Mattias Svensson - 29 november, 2013

Vänstern skojar till det

Jo, jag vet. Galagos och Aftonbladet kulturs samarbete Flumskolan där de läser och satiriserar över meningsmotståndares böcker ska vara på kul – och är det också. Inte sällan skrattar jag åt både panel och författare.

När Flumskolans panel i lördags på Socialistiskt forum tog sig an Johan Lundbergs bok Ljusets fiender fastnade jag dock på en passage efter ungefär 13 minuter om hur västvärlden blev rik där jag inte alls såg humorn, eller poängen. Och för att riktigt accentuera hur lite jag förstod får ni därför detta långa inlägg som vore resonemangen i Flumskolan på fullaste allvar.

Bakgrunden är inledningen till Johan Lundbergs tredje kapitel, där han på sidan 37 skriver om ”den oerhörda expansion som präglade västvärlden under andra halvan av 1800-talet”. Från Lundberg citeras ironiskt följande stycke:

Individen steg framför allt fram i tre gestalter: Industrialisten, vetenskapsmannen och konstnären. När de båda sistnämnda ifrågasatte de traditionella föreställningarna och inte minst kyrkan och dess representanter, skapades föreställningar för ett kreativt klimat som resulterade i vetenskapliga och tekniska innovationer. Detta gav i sin tur näring åt industrin, som producerade det välstånd som var nödvändigt för att den välutbildade medelklassen skulle kunna expandera, vilket bildade underlag för växande makrnader för affärsidkare och industrialister. I kraft av sin utbildning förbättrade medelklassen också förutsättningarna för ännu fler innovationer. Och så snurrade hjulen på – snabbare, snabbare och snabbare.

Så hur kan man toka till det här?

Tja, först inflikar Galagos redaktör och flumskolans studierektor Johannes Klenell: ”Jag ska vara lite allvarlig. Känns det inte som att Lundberg glömt en ganska relevant byggsten här, nämligen att Europas välstånd till stor del finansierats av kolonialismen.”

Till stor del? Deirdre McCloskey kom 2010 med boken Bourgeois dignity – why economics can’t explain the modern world som går igenom just det som här diskuteras, förklaringar till västvärldens välstånd. Och kolonialismen kommer långt ner bland teorierna som underkänns. Bland annat för det historiska faktum att industrialiseringen kom först, imperialismen sedan. Det krävdes ångkraft, skepp av stål och maskingevär för att kuva andra länder. Handel har i ett tidigare kapitel underkänts som drivande – innovationen och produktionen kom först på hemmaplan – och till detta kommer att handeln med kolonierna ofta var en mindre del. Storbritannien handlade exempelvis mer med Frankrike, Tyskland respektive USA än med sin koloni Indien.

Visst begicks fruktansvärda övergrepp under kolonialismen, och visst berikade de enskilda affärsidkare och kungar, men de drev inte den utveckling mot ekonomiskt välstånd som Johan Lundberg beskriver. Kung Leopold II plundrade Kongo på det mest brutala vis och byggde fina palats, men Belgien ledde aldrig den industriella revolutionen eller den förbättrade standarden för vanligt folk. Tyskland genomförde sina första etniska rensningar i det som nu är Namibia, men detta till stora kostnader för krigföringen, och utan att få tillgång till naturresurser.

Som jag förstått McCloskey är detta menat att vara en hyfsat objektiv genomgång av kunskapsläget idag, och då faller helt enkelt kolonialismen som välståndsförklaring. Plundring gav inte rikedom. (Spanien blev inte rikt av att tömma Latinamerika på guld heller.)

Det är nu bara den första teorin. Kulturjournalisten Po Tidholm fortsätter:

Alltså kolonialismen är ju inte det enda han har glömt i den här uppräkningen. Han har ju glömt att hela det där välståndet byggde egentligen på en helt oreglerad arbetsmarknad som förslavade massorna och att det här förnuftet och bildningen och upplysningstanken existerade i en litenlitenliten elit. Det har han ju också glömt bort.

