Webbartiklar

Av Maria Wetterstrand och Mattias Svensson

(Ur Neo nr 1 – 2011)

Ditt bidrag spelar roll. I andra länder kan bara några kronor om året per skattebetalare minska skogens biologiska mångfald. För några hundralappar av dina skattemedel kan de flesta fiskarter fiskas ut. Någon tusenlapp räcker för att övergöda Östersjön och för några tusenlappar till får du global uppvärmning. Så fungerar de miljöskadliga subventionerna.

Fiskebåten Alakrana skulle aldrig ha behövt kapas av somaliska pirater. Det spanska fartyget befann sig den 2 oktober 2009 återigen utanför Somalias kust vid Seychellerna, långt vid sidan om de vatten som den spanska regeringen bedömt som säkra. Å andra sidan är det utmärkta vatten att tjuvfiska i. Fartyg från EU-länderna, som den 104 meter långa bjässen Alakrana, plockar varje år upp illegal fisk utanför Somalia till ett värde som skattats till minst 90 miljoner dollar per år. Mest attraktiv är tonfisken, en av många fiskar som fiskats så hårt att bestånden håller på att ta slut världen över.

Allt talar för att det var tonfisk som Alakrana var ute efter när de i stället kidnappades av somaliska pirater. De släpptes fria efter sex veckor mot en lösesumma på några miljoner euro, sannolikt betald av den spanska regeringen.

Just den här artikeln ska inte handla om pirater. Inte ens om att en anledning till piratverksamheten är att utländska fiskefartyg hänsynslöst rammat somaliska fiskare och stulit deras nät och fisk sedan 1990-talet. Och vi ska bara kort beröra att EU sedan några år tillbaka har en militär styrka för omkring 8 miljoner euro per år. En styrka som patrullerar somaliska hav för att skydda internationella fartyg från pirater, men som inte beivrar deras tjuvfiske eller att de dumpar gifter och avfall i haven.

Artikeln ska däremot handla om att du är med och betalar för tjuvfisket av raskt sinande fiskbestånd utanför Somalias kust. Alakrana byggdes som de flesta andra fiskefartyg inom EU med betydande statliga subventioner, närmare bestämt 4 272 960 euro. Sådana subventioner gör att dagens fiskeflottor globalt sett har en fiskekapacitet på ungefär dubbelt så mycket som är långsiktigt hållbart. Därför hotas ungefär 60 procent av alla fiskpopulationer av utrotning om överfiskningen fortsätter som i dag, trots att en del fiskbestånd börjar återhämta sig efter drastiska åtgärder.

Utöver att du betalat en betydande del av byggnadskostnaden och moderniseringen av EU:s fiskefartyg och subventionerat deras utfiskning av europeiska vatten, så betalar du även för utfiskningen av afrikanska vatten. EU betalar omkring 130 miljoner euro per år för att åt sin överdimensionerade fiskeflotta köpa rätten att fiska vid Afrikas västkust, på bestånd som i många fall redan är överfiskade. Ett fiske som på grund av svaga regeringar sker utan kontroll av hur mycket fisk som tas upp och med utrustning som finmaskiga nät och bottentrålar som är förbjudna i europeiska vatten. Pengarna från EU försvinner dessutom ner i ländernas statskassor, medan lokala fiskare berövas sitt levebröd.

En del av pengarna EU betalar för att få fiska i Afrika sägs gå till hållbar utveckling. Några belägg för att EU-pengarna används till detta finns inte. De tycks inte nå lokalbefolkningen och Naturskyddsföreningen har hindrats av EU-kommissionen från att ens efterforska vart pengarna tar vägen.

EU:s fiskeribudget till direkta subventioner uppgår totalt sett till runt 900 miljoner euro. Inte så stora belopp i statsbudgetsammanhang, någon hundralapp om året för svenska skattebetalare, men de räcker för att ställa till med stor skada på havens ekosystem och på tillgången till fisk. Utöver problemen med överfiskning, som bland annat utgjort ett akut hot mot torskbeståndet i svenska vatten, är sjöfarten bland de största orsakerna till försurning genom sina utsläpp av svaveldioxid. Medan utsläppen på land minskat dramatiskt sedan 1980 har utsläppen från sjöfarten i Östersjön börjat minska först på senare år.

De direkta subventionerna i EU utgör omkring 17 procent av det totala värdet på fisken som fångas. USA:s subventioner är över 30 procent av förädlingsvärdet, och Japans 24 procent.

Beroende på hur man räknar kan subventionerna vara betydligt större. Ofta inkluderas skattesubventioner, som beräknas antingen som en obetald miljöskuld eller när en bransch har lägre skatt än den generella.

Då blir subventionerna betydligt högre. FN:s fiskeorgan FAO skattade tidigare (1989) subventionerna globalt sett till hela 54 miljarder dollar per år, vilket var 80 procent av det totala förädlingsvärdet. När Riksrevisionen utvärderade stöden till det svenska fisket uppgick de till 284 miljoner kronor 2006, medan förädlingsvärdet av fångsten var 340 miljoner kronor. Fisket är kanske det tydligaste, men bara ett i mängden av exempel på hur statliga subventioner innebär både ekonomiskt och ekologiskt slöseri.

När regeringar vill förbättra miljön skulle man kunna tro att de börjat med att se över vad staten de kontrollerar ägnar sig åt. Det är fel. Beräkningar av hur mycket staten på olika sätt subventionerar miljöskadlig verksamhet är svåra att komma över. International Institute for Sustainable Development (IISD) har i projektet Global subsidies, som startade så nyligen som 2005 konstaterat att mycket information om subventioner saknas och den som finns är utspridd på olika departement och aktörer.

Den information som ändå finns och de grova skattningar som kan göras visar samtidigt på stora möjligheter att både minska och i vissa fall lösa miljöproblem, samtidigt som vi minskar utgifter för skattebetalarna och blir rikare genom högre tillväxt och bättre resursutnyttjande.

International Energy Agency skattar exempelvis de totala globala subventionerna till konsumtion av fossila bränslen till över 550 miljarder dollar 2008. Växthusgasutsläppen fram till 2050 skulle kunna minska med så mycket som 18 procent bara genom att stater slutar subventionera fossila bränslen. En forskningsgenomgång av IISD sex större studier visar att BNP skulle kunna öka varaktigt med utfasade subventioner: med 0,1 procent redan efter några år och 0,7 procent per år från 2050.

Även i Sverige finns förändringar att göra. I en rapport till regeringen från Naturvårdsverket 2004 om miljöskadliga subventioner skattades värdet på subventionerna där miljöskadan främst berodde på användning av fossila bränslen till 44 miljarder kronor per år, eller omkring 5 000 kronor per svensk. Mest handlar det om skatteundantag.

Ett sådant är reseavdrag och förmånsbeskattning av tjänstebil som ihop med höga skatter på arbete uppmuntrar till bilägande och bilkörning på bekostnad av annan konsumtion. En politisk åtgärd i det fördolda, ofta utformad för att gynna nationell bilindustri. Alla europeiska länder har den här typen av avdrag, trots att studier från Belgien och Holland visar att högst 20–30 procent av bilresorna med tjänstebilar är arbetsrelaterade. Subventionen av tjänstebilar i EU leder till välfärdsförluster på 0,1 till 0,3 procent av BNP (12 till 37 miljarder euro) och självklart till både överkonsumtion av bilar och större avgasutsläpp.

Den svenska skattesubventionen är relativt låg i EU, men ligger på över 6 miljarder kronor per år. Finland, Polen och i viss mån Storbritannien har lägre subventioner.

Miljöskadlig verksamhet subventioneras i Sverige på fler områden än vi kanske tror. Betydande offentliga belopp från stat och kommuner går till att bygga och subventionera driften av flygplatser. Programmet Kalla fakta på TV4 beräknade 2008 subventionerna till 353 miljoner kronor. I Torsby kommun subventionerades den egna flygplatsen, med flygplatser i Hagfors och Karlstad inom en timmes resväg, med 11 miljoner kronor, varav 5 miljoner från kommunen. En subvention på 4  767 kronor per flygbiljett, dyrare än en taxiresa till Stockholm, som kommunens skattebetalare får stå för.

I kampen mellan kommunerna om vilken flygplats som ska överleva utformas kreativa lösningar där hyresgästerna i bostadsbolaget får bekosta flygplatsen med en del av sin hyra, eller att det läggs in i länstrafiken så att flyget subventioneras av andra kollektivtrafikresenärer.

