EU

Att en bok om samhällsdebatt kommer på bokrean kan vara ett tecken på att tiden sprungit ifrån dem. Jag menar, vem köper böcker av John Gray på temat Mars och Venus idag? Det vore som att ta stilråd från Göran Greider. Och är inte 19 kronor ett rimligt marknadsvärde för Michael Moores billiga vitsar?

Med andra är det mer tveksamt, exempelvis Per Gahrton Vad vill de gröna? för 29 kronor. På ett sätt är boken naturligtvis pinsamt daterad. Här beskrivs storstäder som ”cancersvulster på samhällskroppen” och Gahrton pläderar för nationell självförsörjning och mot frihandel med jordbrukande länder i fattigare delar av världen. Tillväxten beskrivs redan här 1988 – före internet, mobiltelefoni, ipoden och tidig operation av grå starr – som huvudsakligen ett problem som gör människor sjuka. Hur läser man en sådan bok idag, som miljöpartiets gröna bockfot eller som en kontrast till hur partiet förnyats? Aktuell är den i vilket fall, eftersom miljöpartiet är hetare än någonsin.

I mars 2000 enades EU:s ledare om Lissabonstrategin. På tio år, det vill säga till idag, skulle EU-området bli "världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi med möjlighet att skapa hållbar ekonomisk utveckling med fler och bättre jobb och större social sammanhållning". Det gick väl sådär, kan vi konstatera 10 år senare. Politikerna har för sin del fullt upp med att återuppliva samma grandiosa målsättningar för de kommande tio åren, EU 2020. Kanske är den utvärdering som gjordes av de första fem åren av Sverker Gustavsson m fl mer verklighetsnära?

Själv förbannar jag att jag precis köpte Anders Bollings Apokalypsens gosiga mörker till fullpris, nu finns denna skönt antialarmistiska bok på rean för 59 kronor. Den lär (dessvärre) vara högaktuell ett bra tag framöver.

Nio år och ett antal toppmöten och planer tog det för EU-byråkratin att nå fram till en ny propagandakampanj, för ekologisk mat. Deltagarna vid EU-toppmötet i Göteborg 2001 tuggade i sig förslaget via the European Union Strategy for Sustainable Development. Det passerade the Sixth Community Environment Action Programme i EU-parlamentet och Europarådet 2002, och blev en del av 2003 års reform av den gemensamma jordbrukspolitiken, liksom av den nyligen framtagna the Environmental Technologies Action Plan.

Slutligen kom det ut ur den överstatliga samhällskroppen som ett tillägg till Council Regulation (EC) No 2826/2000, som gav EU-kommissionen vidare befogenheter för en kampanj i alla medlemsländer till konsumenter, skolkökspersonal och andra aktörer i näringskedjan som i flera år och flera gånger om året ska få oss att äta ekologiskt. (Denna byråkratiska spjälkningsprocess kommer ni inte att få se i pedagogiska färgbilder, men den finns som pdf.)

Nu är slutprodukten här. Du kan se dina skattepengar i arbete i reklamfilmer för olivolja och pedagogiska Hajk-produktioner om hur man gör öl. Lite mer intressant är den tecknade reklamfilmen, uppenbart riktad till minderåriga. Ska bli intressant att se vad barnreklamshatande miljöpartister säger om den. Mest parodiska är utan tvekan reklamjinglarna på styltig Stasi-svenska. Lyssna exempelvis på Middag med levande ljus, ”grädden på mosen” i att spendera skattepengar på propaganda.

Vill man veta något om ekologisk mat kan man med fördel läsa Gödsla med kattskallar  hos Fredrik Westerlund (som gjort efterlängtad bloggcomeback). Vad gäller EU:s propagandakampanj är jag mest intresserad av vad den kostar, och vad i hela friden svenska EU-parlamentariker tänkte på när de röstade igenom det här spektaklet.

(Detta med att vända sig till barn är inget ovanligt för EU:s propagandister, här Inflationsmonstret.)

The euro will oblige us to introduce a new set of economic policy instruments. It is politically impossible now. But some day there will be a crisis and new instruments will be created.

