EU-parlamentet – och det är verkligen en märklig upplevelse att uppleva flyttkarusellen på plats här nere. Tolv gånger om året lämnar parlamentet Bryssel för att sammanträda här i Strasbourg, och alla ska med; folkvalda, byråkrater, kanslipersonal, chaufförer och personalen i informationsdisken flyttar hit några dagar till en kostnad av cirka 159 miljoner kronor per gång. 12 ton papper får åka i ett eget tåg mellan Bryssel och Strasbourg, för att liksom iscensätta symboliken i att Europa möts i det evigt omstridda, sedan andra världskrigets slut franska, Alsace. Så kan det gå om man bedriver politisk verksamhet tillräckligt långt från de väljare som står för notan, och utan att det finns en tillräcklig känsla av gemenskap för att människor ska opinionsbilda gemensamt över gränserna mot totalt vanvett. Denna gång har franska fackföreningar och tyska mjölkbönder dessutom passat på att hänga med och blockera spårvagnslinjen till parlamentet. Vi som inte har chaufför har fått gå sista sträckan till fots.

Parlamentet tog precis ställning till ett förslag om att slå ihop två sammanträden 2012, och bara hålla de sammanträden man enligt regelboken måste ha här, i stället för det ytterligare sammanträde man har planerat. Sådana motioner dyker upp i samband med budgetförhandlingarna varje år, och det skulle spara en hel del pengar och koldioxidutsläpp. Det blev avslag.

Men. Vad som faktiskt gör mig fysiskt illamående här är att varje folkvald och hans moster för närvarande svassar runt med ett blått band på kavajslaget för att markera sitt avståndstagande mot fattigdom. Parlamentets talman Jerzy Buzek bär förstått blått band mot fattigdom, och det gjorde också FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon när han talade inför parlamentet i förrgår. Det hänger affischer över hela parlamentet med svartvita bilder av fattigdom i olika skepnader och slagord mot fattigdom. Det står en skulptur av ett blått band i människostorlek mot fattigdom på parlamentets innergård. Och samtidigt skulle EU kunna göra en alldeles avgörande insats mot fattigdom – genom att slopa unionens egna subventioner till europeiskt jordbruk som på ett helt förödande sätt snedvrider marknaden och slår ut jordbruk i Afrika och Asien. I stället fortsätter unionen att ösa pengar över europeiska bönder (ca 40 procent av EU:s budget, trots en viss minskning på senare år), samtidigt som de ansvariga fjantar runt med blåa band och mumsar snittar på högtidliga möten och sammanträden om världsfattigdomen.

Ett av de bästa möten jag haft här var med brittiske konservative ledamoten Daniel Hannan (som man verkligen, verkligen bör läsa eller åtminstone se på Youtube om man ännu inte har gjort det). ”Yes”, säger han med ett snett leende när jag påpekar att han inte bär något blått band, ”I am clearly in favor of poverty”. Jag frågar, men han säger att inte ens när man hänger med kolleger i parlamentet över en drink efter jobbet så framgår det liksom att parlamentsledamöterna i allmänhet skulle se galenskapen i jordbrukspolitiken. Det har blivit några justeringar av nivåerna på stödet, men de stora reformerna har uteblivit, eftersom vinnarna på jordbruksstödet berörs omedelbart och är organiserade och högljudda. Det är inte förlorarna.