Min senaste krönika i Västerbottens-Kuriren handlar om Jobben. Inte de jobb som Reinfeldt och Sahlin bråkar om, utan tvärtom de jobb som ingen av dem har minsta lust att tala om:
“Testa att gå till närmaste valstuga, vilken som helst, och fråga den som står där hur många nettojobb som tillkommit i svensk privat sektor sedan femtiotalet. Forskningsinstitut Ratio menar att antalet är i princip noll. Det betyder att hela den jobbtillväxt som ägt rum under det senaste halvseklet har skett inom offentlig sektor.
Sedan flera decennier är det inte längre särskilt lönsamt att anställa, forska eller utveckla i Sverige. Det är därför Astrazeneca bygger ut i Indien och drar ned här, för att ta bara ett exempel.”
Detta är en svensk överlevnadsfråga i ordets rätta betydelse. Oändligt mycket viktigare än nivåerna i a-kassan eller något annat lika provinsiellt. För att klara av den krävs betydligt mycket mer än jobbskatteavdrag.
Jag hade inte utrymme att utveckla tankegången i tidningen, men i någon mening hänger det ihop med alliansförslaget om att omvandla ett antal socioekonomiska problemområden till ekonomiska frizoner, exempelvis genom tidsbestämda undantag från beskattning och dylikt.
Jag har förvisso aldrig sett en skattesänkning som är för stor för mig att svälja utan vatten, men snacket om frizoner skär ändå i mitt liberala hjärta. Jag delar kanske inte Mona Sahlins definition av rättvisa, vilken den nu är, men det betyder inte att jag saknar rättvisepatos.
Den allra heligaste rättviseprincipen för mig är den om likabehandling. Staten ska, allt annat lika, inte göra skillnad mellan en lågpresterande, invandrad, enbent löntagare i betongförorten och en storföretagande, ursvensk överklassherre med snirkligt efternamn på Strandvägen.
Mot bakgrund av detta är jag exempelvis för platt skatt, och mot kvotering. Oavsett om den som tjänar på det tillhör någon grupp som det är officiellt synd om eller ej. Det handlar om den blinda rättvisan, och om staten som neutralt ramverk.
Men det är inte min huvudinvändning här, ty vad den sorgliga utvecklingen i svensk privat sektor visar är ju att hela Sverige behöver bli en ekonomisk frizon. Det gäller inte bara de invandrartäta förorterna. Det gäller i minst lika hög grad de döende hålor i Norrlands inland till vilka ingen har en tanke på att invandra. Det gäller medelstora städer som fortfarande inte har funnit sin roll i den postindustriella ekonomin. Det gäller till och med i Stockholm, där en planekonomisk bostadsmarknad och eftersatt infrastruktur har blivit en ekonomisk hämsko.
Jag vet att man måste vara pragmatisk, att allt inte kan göras på en gång. Men varför, snälla varför, kan inte någon enda politiker gå ut och säga att det vi gör nu avgör vilket utrymme vi har 2020, 2030 och 2040? Varför inte åtminstone inleda en rejäl översyn av våra skatter, regler och avgifter, och jämföra dem med hur det ser ut i de länder som vi kan räkna med konkurrens från?
Det är några veckor till valet, och fortfarande handlar inte jobbfrågan om något väsentligt. Däremot har de rödgröna i dag lovat att återinföra kravet på jämställdhetsplaner inom företag. Alla företag. Även enmansföretag.
Det känns ju himla tryggt.
Undrar om det är ett tidens tecken. Vi står inför omvälvande ekonomiska förändringar, vilket vi i och för sig alltid gjort men inga av denna dignitet, Den ekonomiska tyngdpunkten flyttas de närmaste åren mot Kina och sedan mot Indien runt 2020. Det är helt riktigt att Sverige måste genomföra stora reformer och bli mer marknadsliberalt för att stå emot den globala konkurrensen. Trots detta faktum känns det som att vi genomlidit den fånigaste valrörelsen någonsin. Marginalfrågor och valfläsk har det gödslats så mycket med att det känns som en parodi på en riktig valrörelse. Hoppas verkligen inte denna trend håller i sig framöver.
Tack Ingerö för det viktigaste inlägget hittills i valrörelsen.
Jaha, sanningen kryper fram.