Ja, var börjar man? Med det faktum att tidsperioden ifråga sammanfaller med slaveriets avskaffande i denna del av världen. Storbritannien som ledde industrialiseringen avskaffade slaveriet 1834, och kom därefter under större delen av decenniet att se som sin uppgift att avskaffa slaveriet i resten av världen, bland annat genom att 36 skepp från Royal Navy 1845 bildar en av världens då största flottor i syfte att jaga slavskepp och störa slavhandel. De som engagerade sig för slaveriets avskaffande var inte sällan ekonomer, exempelvis John Stuart Mill och Manchesterliberalen John Bright. För detta hånades de naiva ekonomerna av samtidens pragmatiska konservativa som Thomas Carlyle (lång text här). Massorna befriades snarare från slaveri under denna period.

Fast Tidholm menar förstås situationen på de där oreglerade arbetsmarknaderna. Ja, vad hände där? Detta är det inledande temat i ekonomipristagaren 2006 Edmund Phelps nya bok Mass flourishing. (Jag intervjuar Phelps i nya Neo). Kontentan är att vanliga löner så gott man nu kan mäta dem, låg i stort sett still mellan 1200-talet och 1800-talet. Upptäcktsresande tog med rikedomar och varor till kungar och affärsidkare, men det påverkade aldrig välståndet för gemene man. Detta ändrades med den industriella revolutionen på 1800-talet. Först i England efter 1815, sedan i Frankrike, USA, Tyskland och övriga västländer. Fram till 1913, på knappt hundra år, fyrdubblades välståndet per person i USA och tredubblades i England (s 43). Och faktum är att daglönen för en ”genomsnittlig urban okvalificerad man” under långa perioder och sett till helheten ökade snabbare än BNP per person, särskilt under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, både i England och Tyskland. I England blev de rika ungefär dubbelt så många mellan 1843 och 1887 och tjänade ungefär lika mycket per person, medan inkomsten för kroppsarbetare under samma period fördubblades utan att de blev särskilt många fler. Något stöd för att löneinkomster tappade mot andra inkomstslag som inkomst från kapital finns inte, menar Phelps (s 45). För första gången på århundraden skedde alltså under 1800-talet och sedan dess en mångdubbel förbättring av människors levnadsvillkor, som i samma materiella termer legat stilla i århundrade dessförinnan. McCloskey illustrerar detta med att en norrman idag är 45 gånger rikare än en norrman omkring år 1800. Då levde människor i väst i genomsnitt på motsvarande 3 dollar om dagen, i nivå med dagens Bangladesh.

 

En pedagogisk graft över den materiella utvecklingen över senare århundraden. Credit: Economic Growth: Unleashing the Potential of Human Flourishing

En pedagogisk graf över den materiella utvecklingen över senare århundraden.
Credit: Economic Growth: Unleashing the Potential of Human Flourishing

Ska vi ta det där att upplysningstanken existerade hos ”en litenlitenliten elit” också? Den där eliten blev i alla fall allt större. Läskunnigheten ökade på bred front under 1800-talet. Och precis som med välståndet var det breda folklager som förvärvade denna. Som en brittisk historik sammanfattar:

One of the big stories of the 19th century, before the first major Education Act was passed in 1870, is the story of writing. Thousands and thousands of ‘learning stories’ survive, written by people who were motivated to acquire and use the skills of writing.

Människor lärde sig enligt de historiska dokument som bevarats att läsa och skriva för att kunna hålla kontakten med avlägsna kära, skriva poesi, kunna uttrycka sig, få en bättre karriär eller helt enkelt få en känsla av egenmakt. Och medan statsmakterna och kyrkan länge var skeptisk till färdigheternas spridning, öppnade sig fler möjligheter på den arbetsmarknad som Po Tidholm menar ”förslavade massorna”:

By the second half of the century, rising literacy skills were met by the increasing availability of clerical jobs. A degree of upward mobility tapped away at the firm walls between social classes.