Inte sällan betalar kommunerna ovanpå flygplatssubventioner även förtäckta bidrag för att flygbolag ska trafikera sträckan. Nyköpings kommun betalade 2003 Ryanair 55 miljoner kronor för att flyga från Skavsta, och ytterligare 15 miljoner 2007. Genom att redovisa subventionen som annonsering har kommunen och flygbolaget tagit sig förbi reglerna mot direkta offentliga stöd.

Resultatet av de generösa bidragen är en betydande överetablering av flyg och flygplatser som bidrar till ökade utsläpp av växthusgaser.

Kärnkraftverk subventioneras också i Sverige, tvärtemot regeringens uttryckliga målsättning att avskaffa allt statligt stöd till dem. Framför allt handlar det om ansvarsbefrielse vid olyckor. Sverige har inte, som exempelvis Tyskland, något ansvarsgenombrott så att moderbolag blir skyldiga att stå för kostnader som uppstår i ett dotterbolag. Någon annan än bolagen själva får täcka kostnader över 1,2 miljarder euro. Summan kärnkraftsföretagen måste inneha försäkringar för att täcka har nyligen höjts till detta belopp, som ändå är bland de lägsta tillåtna enligt det tilläggsprotokoll till Pariskonventionen som internationellt reglerar villkoren, och har satts med hänsyn till branschens intresseorganisation.

Den borgerliga regeringen ökar fiskesubventionerna med 200 miljoner kronor. Pengarna ska förvisso gå till skrotning av fartyg, men erfarenheten av sådana premier visar att de uppmuntrar många att utöka sin fiskekapacitet genom att byta ut gamla båtar mot nya och att det inte är de mest överfiskande fartygen som skrotas. Andra subventioner till fisket lämnas orörda.

Väsentligen orörda är också stöden till jordbruket. Till jordbrukets miljöpåverkan hör bland annat utsläpp av fosfor och kväve i haven. I Östersjön var jordbrukets andel av vattenburna kväveutsläpp 56,6 procent och för fosfor var andelen 35,5 procent. Internationella studier visar att det finns ett tydligt samband mellan subventionsgraden och användningen av bekämpningsmedel i jordbruket. Ju högre subventioner, desto mindre produktivt land tas i bruk och desto mer
bekämpningsmedel behövs. Sambandet gäller både i fattiga och rika länder. Världsnaturfonden (WWF) bedömer i en studie att omkring 85 procent av subventionerna till jordbruket kring Östersjön har potentiellt negativa miljöeffekter.

Sjöfarten får, utöver befrielse från bränsleskatter, en subvention till svenskflaggade fartyg på 1,9 miljarder kronor per år sedan början av 2000-talet. Regeringen tillsatte 2010 en utredning för att ytterligare stödja svenskflaggad sjöfart. Detta bland annat som ett självändamål för sysselsättning och med motivet att utgöra ytterligare ett stöd till en redan skattesubventionerad inhemsk tillverkningsindustri som därmed inte ska stå för sina fulla transportkostnader vid export. Fartygssubventionen hävdas förvisso vara ett stöd till transporter som sker med striktare svenska miljökrav och därför behöver kompenseras, men produktionsstöd bidrar även till överutbud och överproduktion, vilket i detta fall tillhör de direkt angivna anledningarna.

Den särklassigt tyngsta skattebördan av miljöskatterna ligger, som framgår av artikelns diagram över skattesubventioner, på hushållen. Skillnaderna mellan olika branscher är stora. Sedan diagrammet sattes samman 1995 har mycket hänt, men många skillnader finns kvar och kan rentav ha ökat. EU:s system med utsläppsrätter gör det svårare att jämföra subventionsgrad.

Under 2000-talet har miljöskatterna höjts så att utsläppare numera tar ett ökat ansvar för sin miljöskada. Detta samtidigt som det totala skattetrycket sänkts. Fram till 2015 tas flera steg för att täppa till undantag från koldioxidskatt. Den nedsatta koldioxidskatten för jordbruk, skogsbruk och vattenbruk samt viss industri höjs från 21 till 30 procent av den generella skattenivån 2011 och till 60 procent 2015.

Återbetalningen av koldioxidskatt för diesel i jordbruks- och skogsbruksmaskiner sänks. I två steg avskaffas till 2015 den så kallade 0,8-procentsregeln som ger energiintensiva industriföretag och växthus undantag från koldioxidskatten.

Under samma period har å andra sidan undantagen utökats för industri- och kraftvärmeanläggningar som omfattas av EU:s system för handel med utsläppsrätter. Dessa har fått sänkta miljöskatter som kompensation för att de i stället ingår i utsläppshandeln. Då denna hittills inneburit gratis och generös tilldelning av utsläppsrätter är de sannolikt överkompenserade för den kostnad handelssystemet orsakar.

När det gäller skogsindustrin har Sverige varit ett föredöme och avskaffat subventionerna. Finska miljöorganisationen Natur och miljö pekar på Sverige när de vill slopa subventioner till gödsling, dikning och byggande av skogsvägar i Finland och på sikt slopa subventionerna till virkesproduktion helt och låta industrin betala fullt pris för sin råvara. Detta för att skydda biologisk mångfald, bland annat rovfågelsarter och flyg-
ekorrar. Att Sverige inte har några sådana subventioner hindrar inte att Sverige är världens näst största exportör av papper, pappersmassa och sågade trävaror.

När företag kräver subventioner eller undantag från skatter för att få ”rättvisa” konkurrensvillkor bör man alltid vara skeptisk. Så även när företag inte vill bära kostnaden för sin negativa miljöpåverkan.

Det är inte alltid Sverige är ett sådant föredöme internationellt. Den 1 januari 2011 skulle subventioner till kolgruvor i EU ha upphört. Det har varit känt sedan en förordning 2002 tillät subventioner till slutet av 2010. Men i stället för att fasa ut sina subventioner har de stora kolproducerande medlemsstaterna med Tyskland i spetsen med stenhård lobbying velat förlänga förordningen. Det slutade med att EU sköt upp avvecklingen av driftstöd ända fram till 2018 för att rädda olönsam kolbrytning och jobb. Subventionerade gruvor är av marginell betydelse för Europas energiförsörjning, driftstödet beräknas gälla så lite som 1,4 procent av EU:s elproduktion. Sveriges regering var beredd att stödja fortsatta subventioner, men valde till slut att lägga ned sina röster i protest mot att 2018 var för lång tidsfrist.

EU har ett generellt förbud mot statliga subventioner av näringsverksamhet. Stöd till jordbruk, fiskerinäringen, skogsbruk och transportsektorn, samt stöd till kolproduktion – verksamheter som har stor miljöpåverkan – har undantag. Förhandlingsspelet kring kolsubventionerna är typiskt för hur snäva producentintressen tillåts dominera den politiska processen, en regel för mycket av EU-samarbetet. Sverige och en del andra länder ville egentligen ha bort kolsubventionerna, men var redo att kompromissa.

För något år sedan drev Sverige däremot igenom ett annat undantag från subventionsförbudet. Lån från Europeiska investeringsbanken till bilfabriker, skräddarsytt för krisdrabbade Volvo och Saab. Då arbetade en hel delegation hos regeringen intensivt i månader och år för att ro statsstöd förklädda till lån i hamn och på så sätt hålla bilfabrikernas produktion uppe. En omsorg om en marknad som globalt sett producerade 86 miljoner bilar 2009 medan bara 55 miljoner såldes och skattebetalarna fick stå för 100 miljarder dollar i subventioner till bilindustrin.

Regeringskansliet arbetar alltså betydligt hårdare för egna subventioner än för att motverka andras. Till dubbel skada för miljö och ekonomi.

På fler sätt än vi tror betalar varje svensk hundralappar och tusenlappar varje år i skatt som går till verksamheter som skadar miljön, och som i många fall varit olönsamma utan subventionen. Medborgarna får också betala högre skatt i nedsmutsarnas ställe genom att många industrier har olika undantag i miljöbeskattningen.

Hur mycket pengar det handlar om är svårt att säga. Räkenskaperna är eftersatta. SCB summerar (2010:2) de potentiellt miljöskadliga subventionerna till knappt 9 miljarder kronor för år 2007, i huvudsak jordbruks- och fiskesubventioner samt en mindre del transportkostnader. Det är en snäv definition. Som miljöskadliga subventioner räknas då bara direkta transfereringar över statsbudgeten, inte exempelvis kommunala subventioner eller skatteundantag.