Romano Prodi

Ett av allianspartiernas hårdaste skott i foten på sistone har varit försöken att spela upp eurofrågan som en valfråga 2010 (vår nya europaminister Birgitta Ohlsson har varit en av de tidigaste aktörerna). Det är lite taskig tajming när rapporterna från Grekland pekar på att hela projektet håller på att spricka. Valet står mellan en kostsam europeisk (läs: tysk, och om vi varit med: svensk) bailout för de mest misskötta ekonomierna, Grekland först, därefter kanske Spanien, eller att låta fallerade länder lämna EMU och kanske hela EU-samarbetet. Det är väl beskrivet i The Telegraph i helgen. Inget av alternativen verkar särskilt trevligt.

Fast för de verkliga överstatskramarna var det hela tiden så här euron skulle fungera. Genom att skapa överhettningar och tuffa kriser i vissa områden skapas efterfrågan på politiskt agerande och samordning (precis vad jag konstaterade i Hausse för politiken, Neo 1 – 2009). Romano Prodi var som ordförande för EU-kommissionen ärlig om detta (citatet ovan är från Telegraph-artikeln).

Därför blundade EU för att bara tre euroländer faktiskt uppfyllde de krav på budgetunderskott och statsskuld som ställdes för euroinförande. Trots att bland annat Frankrike på 1990-talet öppet fifflade med sina budgetsiffror var det ingen som då kom med tillrättavisningar. Idag låtsas samma eurokrater chockerade när sifferfiffel uppdagas i Grekland. Den gemensamma valutan skapades aldrig för att fungera ekonomiskt, utan av politiska skäl.

Nu kommer också kraven på att överstaten ska träda in. Belgaren Guy Verhovstadt är upprörd över att detta inte redan skett. Han lanserar i boken The Financial Crisis: How Europe can Save the World planen att EU skapar central regleringskompetens för finansmarknaden och dessutom lånar upp massiva medel att spendera på krispolitik. Anledningen? Europa spenderar mindre än USA, vilket kanske inte är negativt om man tänker efter. Och 27 länders krishantering anses per automatik vara sämre än en centraliserad politik, återigen utan argument.

Det är inga småsummor som EU ska börja spendera. Verhovstadt tänker sig 1000 miljarder euro till att börja med. Detta bakom ryggen på Europas skattebetalare och utan deras godkännande, genom att EU lånar upp pengarna istället. När Verhovstadt diskuterade boken med George Soros vid London School of Economics förra året framkom över huvud taget att tankar om medborgerligt inflytande, möjlighet till ansvarsutkrävande och tvivel på kompetensen hos överstatliga reglerare inte ingår i denne EU-kramande socialliberals vokabulär. Verhovstadt pläderar för ett maktövertagande av en liten klick, utan förhandsprövning, insyn eller kontroll och med ett öppet mandat att agera.

Visst är det lite lustigt att Verhovstadts argument för överstatlighet bygger på att Europa skulle vara bäst skickat att hantera finanskrisen, samtidigt som andra höjer rösten för överstatlighet därför att eurosamarbetet är på väg att haverera. Men det är svårt att dra på smilbanden när kraven på en ordning som bär diktaturens kännetecken framförs med patos och rättfärdighet i Europas mitt. På något sätt tycks samhällsdebatten inte vara redo för att extrema, odemokratiska planer inte alltid kommer från en vrålande ytterkantsrörelse, utan kan resas i det socialliberala mittfältet.

Under folkpartiets landsmöte nu i helgen tog partiledaren Jan Björklund i sitt tal strid mot protektionismen på matområdet, med udden riktad mot miljöpartiet:

Värst är Miljöpartiet. När det gäller livsmedel kräver Miljöpartiet att de ska framställas ”närodlat” och småskaligt. De kräver att lagen om upphandling ska ändras så att stat och kommuner ska införa sociala kriterier och miljökriterier. Detta ska uppnås genom skatter, subventioner och regler. De vill ha stenhårda skattehöjningar på transporter. …

Att livsmedel ska framställas ”närodlat” är en omskrivning för att vi inte ska importera från u-länder. Samtidigt är det ju just modernt jordbruk och livsmedelsproduktion som skulle kunna lyfta dessa länder ur fattigdom.”

Rätt så långt. Global handel är en förutsättning för att läder ska kunna lyfta sig ur fattigdom, och det gäller inte minst ett område där många fattiga länder har en av få komparativa fördelar.

