Därför dog inte kapitalismen
Ett år efter finanskrisen kan vi konstatera att det blev pyspunka för de tillfälligt återupplivade drömmarna om kapitalismens undergång. Storbritanniens Gordon Brown gick tillfälligt upp som en sol med sina klantiga regleringsförsök på EU-nivå och utropades som en ”hjälte”, idag är han politiskt bankrutt. Användandet av terrorlagstiftningen för att frysa Islands tillgångar eller försöken att reglera skatteparadis står ihop med masspenderandet och skuldsättningen i USA som skolexempel på att politiker inte är särskilt bra på att hantera kriser. Det konstaterade vi redan i Neo nr 1 i år (Hausse för politiken), och poängen ros hem ännu tydligare i Johan Norbergs En perfekt storm.
Liberalismens livskraft konstateras även på vänsterkanten. Där har det väckt viss bestörtning att Neo i senaste numret låtit översätta marxisten Wendy Brown och hennes kritik av murar som hinder för fri rörlighet och symboler för en fallerande statsmakt och kontraproduktiva politiska ingrepp. Men som Petter Nilsson på Dagens konflikt skriver idag är detta ett inte ovanligt öde för radikal samhällskritik. Nilsson skriver en bitter klagan om hur feminismens kritik mot en sexistisk och paternalistisk välfärdsstat, mot nationsgränser och kärnfamilj inkorporerats i en liberal agenda för fri rörlighet, valfrihet, individualism och entreprenörskap.
I senaste numret av Häften för kritiska studier finns en artikel av Nancy Fraser där hon går igenom den andra vågens feminism och drar slutsatsen att den förlorat sin samhällskritiska själ och fött en dubbelgångare som går nyliberalismens ärenden. Dess kritik av ”statligt organiserad kapitalism” passade perfekt i den kapitalismens nya anda som kännetecknas av flexibilitet, rörlighet och individualism.
Sak samma när Yvonne Hirdman på 1990-talet gjorde upp med den Myrdalska planerande välfärdsideologin med sin eminenta Att lägga livet tillrätta. Det blev en klangbotten för en liberal kritik mot välfärdsstaten som idé, och gör att vi kan känna igen den samhällsplanerande paternalismen när den dykt upp på områden som klimatåtgärder eller folkhälsa. Även detta behandlat i Neo (Liken lever, Neo nr 5 – 2007)
Det gäller inte bara feminismen. I senaste numret av kulturmagasinet Voltaire (i sig ett exempel på hur frihetlig höger och vänster kan berika varandra) skriver jag om islamisk ekonomi. Denna tankeriktning började som en religiös identitetsskapare och formulerades på 1970-talet som ett försök att skapa ett alternativ till kapitalismen. Charles Tripp vid University of London konstaterar idag att ”…islamiska banker och finansinstitut blivit tydliga landmärken i den avancerade kapitalismens landskap, som tillgodoser – och i praktiken skapar – en särskild sektion av marknaden.” Och på exempelvis Malaysia måste de islamiska bankerna av affärsmässiga skäl vara attraktiva för även icke-troende kunder.
Det är en styrka både hos liberalismen som intellektuell strömning och frihetliga institutioner som äganderätt och handel att de i så hög grad förmår inkorporera kritiska influenser, ofta så att valmöjligheter och mångfald i praktiken ökar. Det liberala samhällets erbjudande till antikapitalistiska intellektuella är att de kan bli bästsäljande författare, erkända akademiker eller pr-konsulter, det är bra mycket smakligare än de nackskott som väntar liberaler när revolutionen kommer.
Många konservativa eller militanta socialliberaler anser att denna öppenhet och tolerans för vänsteravvikelser, mångkultur och samhällskritik är en mesig liberal svaghet och menar att sådana företeelser bör bekämpas med kulturkamp, statlig opinionsbildning och småförbud (tänk slöjförbud, förbud mot religiösa friskolor etc). Men det är snarare öppenheten för direkt fientlig kritik och alternativa ordningar som ger liberalismen och kapitalismen dess styrka som enande kitt, friheten är verkligen för alla. Även för vänstern, den dag de är beredda att släppa etatismen.