Medan miljöräkenskaperna sedan början av 2000-talet innefattar miljöskatter och miljömotiverade subventioner meddelar SCB att ”För potentiellt miljöskadliga subventioner finns i dag ingen regelbunden dataframställning och arbetet är fortfarande i en utvecklingsfas”. Först till 2012 ska Eurostat ha tagit fram riktlinjer för sådana mått.

Det finns alltså inte mer än ett fåtal fristående skattningar av de miljöskadliga subventionernas omfattning i Sverige och i vår omvärld. Miljödebatten har hittills främst handlat om miljöskatter, miljöstöd och lagstiftning. Detta trots att minskade miljöskadliga subventioner är den billigaste gröna åtgärden och borde vara den som är lättast att komma överens om. Vare sig man är grön, nyliberal, fågelskådare, tillväxtvän, konsumtionskritiker, aldrig så kärnkraftskramande folkpartist eller helt enkelt bara snål.

FAKTA: Miljöskadliga subventioner

Subventioner av miljöskadlig verksamhet åstadkommer ofta betydande miljöförstöring. De ges till verksamhet som redan är väl utbyggd och långt efter att den slutat vara lönsam.

Fisket är ett illustrativt exempel. Redan när fiske sker fritt från en gemensam tillgång brukar resultatet bli ett överuttag av fisk så att populationen minskar (till xc i det nedre diagrammet). När fisket ovanpå detta ges subventioner (skatteundantag, inkomstgarantier, förmånliga lån, riskminimeringsprogram, stöd för att bygga båtar) kommer mer fiske att bli lönsamt för de enskilda fiskarna (deras ansträngning ökar från ec till ecc i diagrammet) och överuttaget av fisk blir ännu större (xcc i det nedre diagrammet). Subventionerna hindrar också en nödvändig minskning av fiskeflottan i takt med att fångsterna minskar. Med ökad fiskekapacitet följer även ökade utsläpp från driften och ökat slitage på havsmiljön.

I teorin skulle subventioner som går till att skrota fiskebåtar därmed minska fiskeflottan. I praktiken sker inte detta. De minst effektiva båtarna skrotas och premierna går ofta till att köpa nya, mer effektiva fartyg. Utvärderingar av EU:s skrotningspremier 1990–2000 visar, liksom senare svenska erfarenheter, att även dessa subventioner bidrar till att hålla uppe och ibland öka fiskekapaciteten till men för fiskbestånden och miljön.

Källa: Porter, Gareth. Fisheries Subsidies and Overfishing: Towards a Structured Discussion, United Nations Environment Programme 2002.

Macfarlane, A. Effekter av subventionerade kostnader, diagram 2 (FAO Fisheries Technical Paper 404/2, 2000).

FAKTA: Skattesubventioner

Miljöskadliga skattesubventioner kan beräknas på två sätt. Antingen som avvikelse från den generella skattenivån, som i diagrammet ovan. Alternativt kan avsaknaden av en miljöskatt ses som en subvention när naturvärden eller resurser går förlorade eller andra miljöskador uppstår som resultat av utsläpp eller exploatering och därmed drabbar allmänheten och leder till gemensamma kostnader.

Diagrammet (se bild ovan och fig 8, sid 47 i rapporten SCB 2000:3 Miljöskatter och miljöskadliga subventioner) med siffror från 1995 visar att beskattningen kan variera högst väsentligt mellan olika branscher. Det är skillnader som finns kvar i dag, men det är svårare att jämföra subventionerna eftersom EU:s system för utsläppsrätter numera omfattar energisektorn och vissa delar av industrin. Dessa har vanligtvis fått både lägre skatt och en subvention i form av gratis utsläppsrätter i generösa tilldelningar. Samtidigt har miljöskatterna totalt sett höjts.

Den allra största delen av miljöskatterna bärs av hushållen. Enligt Eurostat (67/2010) ligger huvuddelen av miljöskatterna i de flesta EU-länderna på hushållen. De betalar en högre andel i skatt både för transporter och energi jämfört med industrins konsumtion.

FAKTA: De samlade direkta och indirekta stöden till svenskt yrkesfiske

Stöden till fisket var 283 miljoner kronor 2006 och förädlings-värdet uppgick till 340 miljoner kronor samma år.

Utgifterna för olika direkta och indirekta stöd till yrkesfiske i saltvatten är:

Strukturstöd 5,1 miljoner kronor (netto utbetalade medel 2007).

A-kassa till yrkesfiskare vid fiskestopp 26,9 miljoner kronor (2007).

Fartygsbidrag till fiskeföretag vid fiskestopp 13,5 miljoner kronor (2007).

Befrielse från bränsleskatter 222,4 miljoner kronor (2006).

För stora bottentrålare (24–40 meter) översteg skattebefrielsen det genomsnittliga förädlingsvärdet både 2005 och 2006.  I genomsnitt motsvarade skattebefrielsen för bränslet per fiskefartyg i detta segment 1,255 miljoner kronor. Förädlingsvärdet uppgick till cirka en miljon kronor per fiskefartyg. Därutöver tillkommer direkta och indirekta stöd i form av a-kassa och fartygsstöd vid fiskestopp samt eventuell del av strukturstödet.

Källa: Riksrevisionen, Statens insatser för ett hållbart fiske (2008:23).

FAKTA: Kostnad för subventionerna
Miljöskadliga jordbruks- och fiskesubventioner kostar cirka 2 500 kronor per person och år.

Subventioner av fossila bränslen kostar cirka 5 000 kronor per person och år.

Källa: WWF Impeding Subsidies – A Study on Misdirected Subsidies in the Baltic Sea Region WWF Baltic Ecoregion Programme, Juni 2009

Miljöpartiet de Gröna, Subventioner av fossila bränslen, november 2007, med hänvisning till Naturvårdsverket (2004).

Maria Wetterstrand, språkrör Miljöpartiet de Gröna

Varför uppmärksamma miljöskadliga subventioner?

– Miljöskatter, bidrag och ambitiösa miljömål diskuteras flitigt. Samtidigt läggs många miljarder av skattepengar på att stödja miljöförstörande verksamheter. Den ena handen verkar inte veta vad den andra gör. Självklart skulle miljön bli bättre om vi slutade subventionera miljöförstöring.

Varför är det svårt politiskt att ta bort subventioner som skadar både ekonomi och miljö?

– Därför att subventionerna finns och många verksamheter är beroende eller tror sig vara beroende av dem. Det handlar också ofta om starka lobbyintressen som får dessa stöd.

Vill du ta bort subventioner till miljövänliga alternativ också?

– Nej. Men jag tycker de ska ges med stor varsamhet. De måste vara ekonomiskt försvarbara jämfört med andra sätt att nå samma mål.

Du skriver den här artikeln ihop med en nyliberal, tror du att liberaler kan bli gröna?

– Ja, betydligt grönare i alla fall. Fler och fler börjar vara intresserade. Det gillar jag.

Mattias Svensson, redaktör på Neo

Varför uppmärksamma miljöskadliga subventioner?

– Varför ska vi tvingas betala för att förstöra naturresurser och förorena genom olönsam verksamhet? Det gör mig förbannad att det finns så direkt destruktiva subventioner som till fiske och jordbruk.

Hur kommer det sig att ni inkluderar låga skatter i definitionen?

– Jag vill ha låga skatter för alla, inte som i dag att politiskt inflytelserika näringar blir skattefrälse i högskattesamhället. Särskilt inte om de därmed sliter på naturen med olönsam överkapacitet.

Vill du ta bort subventioner till miljövänliga alternativ också?

–Ja.

Du skriver den här artikeln ihop med en miljöpartist, tror du att de gröna kan bli liberaler?

– Jag hyser visst hopp om Maria Wetterstrand och Miljöpartiet har vissa frihetliga drag som öppenhet mot omvärlden. Den här artikeln hoppas jag visar värdet av ekonomisk frihet och att staten kan vara ett problem.

Se även:

Rapporten Fiskesubventioner och andra bottennapp – nio sätt att förbättra miljön (Timbro, april 2011) av Maria Wetterstrand och Mattias Svensson.

Bilden från Linda Skugges hemsida. Fotograf David Thunander.

