Svar till Fredrik Segerfeldt om kåkstäder och fattigdom
Fredrik Segerfeldt, medgrundare till Migro och medförfattare till Migrationens kraft, har argumenterat för att Sverige ska acceptera radikalt ökad fattigdom för att möjliggöra fri invandring. På sin blogg konstaterar han att snittinkomsten i Somalia är 450 kronor i månaden, och att löner däröver – även om de utgör en bråkdel av svenska löner – innebär en radikal förbättring av levnadsstandarden och därför är något för Sverige att sträva efter:
”Om den rika världen skulle ge dessa människor möjlighet att leva och arbeta här för exempelvis 100 kronor om dagen (3 000 kronor i månaden) skulle de alltså få det fem gånger bättre. Ökningen av mänsklig välfärd är enorm.”
Fredrik menar nu att han aldrig förespråkat löner på 450 kronor, vilket man kunde förledas att tro av hans blogg, och det gläder mig. Men även hans föreslagna 3 000 kronor i månaden kräver att man lever på ris om man vill ha råd med bostad och kläder till sina barn. Ändå anser Fredrik att den misär sådana löner skulle skapa i Sverige är ett rimligt pris att betala för fri invandring, eftersom situation är ännu värre i Afrika: ”Det är många gånger bättre att bo i en kåkstad i utkanten av Stockholm än i utkanten av Mogadishu”. På så vis, menar han, ska vi göra det möjligt för fler att komma hit och leva i fattigdom.
Jag har några invändningar mot den visionen.
Det ingår för det första inte i Sveriges politiska kultur, tack och lov, att acceptera att människor lever i misär. Vi tenderar att svara med mer välfärd och ökade offentliga utgifter när vi ställs inför fattigdom och lidande, snarare än mindre. Vi är inte ett nybyggarland i den meningen att människor kan komma hit med två tomma händer och gå under om det inte bär sig. Detta är en realitet som även libertarianer med en vision om Sverige just som nybyggarsamhälle med svagt skyddsnät har att förhålla sig till.
Fredrik Segerfeldt skriver att ”Neuding tycker att det är verklighetsfrånvänt att tala om produktivitet i samband med utanförskap och fattigdom. Visst, den nationalekonomiska jargongen känns ofta lite robotaktig.”
Nu är det inte nationalekonomi jag invänder emot, utan Fredrik Segerfeldts tillämplig. Min text handlade om människor som försörjer sig på tiggeri och lever i plåtskjul i skogen. Fredrik Segerfeldt bemöter detta med att tala om tio- eller tjugofaldigt ökad ”produktivitet”. Tiggeri är inte produktiv verksamhet, att hävda det är inte ”nationalekonomisk jargong”.
En vanlig invändning inom borgerligheten är att problem med arbetslöshet, tiggeri och fattigdom bland invandrare i Sverige kommer att lösas om vi bara reformerar våra välfärdssystem och arbetsmarknad. Det talas diffust om ”mer flexibel välfärd” och ”sänkta trösklar” på arbetsmarknaden. Fredrik Segerfeldt skriver: ”Med fler arbeten med lägre löner och med fler enklare bostäder skulle tiggeriet och kåkstäderna kunna undvikas.”
Svensk ekonomi skulle för all del må bra av liberaliseringar, men erfarenhet från andra länder visar att avreglering och lägre löner inte löser de problem vi talar om här. USA har lägre löner och färre regleringar, och samtidigt mer problem med tiggeri och hemlöshet än Sverige. Jag ser också en stor risk med att gå ut och deklarera att vi behöver montera ner välfärden (exakt vilken del? För vilka?) för att möjliggöra fri invandring. Jag tror inte att det skulle öka stödet för öppna gränser och generös flyktingpolitik, minska polariseringen i det svenska samhället eller stoppa väljarströmmen till SD.