Men att folkpartiet ryter till mot matprotektionismen är inte utan ironi. Folkpartiet har i praktisk handling hjälpt protektionismen på detta område. Det är folkpartiets Marit Paulsen som drivit de hormonförbud som spärrar kött från USA från europeiska marknader, vilket förlängt och eskalerat en bitter handelskonflikt mellan EU och USA. Denna konflikt fördyrar i sin tur en mängd europeiska livsmedel på den amerikanska marknaden. Trots att Världshandelsorganisationen och internationella livsmedelsorgan givit USA rätt och de flesta hormonerna inte befunnits farliga, har EU helt enkelt förbjudit dem ”tillfälligt” i väntan på att de kanske i framtiden ska visa sig farliga.

Folkpartiet var också drivande i att införa ett ursprungsdirektiv som dikterar vilken information som måste framgå på alla europeiska köttförpackningar. Detta direktiv användes för några år sedan av irländska särintressen för att stänga importen av kött från Brasilien och skickade priset på oxfilé genom taket.

Den nya protektionismen handlar alltmer om regleringar och standardiseringskrav som stänger fattiga länder ute eller fördyrar deras produktionsprocedurer. Vad nationalekonomen Jagdish Bhagwati, apopå mat, liknat vid en spaghettiskål av olika krångliga förbindelser.  På detta område är folkpartiet med sin harmoniseringsiver och EU-entusiasm en del av problemet. En längre redogörelse för denna protektionism finns i min artikel Matkrig pågår från Neo nr 4 – 2009, som vi härmed bjuder på.

Om folkpartiet har ambitionen att göra framtid och mat till sina valfrågor går det heller inte att missa Petter Olofssons artikel om framtidens mat i samma nummer, bland annat om genmodifierade livsmedel. På detta område finns en mängd EU-förbud och byråkratiska trögheter att lyfta för ett framåtsyftande och utvecklingsoptimistiskt parti.

Smaklig läsning.

An unelected British politician, put forward by an unelected prime minister, as a result of a treaty this country has never had a referendum on, has now been chosen to lead a Union we haven't voted for in a generation. And we're the lucky ones - we're supposed to celebrate that a Brit found a top job. In the EU, even the supposed winners have no power.

Ian Dunt förklarar, apropå det parodiska valet av EU-president och utrikesminister, varför liberala Europavänner bör vara kritiska till EU.

Cecilia Malmström, folkpartiets EU-minister, kommenterar  min Expressen-artikel om EU, Vaclav Klaus och en liberal Europavision i en bloggpost. Eller, ja, själva innehållet berörs egentligen inte. Folkpartisten Malmström kör istället det trötta retoriska greppet att kleta ihop liberaler och kommunister (vi får väl vara glada att hon lämnade Sverigedemokraterna utanför den här gången) för att kritiken mot Lissabonfördraget och hur det drivits igenom på tvärs med folkopinionen kommer från flera politiska läger.

Kritiken i sak berör inte Malmström alls. Inte hur Alliansen passade att söka mandat för denna stora fråga i valet 2006, inte hur den svenska folkopinionen negligerats, inte hur statschefer i andra länder pressats att inte underkasta Lissabonfördraget folklig prövning, inte hu Irländarnas nej negligerades, inte heller att det i stort sett identiska konstitutionsförslaget förslaget röstades ner i Frankrike och Nederländerna. Hon försöker istället låtsas som om 27 länder, där bara Irland vågat konsultera sitt folk, står mot en ensam Vaclav Klaus. Så talar en propagandaminister.

Malmström har dock en fråga som förmodas vara retorisk:

Jag vill därför ställa den raka frågan: på vilket sätt är Nicefördraget mer demokratiskt? Det ger mindre makt till det direktvalda Europaparlamentet än Lissabonfördraget. Det ger sämre insyn och öppenhet när EU tar beslut. Det ger de nationella parlamenten mindre möjligheter att säga stopp när beslut tas i EU som hör hemma på nationell eller lokal nivå. Och det innhåller inte den stadga för grundläggande rättigheter som ger alla EU-medboragre en uppsättning garanterade rättigheter när EU fattar beslut.