Neos nya nummer når våra prenumeranter i dagarna. Temat är utelivet och dess fiender och vi låter skribenter som Helena Sandklef och Lisa Magnusson ta pulsen på nattlivet, kolla varför man inte kan äta på fel tider eller dansa på fel ställe.

Det är ett tema som inte är helt orelaterat till Mattias Svenssons samtidiga release av Glädjedödarna – en bok om förmynderi. Fredagen den 13 maj brakade det löst med mingel, tal och raveparty hela natten för att fira boken som tar sig an allt från moralpaniker och larm till vetenskap och ideologi.

De som missade festen eller vill återuppleva stämningen kan titta på Linda Skugges bilder här, och på ännu fler bilder här. Här kan du höra Mattias Svenssons tal och de båda ståupprecensionerna av Elin Grelsson och Viktor Barth-Kron.

Boken köper du exempelvis hos Kulturbutik (37 kr), Megastore (39 kr), Adlibris (44 kr), Bokus (51 kr) eller direkt från Timbro (69 kr).

Annars fångades kanske kvällens stämning bäst av en statusuppdatering på Facebook av Isobel Hadley-Kamptz :

Det var en eklektisk skara i går på Mattias Svensson:s bokrave, men när Mattias pratade kunde man ta på en känsla som förenade oss alla: kärlek. Så många människor samlade för att vi tycker så himla mycket om honom. Det var så fint, och han är värd allt det och mer. Sen drack vi sprit och dansade.

Vänner, just nu pågår arbetet för fullt med nya Neo – Solsidannumret. Liksom så många andra har vi på Neo insett att denna svenska arvtagare till Monty Python med alla sina finurligheter och metanivåer rymmer det mesta som finns att säga om svensk borgerlighet. Med artiklar som ”Solsidan fångar den nya borgerligheten på pricken”, ”Folkpartiet – Alliansens Ove” och ”Nya Solsidansexet – välj pärlhalsbandet före och du slipper livspussla efter” tar vi tidsskriftsställen med storm den 5 maj. Håll utkik!

Replik på artikeln Du betalar miljöförstöringen i Neo nr 1 – 2011.

Jag tycker det var ett bra initiativ av Neo skriva en artikel om miljöskadliga subventioner tillsammans med Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand, och det blev en mycket intressant artikel.
På en punkt tycker jag dock att artikeln hamnar snett. Nämligen påståendet att kärnkraftverk subventioneras i Sverige. Det fanns tidigare en särskild ansvarsbegränsning vid olyckor för kärnkraftverk, men den avskaffades förra året i samband med beslutet att tillåta ny kärnkraft. Idag är kärnkraftverk i Sverige inte positivt särbehandlade vad gäller ansvar på något sätt.
Det är inte rimligt att betrakta frånvaron av ansvarsgenombrott vid miljöskador som en subvention av kärnkraften eftersom samma regler gäller för all form av energiproduktion och all industriell verksamhet. Kärnkraft är inte den enda verksamheten där det finns risk för stora och dyra olyckor, det finns också vid storskalig vattenkraft (Banqiao i Kina 1975), kemisk industri (Bophal i Indien 1984) och oljeborrplatformar (Deepwater Horizon i Mexikanska golfen 2010).
Jag skulle inte ha något emot att införa ett generellt ansvarsgenombrott vid olyckor och miljöskador, men det ska i så fall gälla lika för all form av industriell verksamhet.
Slutligen kan nämnas att kärnkraftverk i Sverige betalar en särskild effektskatt som enbart drabbar kärnkraft, och det är ju raka motsatsen till subvention.

Mikael Ståldal
ordförande Miljövänner för Kärnkraft

Svar:

Framförallt består subventionen i att kärnkraften fortfarande inte behöver betala de fulla kostnaderna om det händer en olycka. I det avseendet finns en särlagstiftning om atomansvar som enbart gäller kärnkraften. Den reglerar bland annat att samtliga kärnkraftsstater gemensamt betalar en viss del av kostnaden för en olycka och att kärnkraften bara behöver vara försäkrad upp till ett visst belopp.

Det är dock korrekt att frågan om ansvarsgenombrott ser likadan ut i alla svenska aktiebolag. I vissa andra länder, exempelvis Tyskland, medger lagstiftningen ansvarsgenombrott, vilket är orsaken till att Vattenfall “avslöjats” vara betalningsansvariga på ett helt annat sätt där än här ifall det sker en kärnkraftsolycka.

Maria Wetterstrand

Språkrör, Miljöpartiet de Gröna

Mattias Svensson

Redaktör, Neo

av Paulina Neuding

Kristyana Valcheva är i Genève för att berätta om tortyren i libyskt fängelse inför FN:s råd för mänskliga rättigheter. Libyen vill stoppa henne.

Kristiana Valcheva och Ashraf El-Hagoug
inför rätta i Libyen 2004.

– Jag är sjuksköterska från Bulgarien. 1999 arbetade jag i Benghazi i Libyen. Den 9 februari det året blev jag och fem andra personer bortförda anklagade för brott på falska grunder, fängslade och brutalt torterade. Vi utsattes för barbarisk tortyr, förnedring och hån. De slog våra fotsulor –

– Jag måste avbryta. Ordningsfråga.

FN:s råd för mänskliga rättigheter, Genève, den 16 september 2010. Det är Libyens FN-ambassadör som har knackat i bordet för att avbryta sjuksköterskan Kristyana Valcheva med en ordningsfråga.

– Tack, Herr ordförande, säger han.

– Jag skulle vilja påpeka att den organisation som talar nu har rört sig bort från ämnet för denna punkt på dagordningen. Jag skulle vilja be er stoppa detta uttalande. Tack.

Medan Kristyana väntar blir det debatt i kammaren. Det är mild sensommar, och genom trädkronorna i parken utanför fönstren skymtar Genèvesjön i eftermiddagssolen. Vi sitter i en sal som har inretts med hjälp av en av de enskilt största donationerna någonsin till Förenta Nationerna. I taket ovanför hänger en hisnande skulptur av sprejade färglager som bildar stalaktiter över kammaren, en överdådig inramning värdig det uppdrag som ska utföras på golvet.

I tur och ordning uppmanar Belgien, USA och Storbritannien mötesordföranden att låta Kristyana fortsätta tala. Iran begär ordet. Genom simultantolkning från persiska i hörselsnäckorna får vi veta att Irans representant kräver att anförandet stoppas av ordningsskäl.

Efter några minuters ordväxling får Kristyana fortsätta. Hon tar vid där hon blev avbruten.

– Till exempel: De slog oss över fotsulorna, och tvingade oss sedan att springa när våra fötter var svullna och svarta efter misshandeln, med blodet rinnande. De injicerade narkotika i mig, tog av mig kläderna –

Ordningsfråga från Libyen!

Konfliktlinjen utkristalliseras ganska snart denna eftermiddag i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Libyen, Iran, Kina och Kuba kräver att Kristyana ska hindras från att avsluta sitt anförande om den tortyr hon utsattes för i libyskt fängelse. Belgien, USA, Storbritannien och Irland hävdar ihärdigt att det skulle skada rådet om representanter för det civila samhället inte fick komma till tals. Hennes två minuter långa anförande avbryts tre gånger, men till slut får Kristyana tala till punkt.

När turen kommer till hennes vän Ashraf El Hagoug  – själv säger hon att hon betraktar honom som sin familj, ”Det blir så när man har gått igenom det vi har gått igenom tillsammans” – upprepas proceduren. Han gör en ansats att läsa upp sitt vittnesmål om den tortyr han utsattes för i samma härva som Kristyana, men blir genast avbruten av Libyen. Några diktaturer ställer sig på Libyens sida, hävdar att han rör sig bort från dagordningen, medan några västländer argumenterar emot. Till slut får också Ashraf tala till punkt.

Det var genom en rad osannolika tillfälligheter som Kristyana och Ashraf hamnade i centrum för världspolitiken fram till frigivningen från libyskt fängelse 2007.

– Jag kommer från en väldigt enkel bakgrund, säger Kristyana på bruten engelska när vi sitter ner och pratar timmarna före anförandet i kammaren. Hon berättar om ett tillfälle när hon lyfte telefonluren och den franske presidenten Nicolas Sarkozy presenterade sig i andra änden, och blir full i skratt.