De nationalekonomer jag har intervjuat och frågat delar inte heller bilden att arbetsmarknadspolitiska reformer kan lösa sysselsättningsgapet. Ekonomiprofessor Assar Lindbeck har spelat en avgörande roll för de liberaliseringar som svensk ekonomi genomgått de senaste decennierna. Men han sa såhär om invandrares låga sysselsättningsgrad i Sverige under en föreläsning hos Centern, som kan ses på Youtube:
“Nu ska man ha klart för sig att man inte kan lösa de här problemen genom en mer flexibel arbetsmarknad och en ökad lönespridning. Det är därför naivt att tro att sysselsättningssvårigheterna för invandrare kan lösas genom att man vid fri invandring låter lönerna falla till den nivå där lågutbildade som inte kan svenska också får jobb. Ett rikt land som Sverige med nio miljoner invånare i en värld med många miljarder fattiga kan omöjligen ha fri invandring. De måste ha en restriktiv invandring. Och den måste vara väldigt restriktiv om man ska skydda löner och välfärdssystemen i rika länder. Det är fullständigt ofrånkomligt”.
Magnus Henrekson, chef för Institutet för Näringslivsforskning och tidigare professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan, delar i grunden Assar Lindbecks uppfattning. När jag ringer upp honom säger han att svensk arbetsmarknad förvisso behöver reformeras i en rad avseenden och av flera skäl, men att sysselsättningsgapet inte är en gordisk knut som kan lösas med liberaliseringar:
”Länder som uppfattas som väldig avreglerade ekonomier – USA och Storbritannien till exempel – har inte heller löst problemet med sysselsättningsgap mellan infödda och invandrare, majoritet och minoriteter. Det finns ett stort utanförskap även där. Det går inte att peka på något annat rikt land som har lyckats lösa detta, trots att många har avsevärt lägre skatter och ingångslöner än Sverige. Dessutom måste man inse att varje land har sin uppsättning av informella och formella institutioner som har vuxit fram över lång tid. Man kan inte bara ta bort en bärande beståndsdel och utgå från att konstruktionen blir bättre. Det kan lika gärna bli kaos. Arbetsgivare ville ursprungligen ha kollektivavtal för att de skapade ordning, och avskaffar vi det systemet är det inte alls säkert att resultatet blir bättre. Alternativet är lagstadgade minimilöner och vi vet inte alls på vilken nivå de hamnar.”
Det är med andra ord en myt att liberala ekonomier med större lönespridning och svagare skyddsnät klarar av att framgångsrikt integrera de fattigaste invandrargrupperna.
Slutligen: Om syftet är att hjälpa tredje världen mer så är det rationella sättet att öka biståndet. Fredrik Segerfeldt är motståndare till svenskt bistånd – samtidigt som han vill använda det svenska samhället och dess institutioner som ett instrument för bistånd genom att öppna för fri invandring. Han försvarar sin vision med att vi som opponerar oss mot kåkstäderna i Sverige bara inte står ut med att se nöden på nära håll. Det skulle enligt Segerfeldt handla om själviskhet. Han tycks inte inse att den misär och fattigdom som han vill öppna för inte drabbar honom och mig, utan de mest utsatta och ekonomiskt svaga grupperna som redan lever i vårt samhälle. Det är de som får sänkta löner och minskad trygghet i Segerfeldts vision om fri invandring, och det är deras bostadsområden som kommer att präglas av social utsatthet och fattigdom. Det är deras generositet han ber om.
Ska vi hjälpa ”tredje världen”? Med bistånd? Beakta 50 år av bistånd i de flesta afrikanska länder. Ligger de på samma nivå som vissa asiatiska länder, Sydkorea t. ex. Om ett passiviserande bistånd inte hjälper, varför ska vi då fortsätta annat än för att gynna en liten grupp i dessa länder som lever på mycket högre levnadsstandard än de flesta av oss, tack vare vårt bistånd.
Behöver tredje världen hjälp? Alla andra länder som inte fått ”hjälp” har klarat sig hur bra som helst.
Vilken är samvetsbedövningsmedicinen som botar västvärldens ”hjälparsjuka” ?
Det är svårt att förstå varför så många nyliberaler ser sig nödgade att propagera för fri invandring. I den liberala traditionen är nationen medborgarnas gemensamma tillgång och skall verka för deras gemensamma välfärd. Detta i motsats till andra traditioner där nationen ses som en persons, familjs, partis eller diffus grupps egendom.
Att späda ut nuvarande medborgares ’ägarandel’ genom massiv invandring av lågutbildade och lågproduktiva nya medborgare är knappas i de nuvarande medborgarnas intresse.
Visst, medborgarna kan välja att vara generösa och dela med sig av sin gemensamma egendom, nationen, till behövande personer (ex flyktingar) eller bjuda in personer som ansöker och, efter en prövoperiod, visat sig vara produktiva och laglydiga.