Visst är Nice att föredra framför fler majoritetsbeslut på fler områden för alla som inte tycker att EU har för svårt att spotta ur sig lagar och regler som det är. Men att man är emot ett förslag om ökad överstatlighet och ett förslag till ”rättighetsstadga” som inkluderar ”rätt” till statlig arbetsförmedling, betald semester och en rad andra positiva rättigheter som mer liknar en politisk önskelista än okränkbara rättigheter som yttrandefrihet, innebär förvisso inte att man är för status quo. Vare sig åt det ena eller andra hållet. Om jag var EU-federalist skulle jag vara vansinnig på Lissabonfördraget eftersom dess ihåliga rättighetsstadga och ensidiga utökande av överstatlig makt omöjliggör den maktdelning och respekt för grundläggande rättigheter som en liberal federalism måste bygga på. Det är den tanken mer än någon annan som omöjliggjorts med Lissabonfördraget. Likaså torde även de som gillar innehållet i Lissabonfördraget kunna se att det knappast etablerats med demokratiska metoder utifrån något folkligt mandat i medlemsländerna.

Men EU-minister Malmström ser inga problem med att ha kört över opinionen i sitt land utan mandat för frågan. Och med tanke på att hon jublat över att EU-direktiven invaderat våra kylskåp lär hon väl knappast hålla med om avslutningen i min artikel om att Europa kan enas alldeles utmärkt genom öppenhet och handel, utan ytterligare överstat i Bryssel. Pinsammast av allt är nog ändå att debattnivån hos en sittande minister ligger på torgmötesnivån om att sammankoppla kritiska synpunkter på något inom EU med kommunism.

Det är skillnad på efterspelet till folkomröstningar beroende på om folket svarat som EU vill eller inte. Med den iakttagelsen som utgångspunkt skriver jag på Sidan 4 i Expressen idag om behovet av en liberal Europavision frigjord från nya politiska befogenheter i Bryssel, precis som det går att nära en amerikansk dröm, utan att gilla Washington. Och att jag håller tummarna för Vaclav Klaus:

Integrationen lever och mår bra, även utan nya överstatliga befogenheter.Billigare flygresor har gjort mer för att ena Europa än att EU-loggan pryder skolmatsalarna med budskap om subventionerad mjölk. I många fall bygger integrationen just på politikens frånvaro. I avsaknad av centrala harmoniseringar ger skattekonkurrens och olika legala lösningar en ständig tävlan i att lära av sina grannar för att bättre kunna uppmuntra dynamisk utveckling och affärer.

Idag skulle kunna bli en vacker dag, en dag när Irland hjälper Europa att skaka av sig det ok av ytterligare vida och godtyckliga befogenheter till överstaten som går under namnet Lissabonfördraget. Fast så fungerar inte demokrati i EU-sammanhang. Det är istället en process lika förutsägbar som ett presidentval i Ryssland eller Zimbabwe, där bara ett svar godkänns. Fördraget har röstats ner i Nederländerna och Frankrike, liksom på Irland, men ändå kommit tillbaka. I Sverige och Storbritannien har besluten smusslats undan varje folkligt mandat, beslutet i Sverige var vare sig en fråga i valrörelsen 2006 eller föremål för folkomröstning.

Demokratisynen bakom denna enda väg mot fler och vidare EU-befogenheter åskådliggörs i ett nu klassiskt youtubeklipp där Margot Wallström inte kan svara på vad folk kan göra som skulle kunna stoppa fördraget när det uppenbarligen inte räcker att rösta nej.

Lite intressant är det att konstatera att demokratins väktare i relation andra länder och sammanhang är så förstående för att ett nej aldrig är ett nej i EU-sammanhang. Per Gudmundson på SvD är kritisk till detta förfarande och dess ansikte, Margot Wallström, men trasslar in sig i ett smått fantastiskt resonemang på SvD-bloggen:

”Intervjun illustrerar den konflikt som finns i EU-projektet. Det har inte uppkommit underifrån och upp, och har inte etablerats genom metoden en man – en röst, eller genom majoritetsbeslut. Däremot har de förvisso folkvalda regeringarna varit pådrivande. Om man jämställer demokratibegreppet med folkomröstningar eller direktdemokrati så upplevs EU:s framväxt således djupt odemokratisk. Med en annan definition mindre så. Och om man slutligen ser till resultatet har EU åstadkommit mycket gott. Och det är nästan svårt att i dag finna stöd för att upplösa EU, så självklart finns unionen i folks medvetande. Att döma av opinionsmätningarna så även på Irland.”