Kristyana jobbade som sjuksköterska i Libyen när över 400 barn visade sig ha blivit infekterade med hiv på sjukhus inte långt från det hon arbetade på. Tillsammans med fem andra utländska sjukhusanställda – bland dem palestinske Ashraf – greps hon och fängslades i februari 1999, anklagad för att ha spridit viruset avsiktligen på uppdrag av den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Oberoende utländska experter har hela tiden hävdat att anklagelserna var grundlösa, men under tortyr erkände fångarna allt som de anklagades för. Vid ett tillfälle låg Ashraf och Kristyana på varsin brits bredvid varandra i fängelset, nakna från midjan neråt, och torterades med elchocker. Nu svarar båda samma sak när jag frågar varför de har rest till Genève för att tala inför FN.

– Vi vill protestera mot att Libyen har fått en plats i rådet för mänskliga rättigheter. Vi måste berätta vår historia.

I åtta år satt Kristyana och Ashraf fängslade i Libyen. De utnyttjades inte bara som syndabockar för en tragedi som drabbat över 400 barn, utan fungerade också som gisslan när Libyen drev fram sina intressen i olika förhandlingar med väst. Samtidigt som de hölls fångna befann sig Abdelbaset Al Megrahi, den man som dömts för flygplansbombningen över skotska Lockerbie 1988, i en överklagandeprocess i skotsk domstol. Al Megrahi satt dömd till livstids fängelse för att ha placerat en sprängladdning på ett flygplan på väg mot USA i en terrorattack som dödade 270 människor, och som utfördes på order av den i dag ännu sittande libyske presidenten Muammar Khaddafi.

– Budskapet från Libyen verkar ha varit att om européerna inte hjälper oss att lösa Lockerbiefallet, så kommer inte vi att hjälpa Europa att lösa hiv-fallet i Libyen, säger Kristyana.

– När Lockerbiefallet gick upp i domstol, flyttades vi från fängelset till husarrest. När processen var över skickades vi tillbaka till fängelset.

För Libyen fanns mer att vinna än att få hem den man som satt dömd för Lockerbiebombningen. De sex fängslade utlänningarna blev en bricka i det spel som skulle ge Libyen en plats som ordförande i FN:s kommission för mänskliga rättigheter. Samtidigt som Bulgarien stred för att få hem sina fängslade medborgare, verkade landet också för att föra fram Libyen till posten som ordförande i kommissionen. Den groteska självmotsägelsen i Bulgariens agerande antyder att ordförandeposten ingick i byteshandeln om Kristyanas och de andra fångarnas liv.

Libyen tog över som ordförande i FN:s kommission för mänskliga rättigheter 2003, Kristyanas och Ashrafs fjärde år i fängelse. Därmed styrdes FN:s främsta organ för mänskliga rättigheter av en stat vars namn blivit synonymt med internationell terrorism. I åratal hade kommissionen varit en lekplats för diktaturer, som använde sin plats som verktyg för att skyla sina egna brott mot mänskliga rättigheter och rikta uppmärksamheten mot andra stater. Valet av Libyen till ordförandeposten blev ytterligare ett bevis för kommissionens moraliska kollaps.

Till slut blev till och med dåvarande FN-chefen Kofi Annan tvungen att erkänna att FN:s kommission för mänskliga rättigheter hade havererat. I rapporten In larger Freedom, 2005, konstaterade Kofi Annan: ”Kommissionens förmåga att sköta sina uppgifter har underminerats allt mer av dess försvagade trovärdighet och professionalitet. Särskilt eftersom stater har sökt medlemskap i kommissionen, inte för att stärka mänskliga rättigheter, utan för att skydda sig från kritik eller för att kunna kritisera andra. Konsekvensen är att vi har fått ett trovärdighetsunderskott, som kastar en skugga över hela FN-systemets rykte.”

Kofi Annan och dåvarande ordföranden för generalförsamlingen, Jan Eliasson, satte sin prestige i pant för att bygga upp ett nytt organ för mänskliga rättigheter. Den 15 mars 2006 beslutade generalförsamlingen formellt om grundandet av ett nytt råd för mänskliga rättigheter som skulle ersätta den gamla kommissionen. I generalförsamlingens kammare i New York och i intervjuer och debatter upprepade Jan Eliasson att de nya regler som styrde rådets arbete skulle förhindra att det nya organet förlorade trovärdighet på det sätt som den gamla kommissionen hade gjort.

– Jag hävdar att det blivit klart bättre, sade Jan Eliasson, som då hade hunnit bli utrikesminister (S) i Göran Perssons regering, i en intervju i brittiska BBC Radio (10 maj 2006). Han hänvisade till de nya stadgarna.

– Alla länder som väljs in i rådet måste finna sig i att få sitt eget facit över mänskliga rättigheter granskat. För det andra har samtliga länder i rådet förbundit sig att respektera mänskliga rättigheter, för vilket de naturligtvis kommer kunna hållas till svars.

– För det tredje finns det något mycket viktigt här: För första gången någonsin har vi en paragraf om uteslutning. En stat som allvarligt bryter mot mänskliga rättigheter kan förlora sin plats i rådet genom beslut i generalförsamlingen. Allt detta är nya aspekter som verkligen gör det befogat att tala om en nystart.

Debatten under Kristyanas och Ashrafs anföranden säger en del om hur det gick sedan. Trots de skärpta reglerna fanns Kina, Ryssland, Kuba, Saudiarabien och Pakistan med redan när de första 47 medlemmarna valdes in i rådet 2006. Ett antal diktaturer har tillkommit sedan dess. Libyen valdes in i mars i år, och därmed tog ytterligare en regim som systematiskt bryter mot mänskliga rättigheter plats som fullvärdig och jämbördig medlem under takskulpturen i kammaren.

Att nystarten uteblivit märks inte bara på vilka som sitter i rådet, utan på facit över arbetet. Förenta Nationerna beskrivs i de egna högtidliga förklaringarna – och det är en beskrivning som brukar eka genom den svenska debatten –  som ett forum där hela världen samlas för att tillsammans verka för mänsklighetens bästa. En titt på rådets verksamhet sedan 2006 påminner om att detta är ytterligare en arena för stater att driva fram sina egna intressen.

År 2008 hade ett enda land varit föremål för kritik i 80 procent av rådets resolutioner riktade mot enskilda länder, nämligen Israel. Nu börjar Israels andel sjunka mot 50-procentstrecket. Av resolutionerna mot andra länder är flera betydligt mildare i tonen, bland annat en mot Sudan angående det pågående folkmordet i Darfur, i vilken landet hyllas för sin vilja att samarbeta med det internationella samfundet. Många av de värsta förbrytarstaterna  har sluppit kritiska resolutioner helt och hållet. Steg för steg, omröstning för omröstning, har även det nya rådet på så vis gröpt ur sin trovärdighet som idealistiskt forum för att främja mänsklighetens bästa, snarare än de enskilda medlemsstaternas realpolitiska intressen.

Att rapportera från det nya rådet som journalist utifrån visar sig inte vara ett enkelt projekt. Mannen bakom disken på kontoret som delar ut passerkort låter som om han aldrig hört ordet press förut. Jag får samma reaktion från mannen i nästa lucka.

– Har du papper med dig? undrar han.

– Nej, det har jag inte. Jag fick bara en bekräftelse per mejl, säger jag, utan att nämna att det tog ett antal mejl fram och tillbaka innan FN:s pressackrediteringstjänst gick med på att låta mig rapportera inifrån lokalerna. Trots att jag uppfyller alla formella krav gjorde tjänstemannen som handlade mitt ärende klart att han gjorde mig en tjänst som gick med på att bevilja min ansökan.

– Hur tycker du att jag ska hitta dig bland alla papper? undrar han och börjar dra ut pärmar ur bokhyllan.

– Har du en dator, undrar jag.

– Ha, säger han. Jag har två!

Han ringer en överordnad. Slår i katalogerna på datorn. Till slut hittar han mitt namn.

– Det är inte ditt fel, säger jag, men ni verkar inte ha ett jättebra system.

– I don’t care, säger han.

Till slut får jag mitt presskort.

Jag undrar vad detta kostar. När diktaturerna i kammaren avbryter Kristyana och Ashraf kan man välja mellan att höra simultantolkningar av deras invändningar på ett dussintal olika språk. Någon för protokoll över det som sägs, arkiverar och lägger ut på nätet. Det kryllar av vakter, byråkrater och kanslipersonal och utanför går bussarna var femte minut för att skeppa FN-folket till och från rådet. Och den vackra, påkostade byggnaden med den kringliggande parken vid Genèvesjön står som ett monument över den ursprungliga idén om att samla världens nationer för att göra världen mer rättvis.