Men det finns ännu en aspekt av Tidholms tal om ”en litenlitenliten elit” som stod för bildning och upplysning som är relevant här, och som Edmund Phelps tar upp, nämligen att det var inte alls någon elit som drev den ekonomiska utvecklingen. Tvärtom. Personerna bakom innovationerna var sällan del av någon utbildad elit: ”nearly all the inventors, even the headliners, were not trained scientists, nor were they even particularly well educated” (s 12) Tänk att man ska behöva lära en socialist att folk faktiskt är kapabla att göra saker och åstadkomma förändringar själva, snarare än att ledas/förtryckas av en litenlitenliten elit.

Phelps påpekar att USA, som hade minst antal tränade vetenskapsmän och dessutom geografiskt låg på långt avstånd från europeiska länder som Frankrike, Belgien och Storbritannien och därför hade svårare att tillgängliggöra sig andra länders vetenskapliga rön, likafullt gick om alla dessa länder ekonomiskt under 1800-talet.

Den uppmärksamme läsaren som orkat ända hit inser förstås att denna kritik även drabbar Johan Lundbergs resonemang om vetenskapsmannen som den industriella revolutionens ledare. Phelps punkterar den tesen syrligt och elegant:

These inventors did not create scientific knowledge any more than bartenders inventing new drinks create new chemical knowledge: they lacked the training to do so. An addition to scientific knowledge occured if and when trained theorists managed to understand why the invention worked.(s 13)

***

Så roliga eller pricksäkra är nu inte Flumskolans övningsskjutande panel. Där fortsätter istället Po Tidholm sitt resonemang:

Jag tycker det är fascinerande. Alla intellektuella väljer ju ut en epok som är en slags mönsterepok som man relaterar till, det har vi säkert allihop. Jag kan gå tillbaka till kanske 1962 … inte vet jag, men det kan vara effektivt att gå tillbaka till en epok och säga: så var det då och där fanns ett embryo till någonting som förstördes av dem. Det gör ju Johan Lundberg. Det är bara det att jag har aldrig stött på någon som har lyft fram det här grisiga 1800-talseuropa som var halvfeodalt och där folk bodde i tegellådor i engelska industristäder och åt döda råttor. Jag har aldrig hört någon lyfta fram just den epoken som en slags mönsterepok. Det var nytt för mig.

Tja, Po, då har jag några boktips här ovan. Ekonomen och språkvetaren Deirdre McCloskey ägnar för närvarande en forskningssvit i flera volymer åt denna epok. Just för att den innebär avstampet för mycket av det välstånd, de friheter och de uttryckssätt (att exempelvis vara en läsande skrivande skapande människa) som vi förknippar med det goda livet. Avstampet, inte slutpunkten eller idealet. Hittills finns Bourgeois virtues (2006) och Bourgeois dignity (2010) Hon är marknadsliberal och postmodern på det där sättet du avskyr och säkert väl alternativ för många av sina kolleger, så orkar du inte läsa kan hon säkert avfärdas. Det är värre med Edmund Phelps. Han är betydligt mer mainstream, fick ekonomipriset för sin ”analys av intertemporala avvägningar i makroekonomisk politik” och även om han i Mass flourishing försvarar modern kapitalism är han betydligt närmare Rawls i sin syn på fördelning och har skrivit en hel del om att höja standarden för låglönearbetare. Även han tar alltså sin utgångspunkt i detta 1800-tal och om något tidigare än Johan Lundberg. Han kopplar även den ekonomiska utvecklingen till trender inom samhälle och konst på ett för ekonomer ovanligt sätt.

Och det handlar förstås om ett intresse för villkoren för bred förbättring av människors livsvillkor. Bland annat, men långtifrån bara, det ekonomer brukar kalla för tillväxt. Så det där med att låtsas att dessa tänkare därmed vill tillbaka till den tidens levnadsstandard eller den tidens inskränkta rösträtt kan du väl spara till de tillväxtfiender och antidemokrater på vänsterkanten som faktiskt tycker illa om materiellt välstånd och ”borgerlig demokrati” på riktigt.