Med definitionen att EU har åstadkommit ”mycket gott” (Jordbrukspolitiken? Regionalpolitiken? Övervakningslagarna? Regleringsbördan?) så spelar det där med att folk röstat ner fördraget inte så stor roll (eller hur ska man egentligen tolka att något "djupt odemokratiskt" med en annan definition blir "mindre så"?). Ändamålet helgar medlen kallas det, och var före 1989 något vi förknippade med apologeter för andra system som även de var demokratiska i en annan betydelse än den gängse liberala.

Leif Lewin gör sig idag på DN Debatt till talesman för det kanske allra dummaste argumentet för Lissabonfördraget: att det skulle göra EU ”effektivare”. Det är förvisso alldeles sant att majoritetsbeslut på fler områden skulle göra EU ”effektivare” på att producera nya lagar, regleringar och direktiv.

Problemet, och det är ett högst påtagligt problem, är bara att EU redan idag är hypereffektiva mätt i att åstadkomma beslut om nya lagar. Detta leder till stora kostnader och effektivitetsförluster. De senaste tio åren 1998-2008 har EU stått för över 70 procent av regleringsbördan mätt i kumulativa kostnader i Storbritannien (källa: Open Europe). Vare sig objektiva mått eller en fråga bland folk ger vid handen att EU lagstiftar för lite och lägger sig i för få saker, det ”problem” som Lissabonfördraget försöker ”lösa”.

Lewin missar också att en demokratisk konstitution måste ha andra och nödvändiga beståndsdelar än majoritetsbeslut som EU fortfarande saknar, framför allt en avgränsning av makt och befogenheter och en maktdelning mellan institutioner. I EU är tvärtom allt riggat för att expandera makt och inflytande (integrationstanken), vilket Lewin själv beskriver väl, och institutionerna håller varandra om ryggen i detta syfte. Lissabonfördraget öppnar snarare nya dörrar för maktexpansion utan att ens behöva gå via nya fördrag.

Det finns heller ingen exekutiv att ställa till svars i allmänna och fria val mellan politiska alternativ, och därmed ingen möjlighet att bedöma en politisk helhet och sätta stopp för maktapparatens framfart. Det bästa alternativ vi haft till detta har varit de nationella folkomröstningar om EMU och diverse fördrag där motviljan mot den nuvarande maktexpansionen och regleringsivern tydligt framgått, men lika tydligt negligerats av EU och nationella regeringar.

Allt som finns är en väloljad regleringsapparat som Lewin vill tjuvtrimma ytterligare några varv, även om det innebär att köra över folkviljan. Som demokratisyn är det närmast nyspråkligt.

Sollentuna ska på fp-initiativ införa euro som parallell valuta till kronan, enligt gårdagens SvD. Ett utomordentligt förslag. Med euron och kronan sida vid sida kan vi få eurons fördelar, utan överstatlighetens nackdelar. Vi transfererar ju ingen penning- och finanspolitisk makt till Bryssel och tar inga kliv mot överstatlig integration genom ett oåterkalleligt EMU-medlemskap och skrotande av kronan. Tvärtom får vi som medborgare bättre hållhake både på den svenska och den europeiska penningpolitiken ju lättare det blir att byta valuta. Två konkurrerande valutor ger dessutom en bra garant mot värdeförluster.

Om detta skrev jag smått profetiskt redan i Smedjan 2002, Låt marknaden avgöra EMU-frågan:

Sverige skulle kunna tillåta skattebetalningar, kontrakt och redovisning även i euro och sedan låta kommuner, företag, banker och privatpersoner välja mellan euro och kronor. I Tornedalen har redan ett antal kommuner bestämt sig för att använda euron som valuta vid löneutbetalningar och kommunala bokslut. Kronan kommer parallellt att gälla som betalningsmedel för den som så önskar.

Att låta de båda valutorna konkurrera kan ha flera fördelar. Valet dem emellan skulle fattas decentraliserat, i många affärsrelationer och under lång tid. I stället för en abstrakt folkomröstningsfråga, kommer vi, var och en, att kunna ta ställning till vardagliga plånboksfrågor i valet mellan valutorna. Vi kan genom våra valutaval ”rösta” varje dag.

Därmed faller den smått elitistiska inställningen att vi skulle vara för dumma för att kunna folkomrösta. Väljer vi fel valuta kan vi ju ändra oss. Resultatet borde bli mera genomtänkt än ett centralt fattat engångsbeslut med endast spekulativ kunskap om alternativen. Marknaden skulle ge människor långt större inflytande över valutavalet än den politiskt välregisserade folkomröstningen.