Det visar sig att FN uppskattar kostnaden för en enda dag av sammanträden i rådet för mänskliga rättigheter till cirka 200 000 dollar. Det är inte utan att man undrar om de pengarna kunde användas mer effektivt någon annanstans.

De flesta jag talar med bekräftar min bild av hela organisationen kring rådet för mänskliga rättigheter som trött och uppgiven. De idealister jag träffar är på plats för att motarbeta byråkratin, orättvisorna och vansinnet som pågår inne i själva byggnaden.

Jag talar med Hillel Neuer, ordförande för organisationen UN Watch, som har bjudit hit Kristyana och Ashraf för att tala inför rådet. Hans organisation verkar för mänskliga rättigheter genom att hålla ett vaksamt öga på rådet för mänskliga rättigheter, och genom att uppmärksamma omvärlden på hur diktaturer använder rådet för att tjäna sina egna syften.

Jag frågar honom på vilket sätt det egentligen är ett problem att diktaturerna sitter där. Jan Eliasson brukar till exempel upprepa att världen inte är perfekt, men att det måste finnas ett forum där vi alla kan sitta ner och prata med varandra.

– FN-tjänstemän brukar ofta hävda att det är viktigt att involvera skurkstater i dialog för att de kanske bättrar sig på det sättet. I realiteten påverkade det inte diktaturerna till det bättre att de var med i den gamla kommissionen. I stället använder de rådet – precis som de gjorde med den gamla kommissionen – för att dölja sina egna övergrepp och rikta uppmärksamheten mot andra länder, säger Hillel Neuer.

– Det pågående folkmordet i Darfur är ett lackmuspapper på vad det egentligen är för intressen som präglar arbetet. Vi har sett en handfull resolutioner om Darfur, men samtliga har varit ganska försiktiga. Detta Darfur-test, som jag kallar det, är talande för vad som egentligen pågår här.

Dagen efter Kristyanas och Ashrafs anföranden inför kammaren sitter jag med under en debatt mellan medlemsstaterna. Det är en surrealistisk upplevelse. Irans representant orerar en stund om brott mot mänskliga rättigheter i väst: polisbrutalitet i Tyskland. Islamofobi i USA. Brott mot kvinnors rättigheter i Sverige. Marocko förnekar brott mot mänskliga rättigheter, och vill i stället rikta rådets uppmärksamhet mot de förbrytelser som begås av grannlandet Algeriet. Sudans representant möts med spridda fniss på pressläktaren när han skriker i den sprakande mikrofonen att hans land har noll politiska fångar. ”Inga!”

Nordkoreas representant gör klart att det är USA, inte Nordkorea, som begår brott mot mänskliga rättigheter. EU också för den delen. Och Japan. Vitryssland förnekar att landet skulle kränka människors organisationsfrihet, vilket har hävdats av bland annat Sverige. Burma tar vid, och gör klart att anklagelserna mot landet om krigsbrott är grundlösa. Turen går till Algeriet, som förnekar brott mot mänskliga rättigheter, och som i stället vill rikta rådets uppmärksamhet mot de förbrytelser som begås av grannlandet Marocko.

Slutligen tar Kuba vid för att värja sig mot Sveriges uttalanden om att Kuba skulle begå brott mot mänskliga rättigheter: En sådan anklagelse är inget annat än hyckleri när den kommer från ett land som Sverige, säger Kubas representant, och hävdar att Sverige anklagat Wikileaksgrundaren Julian Assange för våldtäkt utan grund.

Så fortsätter det. Detta är alltså den dialog som rådet är ett forum för. Och så här låter alltså de debatter som föregår rådets gemensamma uttalanden, rekommendationer och resolutioner.

Under en månads tid söker jag arkitekten bakom rådet, Jan Eliasson, för en kommentar. Blev det som han hade tänkt sig? Är det nya rådet något väsensskilt från den gamla kommissionen, och framför allt – är det ett effektivt verktyg för att främja mänskliga rättigheter i världen? Ger det inte framför allt legitimitet åt förbrytarregimerna som sitter där?

Till slut får jag besked av en pressekreterare hos Socialdemokraterna. Jan Eliasson är för upptagen med FN:s millenniemål för att hinna med en intervju, och det där med rådet är för övrigt något han har hunnit lämna bakom sig.

En sökning på nätet genererar inte en enda artikel i svensk press där Jan Eliasson ställts inför svåra, kritiska frågor om det nya rådet. I stället får man intrycket av en ovanligt viktig svensk, som gjort ett ovanligt viktigt jobb ute i världen.

Jag undrar om Kristyana och Ashraf skulle ha något att invända mot den bilden.

Den folkhemske: Jimmie Åkesson om sprit, fläsk och Sveriges framtid

I Neo får Sverigedemokraternas partiledare frågorna han inte har fått förut. Vill en nationalist rädda svenska jobb och företag? Vad vill Jimmie Åkesson göra med FRA? Och vad var det som gjorde att han aldrig kände sig hemma i Moderata ungdomsförbundet?

Dina pengar kan göra skillnad. Bara några hundralappar per skattebetalare räcker för att tömma haven på fisk. Maria Wetterstrand och Mattias Svensson, en grön och en nyliberal, kartlägger hur staten skapar miljöproblem med bidrag, stöd och skatteundantag.

Dina pengar för Haiti gör inte lika stor skillnad. Gunilla Kinn rapporterar om flickorna och kvinnorna som tvingas till prostitution i nödens Port-au-Prince.

I Neo läser du också Roland Poirier Martinsson om Julian Assange, Wikileaks och organisationens svenska uppbackare. Assange är frihetens förrädare, inte dess förkämpe.

Neo skärskådar också hur överstatlighet egentligen inte fungerar, bland annat avslöjar Norges klimatförhandlare Aud Lise Norheim tramset på toppmötena. Och så har Johan Folin synat nakenskannern.

Neo nr 1–2011 finns i butik från och med den 8 februari. Prenumeranter får tidningen i dag, i morgon eller på måndag.

Innehåll

Intervju: Jimmie Åkesson
Sverigedemokraternas ordförande om ideologi, svenska jobb och världens bästa spritbutik. Av Mattias Svensson.

Dina pengar hjälpte dem inte
Gunilla Kinn har besökt Haiti.

De klär av mig naken
Johan Folin förnedras av flygets fluktare.

Därför trivs jihadister i Sverige
Per Gudmundson hittar svenska terrorister utspridda över världen.

Du betalar miljöförstöringen
Ditt bidrag gör skillnad. Några hundralappar om året per europé räcker för att tömma haven på fisk. Maria Wetterstrand och Mattias Svensson om subventioner till miljöskadlig ­verksamhet.

Tema: Tillsammans
Löser vi våra största problem genom att lyfta upp dem på högsta politiska nivå?

Bättre utan Bryssel
Samarbetet mot terrorn fungerar väl. Men det vågar inte politikerna berätta för journalister, avslöjar Björn Fägersten.

Norman Borlaug räddade en miljard från svält
Politik och ekonomiska klyftor kan hindra de bästa innovationer från att sprida sig.

Montrealprotokollet: Förbudet som fungerade
På 1980-talet var USA pådrivande för globala miljöåtgärder.

Förenta nationernas skilda världar
Fredrik Segerfeldt om organisationen som bara tycks fungera när den är trasig.

Intervju: Aud Lise Norheim
Norges avhoppade klimatförhandlare avslöjar hur det går till på toppmötena.

Alltid i Neo

Chefredaktörskrönika: Vi har bara börjat
Paulina Neuding

Notiser
Ragnar Skanåker, rymden, rumpor, ­Gunnar Hökmark, Olle Abrahamsson, ­Niklas Ekdal, Annika Östberg, Håkan Larsson, den nya alkoholtillåtna maten och Dagny Taggart ska äntligen skaka om filmvärlden.

Galleriet
Kris i beklädnadsfrågan. Av Lars Mellkvist.

Porträtt Andrej Drevitskij
Ett gott parti är ett brott i ukrainsk demokrati. Av Peter Götell.

Essä: Frihetens förrädare
Svenska liberalers omfamnande av Wikileaks är ett svek mot friheten. Roland Poirier Martinsson.

I bokhyllan
Kristian Karlsson läser farhågor om framtida avskrädeshögar och blir optimist. Dessutom självhjälp, presidentmemoarer och zombier av Agnes Arpi, Anders Rönmark, Janerik Larsson och
Isobel Hadley-Kamptz.