Den immigration som skulle “rädda pensionerna”, “skapa tillväxt”, osv, osv har skapat stora grupper som inte går att anställa om inte staten står för lönen. Alliansen anger Frankrike som ett exempel man ska studera. Kan man då kanske, kanske, möjligen, snälla observera att Frankrike förutom zoner och annat tillämpar den absolut mest uppenbara lösningen, dvs. man har i princip stoppat immigration från tredje världen?
Nu inser jag att detta i Sverige är en helt orealistisk förhoppning. Bara för att 50% från land X är analfabeter helt utan chans på en modern arbetsmarknad ska man minsann INTE reglera immigration från detta land. Tvärtom, inför “fri” arbetskraftsinvandring från tredje världen.
Om vi utgår från den franska modellen med zoner och kombinerar den med den öppet diskriminerande svenska lagstiftningen om “instegsjobb” och vår världsunika fria arbetskraftsinvandring får vi en del spännande möjligheter.
Om man har ett mellanstort företag utan anställda från zonen:
Skaffa då lokaler i zonen och nyanställ 20% av personalen från zonen. Inga behöver avskedas, utan de nyanställda får sitta i källaren och titta på TV från hemlandet. Detta är lönsamt om man slipper arbetsgivaravgifter och /eller bolagsskatt i zonen.
För den late kapitalisten föreslår jag att man erbjuder innevånarna i zonen 70% av lönen mot att de en gång om dagen kommer till kontoret och säger hej. Man tjänar då 10% av lönekostnaden utan massa tjafs. För att det ska fungera måste konkurrerande fria ersättningsystem, dvs. bidrag, ligga lägre än 70% av lönen.
Eftersom kostnaden för att bli smugglad som asylsökande till Sverige ligger kring 200.000 SEK borde man kunna ta ut åtminstånde 100 tusen av immigranterna för att man ordnar uppehållstillstånd. Sen kan man följa modellen för den late kapitalisten.
Eller varför inte lite större skala? Ericson får flytta sina kontor några kilometer från Kista till Rinkeby. Låt säga att de har 10.000 anställda där. Vi fixar fram 2.000 färska analfabeter från Pakistan. Av dessa tar vi 100.000 SEK per person, dvs. 200 miljoner. (Vi kallar det “förmedligsavgift” och skattar i Monaco.)
Sen sitter de i källaren hos Ericsson och ser på kabel TV….
Tror ni att analfabeterna från Pakistan inte kan betala 100 tusen? De får såklart låna med säkerhet från den fina lön som Ericsson och staten kommer betala ut. Dessutom kan de själva tjäna en hacka på ta emot “anhöriga” mot betalning.
Dessa viktiga framtidsfrågor kan börja diskuteras efter valet då Alliansen har vunnit en trygg majoritet och RÖRELSEN knäckts en gång för alla.
Enligt statistiken du hänvisar till så tillkom det 0 jobb netto mellan 1955 – 2005. Det som dock är intressant är att när man ser till perioden 2005-2009 så har det skapats 70 000 jobb i näringslivet och 25 000 inom offentlig verksamhet. Trendbrott eller önsketänkande?
Kudos Ingerö!
men kudos även till HC!
Det viktiga är rörelsen rensas ut, med allt vad korruption och defekt problemformulering heter.
En löjlig valrörelse där Sahlin förlorar, är en likafullt en bra valrörelse.
Märkligt att inget parti har anlitat Dig som valstrateg. Du har på ca 50 rader förklarat mera om svenska problem än alla valmanifest tillsammans.
TACK för att du talar om de viktigaste frågorna för Sverige just nu som INGEN annan i hela valrörelsen pratar om. Hoppas Reinfeldt läser Neo-bloggen.
Jag tror nog Reinfeldt och resten av borgerligheten förstår detta problem.
Men pga borgerlighetens historiska inkompetens kan de inte göra annat än det de gör nu: förtiga sanningen att det behövs långtgående reformer av arbetsrätten, avregleringar och så vidare. Det har prövats förut och då har man alltid förlorat valen.
Bättre att spela sossar i några mandatperioder, fast bättre. Då lär vi svenskarna att det inte är farligt med borgerliga regeringar och kanske går det att börja prata om Sveriges strukturella problem i framtiden, när folk vant sig vid att borgerligheten agerar ansvarsfullt och (s)(v)(mp)arna framstår som foliehattar.
Det skulle blivit kul (vilket vi nu ser ut att slippa) hur de rödgröna skulle hantera enmansföretag utan löneanställda. D v s de som istället väljer att ta aktieutdelning.
De rödgröna är galna.