De kan i alla fall beskådas via EU:s satsning på ”hälsosamt leverne”. På en särskild sajt och i en kampanj  bjuder EU in ungdomar med de rätta åsikterna om vad som är hälsofarligt att sprida sina åsikter för skattepengar. De kan vinna priser, få en plattform och åka på konferens.

Här uppmuntras ungdomar (personer upp till 25 år) ”vittna” om saker som att helnykterhet är det enda hälsosamma (vilket naturligtvis inte är sant):

Alcohol is dangerous - from the first drop. For the individual. It is a drug, a cell toxic.

But alcohol is never consumed in a social vaccuum (sic!). Therefor it is dangerous - from the first drop. For the world around the consumer. There is no such thing as responsible drug consumption.

Och på redaktionsbloggen påpekas att till och med ipoden och elektromagnetisk strålning är hälsorisker om du inte ser upp. Risker är liksom alkohol inte något man ska lära sig leva med, utan något som ska undvikas enligt dessa miltanta puritaner. Allt för dina och mina skattepengar.

Att EU:s regionalfonder vräker pengar i svarta hål är ett återkommande tema här på Neo. Nu har de hittat en ny avfolkad glesbygd att strö bidrag över, det sedan länge avsomnade virtuella forumet Second life. Nu ska det socialdemokratiska kommunalrådet i Malmö inviga Malmö stad i second life, både på riktigt och som avatar. Allt finansierat med EU-stöd. Nej, det är inte första april, det här är kommunalpolitiker som säger att de har för lite pengar att röra sig med eftersom det är kris och ett EU som desperat försöker göra sig relevant genom att finnas i vår vardag.

Vad kostar det att förpassa dem till second life för gott?

Fri och intensiv konkurrens om liberala väljare önskade Neos chefredaktör Sofia Nerbrand inför gårdagskvällen grillning av EU-kandidater. Korta appeller och en längre frågestund gjorde förhoppningsvis kandidaterna både lagom möra och tilltalande för publiken, som dessförinnan bjöds på redaktionslagad (Anna-Karin, Andreas och Lena) plocktallrik med primörer bestående av färskpotatissallad, seranolindad sparris, laxros med pepparrotscremé samt senaps- och honungsslungad melonsallad.

Överreglering, öppenhet eller charm

Marit Paulsen (fp) ville bli vald för sin skönhet och charm, men såg framför allt fram emot att via Lissabonfördraget å parlamentets vägnar få montera ner EU:s jordbrukspolitik, pengar som i dessa kristider istället borde satsas på infrastruktur, även om betydande jordbrukssubventioner ska bevara kulturarv och naturens reningsverk.
Olle Schmidt (fp) inledde med att bejaka personval även om det gått honom emot, och även om han lite ursäktande inför den liberala publiken sade sig ha spår av både folkpartistiskt frisinne och socialliberalism så ville han framför allt fortsätta att engagera sig för öppenhet i finansiella transaktioner och varnade för en överreglering av marknader, som båda de stora konservativa och socialdemokratiska grupperna i EU-parlamentet är förtjusta i.
Christian Engström (pp) menade föga förvånande att den viktigaste frågan handlar om frihet på nätet och gjorde klart att denna frihet är en negativ rättighet till yttrandefrihet och handlar inte om att staten ska tillhandahålla ”gratis” bredband. Han kritiserade också EU:s Lissabonfördrag för att förstärka de korporativa drag med en icke-vald kommission i nära samarbete med näringslivets organisatoriska särintressen, och verkar med detta ha breddat piratpartiets politiska agenda inför valet.
Lena Ek (c) berömde sig för att vara en av dem som förändrat centerpartiet till ett modernt liberalt parti, bland annat det första partiet att ta ställning mot övergångsregler för östeuropéer och för öppenhet, något som nu visar sig var både principiellt rätt och ekonomiskt klokt. Hon menade att en av de viktigaste frågorna är att inte stänga ute flyktingar från Afrika som nu hamnar på fängelseön Lampedusa eller druknar i sina försök att få en bättre tillvaro i Europa.
Christoffer Fjellner (m) hade efter fem år i utskottet för internationell handel rikliga exempel på den protektionism han ägnat sin tid och energi åt att bekämpa. Samma G20-länder som både i år och förra året talat mot protektionism på gemensamma möten har sedan förra året rest 47 nya handelshinder på hemmaplan. Världshandeln krymper i år med 9 procent och att bevara den öppna handeln såg han som den enskilt viktigaste frågan.
Gunnar Hökmark (m) tog avstamp i de 20 år av liberala förändringar som burit Sverige och grannländerna på andra sidan Östersjön, och efterlyste samma idéburna ledarskap för de kommande 20 åren. Han lanserade en ny modern ekonomisk teori, att export förutsätter import och att båda bör vara fria från restriktioner. En sympatisk och empiriskt belagd ansats, men i den vetenskapliga världen är detta samband länge känt som Lerner-symmetrin  (efter Abba Lerner, 1936) som visar att försök att begränsa import medelst skatter eller tullar har samma effekt som att beskatta och därmed motverka export. Det där med att ta åt sig äran för andras vetenskapliga resultat syntes också i att Hökmark ville avreglera jordbruket och avskaffa alla subventioner, men använda dessa skattepengar för att tredubbla forskningen på EU-nivå.