HAX från EU
Henrik Alexandersson Välkommen till kolesterolunionen.

Genmäle till Mårten Schultz ”Nu rämnar politikerväldet” (Neo 6/2010)

Ska domstolar ha rätt att åsidosätta lagregler om de strider mot våra grundlagar eller mänskliga rättigheter? Ja, om detta är sannolikt Mårten Schultz och jag helt eniga. Som liberal är jag stolt över att i Riksdagen ha medverkat till att stärka denna rätt, genom att det så kallade uppenbarhetskriteriet nu har försvunnit ur regeringsformen. Jag och Folkpartiet kommer fortsätta att driva på för att vi i Sverige skall införa en författningsdomstol.
Däremot verkar Schultz ha svårt att smälta att jag till och ifrån ifrågasätter lagrådets proportionalitetsbedömningar, t ex när det gäller möjligheten för åklagare att besluta om drogtest på icke straffmyndiga, om det är nödvändigt för att socialtjänsten ska kunna sätta in rätt åtgärder. (Den som läser Schultz artikel kan f.ö. lätt få intrycket att drogtester ska ske utan föräldrarnas vetskap. Detta är fel – tvärtom är det lagstadgat att vårdnadshavaren normalt ska underrättas omedelbart.)
Jag och regeringen gjorde denna gång en annan bedömning än lagrådet. Går detta ihop med att försvara domstolars lagprövningsrätt?
Ja, i allra högsta grad. Det som Schultz förbigår är att lagrådet faktiskt inte är en domstol. Det är en juridiskt högt kvalificerad remissinstans med en särställning i lag – men dess yttranden är inte ett domslut och inte heller den uppenbarade gudomliga sanningen.
Naturligtvis ska lagrådets synpunkter prövas noggrant. Men dess slutsatser och argument måste också kunna ifrågasättas, inte minst när det gäller proportionalitetsavvägningar.
När lagrådet på politiska grunder sade nej till partnerskapslagen lät vi liberala politiker inte oss hindras. Är Schultz lika upprörd över att lagrådet den gången inte tilläts stoppa en viktig reform?
När lagrådet härom året tillstyrkte regelverket för FRA var det sannerligen inget som skyddade lagrådet från ifrågasättanden. Så ska det också vara i en fri debatt. På samma sätt måste jag ha rätt att ha synpunkter på lagrådet i denna fråga. Schultz grundlösa insinuationer om att jag skulle antyda att lagrådet består av gamla knarkare tyder på brist på argument i sak.

Johan Pehrson (FP)
Riksdagsledamot
Rättspolitisk talesman

Det är lätt att göra sig lustig över andra, vanligen lättare än att göra något för andra. [Maria Erikssons artikel The usual suspects], Neo nr 6 2010, om EU:s år för att arbeta mot fattigdom och social utestängning är ett exempel på detta. Den ironiserar över det arbete som bedrivits i Sverige under förra året för att belysa frågan om den fattigdom som många människor i EU-länderna lever i.

Neo väljer att beskriva att vi i kampanjarbetet för att föra fram fattigdomsfrågorna har producerat 800 pennor, 200 mappar och 800 nyckelband.

Neo väljer att inte beskriva de informationsinsatser som vi gjort om bland annat fattigdom hos ensamma föräldrar, om barn som vräks från sina hem eller om hemlösa i Sverige och i EU.

Neo väljer att beskriva vilka möten som inte blev av, men undviker att berätta om det som blev sagt vid slutkonferenser, studiecirklar och seminarier. Neo berättar inte heller för sina läsare att personer som Ulf Kristersson (m), i sin roll som socialborgarråd i Stockholm, och landets äldre- och folkhälsominister Maria Larsson (Kd), medverkat i arbetet.

Neo väljer att raljera över en fotoutställning – hur kan en sån hjälpa fattiga? – men låter bli att tala om att den gjorts av sex fotografer med egna erfarenheter av hemlöshet som fått spegla vardagen, fattigdomen och upplevelserna från ett liv i utanförskap.

Artikeln i Neo förringar betydelsen av enskilda organisationers engagemang runt om i hela EU för att försöka göra något åt fattigdomen. I Sverige bidrar Röda Korset, ABF, Frälsningsarmén, Caritas, Kris och RFHL, för att nämna några. Dessa organisationer, och de personer som dagligen arbetar för minskad fattigdom, utmålas som girigbukar och ”hugade spekulanter” som trängs vid EU:s pengapåse. Det är orättvist, och inte sant.

Fattigdomsåret har initierat en hel del arbete som kommer att fortsätta framöver. Det kommer att bedrivas i hela EU av ideella organisationer i det civila samhället, ibland med stöd av EU-kommissionen, av Svenska ESF-rådet eller av nationella regeringar och myndigheter.

Det kommer att finnas mer för Neo att skriva om som rör arbetet mot fattigdom och socialt utanförskap i EU. Tjugosju EU-länder arbetar tillsammans för att försöka kombinera tillväxt med social rättvisa, och för detta avsätts mycket pengar. Hur dessa används ska naturligtvis bevakas. Liksom hur vi som försöker göra något för att bygga ett socialt stabilt EU lyckas med det övergripande målet: Att minska antalet människor som lever i fattigdomen i Europa med 25 procent till år 2020. Varje penna som kan bidra i det arbetet är välkommen!

Åsa Lindh

Generaldirektör Svenska ESF-rådet

Mario Vargas Llosa om liberalismen

Årets Nobelpristagare i litteratur är – eller tror sig vara – liberal. Neo har som första magasin fått tillåtelse att trycka Mario Vargas Llosas ambitiösa försök att definiera vilket slags liberal han är. Han utvecklar sina tankar kring liberala partier, liberaler som är sin egen saks värsta fiender och vilket land som har världens bästa demokrati.

I Neo berättar EU-minister Birgitta Ohlsson vad hon tänker göra åt EU:s planekonomiska missfoster, jordbrukspolitiken. Moderaten och juristen Maria Abrahamsson funderar i en öppenhjärtig intervju på om inte delar av den svenska narkotikapolitiken är ”snudd på oanständig” och berömmer en socialdemokrat.

Maria Eriksson avslöjar organisationerna som fått EU-bidrag för att vara emot fattigdom. Socialdemokraternas Jan Eliasson ställs till svars för förra numrets reportage om kränkningar i FN:s råd för mänskliga rättigheter.

Och för nostalgiker som saknar att bränna de gamla Folk- och bostadsräkningsblanketterna har Neos ledare ett tips på värmande civil olydnad.

Neo nr 6–2010 finns i butik från och med den 16 december. (På grund av problem med leveransen kan försäljningsdatum lokalt variera något)

PÅ NÄTET:

Intervju: Maria Abrahamsson – En fritänkare i riksdagen

Maria Eriksson – The usual suspects, organisationerna som berikats av EU:s bidrag mot fattigdom

Intervju: Jan Eliasson om FN:s råd för mänskliga rättigheter

INNEHÅLL

Chefredaktörskrönika
Paulina Neuding Bokslut över ett fattigt temaår.

Ledare: Bränn blanketten – tänd debatten.

Intervju: Birgitta Ohlsson
Tycker du att du har lite inflytande över EU? Då är du inte ensam. Demokrati- och EU-ministern avslöjar vad hon tänker göra åt EU:s jordbrukspolitik. Av Paulina Neuding.

Notiser
Michelle Caruso-Cabrera, Jan Eliasson, poliser på film, diskbänksrealism, Lena Hjelm-Wallén, Jesper Nilsson, Henrik Alexandersson, ACTA, och hur Regina Kevius vill ha Stockholm om tio år.

Nu rämnar politikerväldet
Ett borttaget ord i den nya grundlagen kan uppenbarligen öppna för stärkta rättigheter. Mårten Schultz förklarar.

Hur får man trycka?
I värsta fall får vi en EU-anpassning. Isobel Hadley-Kamptz utvärderar förslagen som ska ersätta tryckfriheten.

Intervju: Maria Abrahamsson
Mattias Svensson har pratat barn, knark och domarlöner med Alliansens främsta hopp i rättsfrågor. Inga enkla svar, men raka.

The usual suspects
Maria Eriksson granskar EU:s kampanjår och kartlägger vilka som har fått bidrag för att vara mot fattigdom.

Krönika: Erik Wiklund
Vill du bli entreprenör? Skaffa gladare vänner.