***

Tillbaka till Flumskolan. För efter en serietidningsredaktör, Judith Kiros, feministisk bloggare (som mest fyller i om kolonialismen) och en kulturjournalist gör nämligen den som kanske skulle kunna något i ämnet entré. Anna Ighe, doktor i ekonomisk historia. Hon fyller skrattande i Po Tidholms förundran över att någon kunnat lyfta fram det senare 1800-talet som starten för utveckling i väst att ”om man är doktor i ekonomisk historia har man stött på dem”. Och modererar faktiskt de övrigas ”viktiga saker” med att ”Det här med att hur viktig kolonialismen är, det är ju faktiskt en forskningsdebatt, om man vill.”

Ighe har däremot irriterat sig på en annan sak som hon menar att Lundberg inte alls förstår: ”Vad Lundberg visar är ju att han inte är förmögen att tänka en materialistisk tanke.” Hon utvecklar:

Han tar ett helt idealistiskt perspektiv när det gäller uppfinningsrikedom och sådant som är viktigt. Men han kan ju inte förstå att någon är missnöjd med om tunnelbanan funkar eller inte, om man får mer eller mindre lön eller sådana saker som är viktigt, aldrig det där som känns på kroppen.

Här skulle man kunna invända att en av epokens stora landvinningar var just järnvägarna och de förbättringar de gjorde möjliga. Men viktigare. Går man till Phelps och McCloskeys böcker, som är menade att vara hyfsat okontroversiella sammanfattningar av kunskapsläget, så är deras huvudpoäng just att de materiella förklaringarna till det enorma tillväxtskifte som sker inte räcker. Och det gäller den av Adam Smith och liberaler omhuldade frihandeln lika mycket som stordriftsfördelar, investeringar i kapital, imperialism eller utsugning. McCloskey radar upp ett tjugotal sådana förklaringar och visar att de helt enkelt inte går ihop med att välståndet stack iväg just på 1800-talet och framför allt inte i avkrokar som England och sedan deras forna koloni. Hennes slutsats – och Edmund Phelps efter att ha beaktat kapital, skalfördelar och vetenskap – är att just en idealistisk förklaring krävs. De söker båda brett i både historia och konst efter människors tänkande, för att kunna förklara ekonomiska förändringar.

Nu tror jag inte Lundberg läst just Phelps och McCloskey, men det stärker bara poängen att idealistiska huvudförklaringar till västvärldens välstånd inte är ovanliga, och inte alls behöver vila på en okunskap om samtidiga materiella faktorer (som i många fall som handel, stordriftsfördelar och kommunikationer bidrog och gjorde nytta, men helt enkelt inte i en utsträckning som förklarar välståndsexplosionen). De kan förstås vara fel och bör kritiskt granskas och ifrågasättas, säkert finns andra traditioner och forskningsfält om vilka jag är helt okunnig. Jag återger inte Phelps och McCloskey som de ultimata auktoriteterna, men för att visa på det ohederliga i att samtala som om de här tankarna, baserad på gedigen och uppdaterad empiri, inte existerar. Även Ighes mer auktoritativa försök att utmåla Lundberg som oförstående och okunnig om orsakerna till västvärldens välstånd faller alltså.

Nå, allt detta alltså för att Flumskolan för ett ögonblick lämnar heliumballongerna och de kreativa vantolkningarna och försöker delge världen sina allvarliga funderingar. Låt det bli en läxa.