Alla mot regeringen om avstängning av fildelare
Frågestunden bjöd på det mesta från snus till terrorism. I många frågor blev det intressanta konflikter mellan stort och smått och huruvida frågan lämpar sig för överstatligt beslutsfattande. Snusfrågan tyckte till exempel Olle Schmidt att varje land skulle avgöra, medan Christofer Fjellner menade att det är en självklar del av fri rörlighet att man inte får förbjuda andras handelsvaror utan sakliga skäl, vilket saknas i det här fallet. På samma sätt blev det konflikt mellan de i panelen som ville se abortfrågan som en moralfråga som av både praktiska skäl och av subsidiaritetsskäl ska ligga på varje medlemsstat (då kan man även utnyttja den fria rörligheten för att komma runt restriktiv nationell lagstiftning) och Lena Ek som måttade upp centerpartiet på den egna kroppen för att visa på att detta inte får vara ett undantag för mänskliga rättigheter. Överstatlig angelägenhet eller inte beror alltså på hur man ser frågan. I frågan om terrorism fanns istället en skillnad i hur man såg på problemet, där framför allt Christian Engström menade att terrorism blivit ”något man skrämmer barn och väljare med” och att åtgärderna på många områden redan gått alldeles för långt.
Det mest dagspolitiskt aktuella var dock hur centerns Lena Ek sade sig vara förbannad på centerns kommunikationsminister Åsa Torstensson för hur de agerat angående ständiga förslag i EU-byråkratin om att stänga av fildelare från internet utan rättslig prövning. Här syntes samtliga liberala EU-kandidater vara på klar kollisionskurs med regeringens agerande. Lena Ek kom med beskedet att regeringen inte aktivt kommer att driva motsatt linje när frågan diskuteras i ministerrådet, men regeringen kommer inte heller att stödja de svenska EU-parlamentarikernas linje. (Mer om dessa turer i Henrik Alexanderssons artikel Fortfarande i trotsåldern i Neo nr 2 – 2009)
Christofer Fjellner bjöd även på tänkvärda slutord när han beskrev varje makthavares impuls att se sig själv som sittande på lösningen och att debatten kanske mer borde handla om hur många förslag de hade stoppat, och inte bara om vad de vill genomföra.

Markus ”Lake” Berglund har skrivit ett långt och läsvärt referat om hur Lena Ek kritiserar Åsa Torstensson och Eva Westerberg gav en tidig interiör. Websändningen från evenemanget ser du här. Bilder kommer under dagen.

”Investeringar i hållbar energi” toppar många politiska önskelistor för närvarande, inte minst som de flesta politiker vill se ut som att de ”gör någonting” åt både klimat och recession. Det finns några som tittar efter var pengarna hamnar också, som junilistans Nils Lundgren.

Lundgren har nu avslöjat hur pengar avsatta för att öka användandet av solceller gick till en italiensk tandläkare, som bland annat köpte en Ferrari för pengarna. Man blir ju nyfiken på hur tandläkaren funnits vara en kvalificerad mottagare för ett projekt om solenergi. Generellt kan vi nog tryggt säga att även om detta EU-slöseri meriterar en pole position i bidragsracet för närvarande, lär det med nuvarande spenderplaner finnas många konkurrenter, med eller utan Ferrari.