Inte som på tv
CSI finns inte i verkligheten, skriver Waldemar Ingdahl.

Knäppa klipp
Världens äldsta filmcensur läggs ner vid årsskiftet. Neo minns de klassiska klippen ihop med Gunnel Arrbäck.

Från rännstenen till övermodets höjder
Det går bra nu, men bara med latinamerikanska mått mätt. Andreas Danielsen rapporterar från Brasilien.

Vad hände med hiv?
Andreas Ericson om epidemin som skulle förpassa den fria sexualiteten till historien.

Porträtt: Abd el-Karim Suleiman
I Egypten är det ett brott att blogga för jämställdhet.

Munväder om klimatkrig
Konfliktforskarna är inte helt bekväma med den sanning som gav Al Gore fredspriset, konstaterar Ralph Sundberg.

Galleriet
Arbetet i konsten. Av Therese Bohman.

Essä: Bekännelser från en liberal
Liberalismen är inte för ett parti utan för alla som sätter individens frihet främst, skriver Mario Vargas Llosa.

I bokhyllan
Kungen är naken. Men Kristian Karlsson läser såklart om majestätet för den biografiska genomgångens skull.

Krönika: Peter Wennblad
Samlagsvänstern tappar greppet.

När det vankas statlig kampanj samlas de kring bidragsgrytorna; ABF, Arena, konsulter och myndigheter. I år har de fått dela på 5 miljoner kronor för att opinionsbilda mot fattigdom och visa dig att ”Din attityd gör skillnad” och att ”EU och frivilligorganisationerna står upp tillsammans för ett mer socialt Europa”.

Av Maria Eriksson

Stoppa fattigdomen nu blev officiell slogan när EU-kommissionen utnämnde 2010 till det Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning. I Sverige satsade kommissionen 2,5 miljoner kronor på temaåret. Svenska myndigheter och organisationer skjuter till lika mycket.

I Sverige faller uppgiften på regeringen och Socialdepartementet, som i sin tur delegerar till ESF-rådet att genomföra fattigdomsåret. ESF-rådet (European Social Fund) är en statlig myndighet underställd Arbetsmarknads-
departementet som betalar ut EU-stöd ur bland annat Europeiska unionens socialfond. ESF-rådet tar i sin tur hjälp av studieförbundet SENSUS för att samordna alla aktiviteter under året.

Totalt 5 miljoner kronor kan låta lite för att radera ut fattigdomen, särskilt om man som Sonja Wallbom, ordförande för EAPN Sverige (European Anti Poverty Network i Sverige), hävdar att en tredjedel av Sveriges befolkning lever på marginalen. Men det räcker till en hel del.

För att bekämpa fattigdomen i Sverige har det producerats 800 pennor, 200 mappar, 800 nyckelband, 100 anteckningsblock, 200 kassar, 2 roll-ups, 2 000 affischer, och 3 500 broschyrer. Fem ambassadörer har anlitats för att ”synliggöra temaårets budskap och aktiviteter”, bland dem tidigare Sida-direktören och utbildningsministern Carl Tham.

Tre miljoner kronor av kampanjpengarna går till Arbetarnas bildningsförbund, ABF. För de pengarna ska 70–100 personer kompetensutvecklas till så kallade ”processförare”, för att sedan kunna genomföra konsultationer med ”målgruppen för det europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning”. Processförarna ska med andra ord ”ge en röst åt socialt utestängda och segregerade”. Under året har tio konsultationer gjorts på tio orter.

Övriga pengar delas ut i bidrag till andra hugade spekulanter, bland dem den socialdemokratiska tankesmedjan Arena Idé, Institutet för Framtidsstudier, Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende (RFHL) och organisationen Verdandi, för konferenser, seminarier och skrifter, samt för en teaterpjäs om socialt marginaliserade och en fotoutställning med hemlösa. Pr-byrån Geelmuyden–Kiese har hållit i marknadsföringen.

Den 25 oktober i år kröntes kampanjåret med den stora kraftsamlingen: 21 landshövdingar skulle samtidigt  vara uppkopplade i länskonferenser i lika många Folkets hus landet runt. ”I sig ett fenomen”, som projektledaren Elisabet Reslegård uttryckte saken, även om nio av de 21 länskonferenserna fick ställas in på grund av bristande intresse.

På EU-nivå har det bland annat ordnats ett konstprojekt och en låttävling – Music against poverty – där vinnaren får sitt bidrag uppspelat under de europeiska utvecklingsdagarna i Bryssel. Allt planerat, organiserat och genomfört av en rad organisationer inom den sociala ekonomin.

Trots krafttagen verkar ingen av de inblandade aktörerna räkna med att insatserna verkligen ska få några effekter.

Sonja Wallbom på EAPN Sverige är rakt på sak:

– Det är klart att det här inte kommer att förändra fattigdomen ett endaste smack.

Men hur arbetar ni för att pengarna ska komma dem som är mest utsatta till del?

– Det funkar inte så, pengarna går inte till folks fickor utan det handlar om att öka medvetenheten om utanförskapets villkor.

Hur vet man då när man lyckats, om målet för året har uppfyllts? Kommer fattigdomen att minska?

– Nej, det är klart att vi inte kommer att se, nu ska vi inte vara naiva, säger Sonja Wallbom.

Kampanjåret handlar alltså inte om att hjälpa fattiga, utan om att uppmärksamma, öka medvetenhet, belysa problematik, skapa dialog. Mer precist handlar målen, som har tagits fram av Nätverket mot Socialt Utanförskap och regeringens Brukardelegation, om tre saker.

För det första ska kunskaps- och opinionsbildning medvetandegöra allmänhet, politiker och beslutsfattare, lokalt och nationellt, om fattigdom och social utestängning. För det andra ska frivilligorganisationer och det civila samhället mobiliseras och få stöd för att uppmärksamma kampen mot fattigdom och social utestängning. På detta sätt är det tänkt att man ger berörda människorna en röst och möjlighet att ta sig ur fattigdom och utanförskap, vilket är det tredje målet.

Aktiviteterna ska enligt ESF-rådet också kommunicera tre budskap: ”Din attityd gör skillnad”, ”Vi kan bara vinna kampen tillsammans” och ”EU och frivilligorganisationerna står upp tillsammans för ett mer socialt Europa.”

Så hur utvärderar man att målen är uppfyllda? Hur mäter man till exempel ett medvetandegörande? Carina Redtzer som är ansvarig för året på SENSUS försäkrar att man tänkt på den saken:

– Det kommer förstås att vara utvärderingar in absurdum, så är det ju med kommissionen.

Christian Råbergh på ESF-rådet menar att det handlar om opinionsbildning och ”det vet ju ni som arbetar med sådant att det är lite svårt att mäta”.

Jag ställer samma fråga till Somar al Naher som ansvarar för den seminarieserie som Arena fått bidrag för att hålla. Vid varje tillfälle ska en person ”som bor i ett område där segregationen är mest påtaglig höras”.

Vad är syftet med seminarierna?

– Att synliggöra maktrelationerna.

Vilken effekt ska det få?

– Att berätta en annan berättelse.

Men vad är syftet?

– Att se hur de berättelserna påverkar beslutsordningen.

Hur då?

– I slutänden handlar det väl om att synliggöra en maktstruktur.

”Alla har en roll att spela”, läser jag i en informationsfolder för temaåret. ”Var kreativ och arrangera egna aktiviteter.” Helt utan processförarutbildning ger jag mig därför ut i hopp om att ge röst åt någon som inte hörs eller syns i den politiska debatten.

Matte, som jag träffar på Sergels torg, är hemlös sedan åtta år tillbaka. Han tycker att det borde byggas billiga hyresrätter.

Men vad säger han om en fotoutställning med hemlösa, utbildning av processförare, en landshövdingakonferens eller en musiktävling med låtar om fattigdom – kan det vara något?

– Pengar till ideella organisationer, visst, men vad får vi?

– De skulle sluta tjattra och göra något konkret i stället. En fotoutställning, vad hjälper det oss?

Inte heller den försäljare av Situation Stockholm som jag möter vid T-centralen har hört talas om att just detta år vigts åt fattigdom och social utsatthet.

Han har en annan förklaring till de ivriga satsningarna mot fattigdom:

– Frågan är väl om de vill få bort den? Det här är ju en industri som omsätter flera miljoner kronor om året. Skulle den försvinna skulle ju hundratals personer förlora jobbet.