Journalister gullar med Miljöpartiet

Miljöpartiet får inga kritiska frågor. Inte från journalister i alla fall. En ny Sifo-undersökning (4/4) visar att de undersökta medierna inte skrivit en enda kritisk artikel om Miljöpartiet under den undersökta perioden. Egentligen finns det ingen anledning att spela förvånad. Detta är gamla nyheter. Kent Asp visade i sin senaste undersökning att Miljöpartiet i dag är det i särklass största partiet bland journalister med 42 procent. Ännu större är det bland dem som bevakar politik och samhälle, med 46 procent. Något som däremot som sällan nämns är att Miljöpartiets siffror är ännu högre inom public service, där har de faktiskt egen majoritet: På SVT får MP 52 procent och på Sveriges Radio hela 54 procent av rösterna. Här i neutralitetens högborg får vänsterblocket sammanlagt 83 procent. Det är nästan så att man vill fridlysa de resterande 17 procenten.                                   Och bara tre dagar efter Sifo-undersökningen publicerade Expressen vad som kan liknas vid ett hjälteporträtt av Gustav Fridolin (7/4), som för att understryka Sifo-undersökningens resultat. Artikeln innehöll meningar som mer liknade partipropaganda än kritisk journalistik: ”Allt Gustav Fridolin nu gör handlar om att efter valet 2014 kunna titulera sig utbildningsminister. Han är genomtänkt och förberedd, och verkar uppriktigt besjälad av att vända utvecklingen i skolan. Än kan han inte styra Utbildningsdepartementet, men han gör sitt bästa för att kommunicera med tjänstemännen genom debattartiklar och utspel. Ett slags mediemanual till de ickepolitiska tjänstemännen.” Inte direkt den vassaste skjutjärnsjournalistiken. Journalister blir allt mindre representativa för befolkningen i stort. Och då pratar jag inte om den höga koncentrationen av journalister på Södermalm i Stockholm, där det bor 21 journalister per 1000 hushåll, och nio procent av alla Sveriges journalister (Simo, 2007). Att TV4 nu beslutat sig för att lägga ned sin lokaljournalistik kommer inte direkt minska snedvridningen och likriktningen. Sedan man började undersöka journalisters partisympatier 1954 har journalister konsekvent (förutom just 1954) befunnit sig till vänster om det stora flertalet. Särskilt Vänsterpartiet, och på senare tid Miljöpartiet, är mer populära hos journalister än hos andra. De senaste tjugofem åren har denna vänstervridning dessutom ökat, enligt Kent Asp. Vänstervridningen inom public service var länge ett mycket påtagligt inslag. Och det säger jag inte för att jag är uppvuxen med SVT:s barnprogram om ryska gruvarbetare och tjeckiska dockteatrar. När Paulina Neuding intervjuade journalistnestorn Åke Ortmark (nr 1/14)berättade han hur präglat TV2 var av vänstervågen i slutet av 1960-talet. – Man kunde se hur enkelt det är att ryckas med i psykiska ohälsor som sprider sig genom våra opinioner och den offentliga debatten. Sextioåtta var förfärligt på det sättet, och vi rycktes alla med i viss utsträckning. Var man vänster blev man ännu mer vänster, var man höger hamnade man i högerns vänsterfalang. – På TV2 samlades man och tände ljus framför Lenins porträtt! (Mitt tillägg: Detta skedde alltså 2009 och inte i forntiden på 1960-talet. Läs mer om det här.) I dag samlas man kanske vid komposten och diskuterar fiffiga källsorteringslösningar, vad vet jag. Men är det nödvändigtvis ett problem att journalisters partisympatier är så rödgröna? Anna Hedenmo sade i intervjun i Magasinet Neo (nr 2/14) att hon inte tyckte att det var ett problem att Miljöpartiet hade så många sympatisörer på SVT, bland annat för att Miljöpartiet inte är ett vänsterparti. Är inte de vänster? -Det har ju inte alltid varit klart att det är ett vänsterparti. Inför det här valet och förra valet har det varit det. Men de har också haft uppgörelser med regeringen, eller hur? Stämmer den bilden? I valet 2006 placerades partiet av väljarna lika långt till vänster som Socialdemokraterna. Och i valet 2010 var det 72 procent av Miljöpartiets väljare som identifierade sig som vänster. Man kan dock komma ihåg här att Miljöpartiet enligt sig själva inte gjorde något höjdarval 2010. Det rödgröna samarbetet hade troligen skrämt bort en del av dem som identifierade sig som höger. Men de flesta bedömare anser att partiet flyttat sig vänsterut sedan Maria Wetterstrand slutade som språkrör och Åsa Romson och Gustav Fridolin tog över. Samarbetet med Alliansen har heller inte gällt några utpräglat borgerliga frågor - det handlar om skattefinansierade välfärdstjänster för illegala invandrare, till exempel människor som utvisats för brott. Jag har inga som helst tvivel på att just Anna Hedenmo, och många journalister med henne, har förmågan att förhålla sig neutrala. Men att det sker kompisbehandling av de partier man tycker om kan man inte utesluta. I synnerhet inte när så många inom journalistkåren gillar samma politiska parti. Journalistik handlar om problemformuleringar och val av vad som är relevant. Om de flesta tittar åt samma håll går man miste om andra synsätt. Går alla åt samma håll är det svårt att påpeka när det börjar likna ett lämmeltåg. Likriktningen hos den samlade journalistkåren är troligtvis än större risk än vad Hedenmo vill låta påskina. Som Mattias Svensson skrev i förrgår här på bloggen är det inte som att det saknas kritiska frågor att ställa. Eller som Marika Formgren skriver i dag på Svt Debatt, varför granskas inte Miljöpartiets skolpolitik mer, när Fridolin aspirerar på att bli utbildningsminister. Miljöpartiet vill gärna framställa sig själva som att de står över indelningen i vänster och höger. Det är en smart marknadsföring. Kanske är det därför de får en mjukare behandling. De uppfattas som mer upphöjda och objektiva. Att bry sig om klimatet har blivit lite som att bry sig om jämställdhet. Något som det råder så bred enighet om att de som kritiserar det uppfattas som extremister. Som Erik Helmerson skrev i en ledare i DN häromdagen, med anledning av SIFO-undersökningen, handlar det om att "[Miljöpartiet] nästan ses som neutralt, objektivt. I ständig opposition. Känslan är att den som uppmärksammar MP varken stöter sig med höger eller vänster".