Lämna en kommentar


11 kommentarer

  1. Mattias St says: 18 januari, 2015 kl. 17:27

    jag har läst för något år sedan att kolonialismen ur ett längre ekonomiskt perspektiv dessutom visade sig vara en förlustaffär för de länder som hade kolonier. Mineralbrytning, rovdrift, jord- och skogsbruk samt handelsutbyte gav inte tillräckligt stor avkastning som motsvarade koloniländernas kostnader i form av administration (både i kolonierna som hemma) samt flotta/armeer som behövdes för att upprätthålla kolonimaktens inflytande. Belgien var ett bra exempel på kolonier var en förlustaffär för kolonilandet. Individer kunde bli rika (Cecil Rhodes mfl) men inte koloniländerna…

    Svara
  2. urban widholm says: 29 november, 2013 kl. 19:37

    Saknar föreningsperspektivet ur svenskt perspektiv

    Svara
  3. stefan says: 29 november, 2013 kl. 16:13

    Det fossila bränslet får allt för lite cred för vårt välstånd. Utan det hade de flesta av oss fortfarande varit bönder.

    Svara
  4. erik says: 29 november, 2013 kl. 16:11

    McCloskeys förklaring till den industriella revolutionen en ”hyfsat okontroversiell sammanfattning av kunskapsläget”? du måste skoja.

    Svara
    • Mattias Svensson says: 29 november, 2013 kl. 16:27

      Nu har du läst slarvigt. Hennes genomgång av andra förklaringar. Den egna är förstås omstridd, vilket jag också skriver.

      Svara
  5. Jacob says: 29 november, 2013 kl. 15:05

    Förstår inte riktigt invändningen mot Po om 1800-talet. För han påstod väl ändå knappast att 1800-talet innebar minskad tillväxt eller sjunkande reallöner, utan menade väl snarare på att arbetsvillkoren (för arbetarna inom industrin alltså) inte sällan var mordiskt usla.

    Svara
    • Mattias Svensson says: 29 november, 2013 kl. 15:31

      I vilken mening tycker du beskrivningen att folkmassorna förslavades antyder att de fick det betydligt bättre materiellt sett jämfört med tidigare generationer?

      Svara
    • Ingvar says: 29 november, 2013 kl. 22:34

      De var usla i jämförelse med idag. Men de var inte usla om man jämför med århundradet tidigare.

      Svara
  6. Göran Thorstenson says: 29 november, 2013 kl. 14:25

    Inte för att det lär förändra vänsterns syn på detta sekel, men det är ändå värt att påminna sig om Gunnar Eliassons förtjänstfulla studie, ”Så blev Sverige rikt”: http://bit.ly/198XWI5 – om den experimentellt organiserade ekonomin. Inte minst diagrammet på sid 31 är värt mödan som visar ett trendbrott för svensk industriproduktion vid mitten av 1800-talet, sedan en rad avregleringar genomförts i Sverige. Utan den ”knycken” i utvecklingskurvan hade Sverige idag haft en produktion i nivå men Indiens…

    Svara
  7. Magnus Jernkrok says: 29 november, 2013 kl. 11:35

    Bra!

    Två små rättelser: Storbritannien förbjöd slaveriet redan 1772. Det som skedde 1833 var att man förbjöd slaveriet i sina kolonier (Indien och Sri Lanka undantaget, då dessa styrdes av Ostindiska kompaniet). Sen ska man nog inte överdriva hur starkt Lundbergs tes motbevisas av Phelps. Det är visserligen sant att uppfinnare som James Watt (den kommersialiserbara ångsmaskinen), James Hargreaves (spinning jenny), Josiah Wedgwood (massproducerat porslin), John Harrison (den maritima kronometern), och John Wilkinson (borrtekniker för täta pumpar) inte var klassiskt skolade vetenskapsmän, men de var alla beroende av vetenskapsmäns arbeten i någon mån. Särskilt när det gäller uppfinnandet av elektriciteten var det vetenskapsmän som stod främst.

    Svara
    • Göte Nordlander says: 29 november, 2013 kl. 12:23

      En liten anteckning i marginalen bara. Det gemensamma för framstående brittiska uppfinnare verkar vara att deras förnamn börjar på J och att deras efternamn börjar på H eller W.

      Svara