I dagsläget har vi istället en politisk klass som delar ut medborgarskap till höger och vänster på medborgarnas bekostnad, ungefär som en företagsledning som ständigt gör kraftigt rabatterade nyemissioner till de gamla aktieägarnas nackdel.
Problemen är att det finns varken tillräckligt med pengar, jobb,
bostäder åt de som redan är här och ännu mindre åt alla som vill in i vårt land! Vi lär inte hjälpa alla människor över hela världen genom att låta flödet av folk flöda fritt! Vissa gör om verkligheten till en sagovärld.
Vårt land rymmer inte alla som vill in här, alla fattiga som vill ha hjälp, alla sjuka osv från hela världen!
Som Paulina refererade från nyliberaler ”det löser sig om vi bara reformerar välfärdssystemen och arbetsmarknaden”Ett sak till som måste reformeras om vi skall ha fri invandring är bostadsbyggandet.
Skulle Sverige ha fri invandring så skulle de bli ett enormt tryck på bostadsmarknaden i storstäderna,det är ju dit de skulle flytta till, samtidigt som Sverige har enormt reglerat byggande.Fås det till slut tillstånd att byggas så skall det alltid bli överklagande för att den grönytan och det grönområdet måste skyddas.
NIMBY regerar.
Återstår då att invandrarna själva bygger kåkar i de av miljömupparna så heliga grönområdena.
Är verkligen USA och England exempel på så avreglerade samhällen att invandrare där borde kunna komma in på arbetsmarknaden (enligt den libertarianska världsbilden)? Enligt Heritage Foundation är USA ”95% fritt” vad gäller regleringar på arbetsmarknaden medan Sverige är 54% fritt. Enligt Fraser Institute ligger Sverige på runt 6,5 (av 10) medan England ligger på 8,5 och USA på 9,0.
Jag tror att de här mätningarna är något problematiska. Om man kollar på USA så har de har en minimilön som motsvarar runt 8 000 kr/månaden och många delstater har högre krav. Runt 20-33% av alla yrken påverkas direkt av krav på licens. Jag vet inte riktigt hur det ligger till med det, men Bryan Caplan menar att företagens krav att betala sjukförsäkringar till sina anställda är ett stort hinder för att lönerna skall anpassas på marknaden.
Om England enligt mätningarna är mindre fritt än USA borde de också ha en mängd regleringar i området. Det kanske är så att de här mätningarna undersöker hur fritt ett lands arbetsmarknad är relativt andra länders? I vilket fall går det ju att ha arbetsmarknader som är ännu mindre reglerade och då kanske alla som vill arbeta kan bli anställda, eller? Enligt en rapport ifrån OECD skall 79% av invandrare från fattigare länder vara sysselsatta i USA medan 64% är det i Sverige (deras mått på sysselsättning verkar inte vara samma som i Sverige. Och det är med dagens regleringar, vad skulle vara möjligt i ett scenario där regleringarna är helt och hållet anpassade för att hjälpa så många invandrare som möjligt få ett så välbetalt jobb som möjligt?
Jag håller med dig om att det är väldigt viktigt att öka folks levnadschanser genom att ge bort pengar för att bekämpa malaria och andra sjukdomar som går att undvika, men skulle det inte gå att skapa en invandringspolitik som överlag är ett plus för hela samhället? Om så borde vi kunna satsa på båda samtidigt och faktiskt göra det förra effektivare om vårt samhälle blir rikare. Säg då att vissa som kommer hit inte har lika bra chanser som svenskar i allmänhet, för att de står utanför det svenska välfärdssystemet och får förlita sig på ett eget system, det borde kunna vara acceptabelt för folk om riskerna är lägre än i det samhälle de kommer ifrån. Men för att det över huvud taget skall fungera måste folk ha friheten att testa olika sätt att välkomna invandrare på, så att vi kan utveckla en generell praktik som fungerar för alla som har potentialen. Alla kanske inte har potentialen att arbeta med ett produktivt jobb, om så lönerna är nere på 5 000 kr/månaden, men säkerligen finns det många idag som har potentialen men inte kan göra något och blir istället utsatt för arbetslöshetens press.
Lite kluddigt skrivet i sista paragrafen, sorry. 🙂
[…] intensiv debatt bland svenska liberaler (med debattörer såsom Lena Andersson, Fredrik Segerfelt, Paulina Neuding och Tino […]