Sverige har varit medlem i EU i 14 år. De första åren var motståndet mot medlemskapet stort. Därefter har medlemskapet blivit alltmer accepterat. Förra året var det dubbelt så många svenskar som ansåg att vi ska vara med i EU jämfört med dem som vill lämna unionen. Förra EP-valets segrare Junilistan var inte heller mot ett medlemskap, vilket en del tycktes tro. Och miljöpartiet har hivat sitt utträdeskrav överbord. Idag är det endast Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som vill lämna EU.

Men detta säger trots allt väldigt lite om de framtidsfrågor som står för dörren. Att det finns en bred acceptans för medlemskapet innebär inte heller att politiker kan ducka för framtidsfrågorna.

Låt mig peka på några frågor jag tycker är av extra stort intresse.

Klimatomställningen handlar inte bara om miljö utan också om demokrati.
36 procent av all olja som EU:s medlemsstater importerar kommer från Ryssland (30 procent) och Iran (6 procent). Och då har vi inte räknat in gasen. Även om oljepriset fluktuerat kraftigt, och Ryssland drabbats svårt av finanskrisen, så innebär detta beroende en markant överföring av resurser från den fria världen till två auktoritära stater. Ryssland och Iran har var för sig en tydlig regional agenda och de omsätter inkomsterna till politiskt inflytande. Ett prisfall till följd av minskad efterfrågan i Europa skulle delvis kompenseras av att fattigare länder då har råd att köpa mer. Men en större klimatomställning skulle ändå påverka situationen. Dessutom ökar vårt politiska handlingsutrymme. En fungerande elmarknad, ambitiösa miljömål och insatser som kan hjälpa staterna i östeuropa att frigöra sig från beroendet av Ryssland är viktiga frågor för EU.

EU ska inte rucka på kraven i förhandlingarna med Turkiet
I dagsläget har endast 1 kapitel av 35 avslutats i medlemskapsförhandlingarna mellan EU och Turkiet. Orsaken är att Turkiet fortfarande vägrar att öppna hamnar och flygplatser för cypriotiska skepp och plan. Men huvudproblemet är att reformprocessen i Turkiet har tvärnitat. Det skedde inte förra veckan utan för flera år sedan. Turkiet är idag många år från ett EU-medlemskap. Men i takt med statens oförmåga att på allvar lösa landets demokratiska problem – behandlingen av kurderna, en statsmakt uppbyggd på etnifierade institutioner, en militär maktstruktur med svag politisk kontroll, ovilja att diskutera dödandet av kristna under första världskriget och en närmast bisarr personkult kring Kemal Atatürk – känns medlemskapet ännu längre bort.

Ett land är mest angeläget att genomföra reformer innan det blir medlem i unionen. Det är just detta som är EU:s styrka som aktör för demokrati. Men när ett land blir medlem faller detta reformtryck dramatiskt. Då är landet med i klubben. Det innebär att EU måste öka trycket på Turkiet att genomföra reformer och inte tumma på kraven.

EU måste hantera migrationsfrågorna
Hela det politiska fält som spänner över asylrätt, arbetskraftsinvandring, gränsskydd, villkor under väntetid, anhöriginvandring, smuggling och en del annat måste hanteras på ett bättre sätt av EU och i medlemsstaterna. Idag är det närmast ett lotteri vad som händer med en person som söker asyl i ett EU-land. I grunden gäller det att forma en politik som möjliggör för människor att ta sig lagligt till Europa och söka lyckan här. Om vi blickar framåt kommer det att behövas mer arbetskraft i EU, och tittar vi utanför gränserna finns ett stort överskott av arbetskraft. Man behöver inte vara något geni för att förstå hur den ekvationen kommer att sluta. Men det handlar om att forma en politik som är rättvis. Det kommer att innebära strider med inskränkta högerpopulister och med högljudda fackföreningar. Det kommer att innebära en hård debatt med politiker i de medlemsstater som idag inte tar sitt ansvar. Och det kommer att skärpa skärningspunkten i debatten om principerna för integration, ersättningar, språkkrav, boendeplacering m.m.

Demokrati, miljö, invandring och utvidgning är fyra centrala områden för EU. De är ingalunda de enda viktiga frågorna att diskutera, men ändock en del av de övre punkterna på agendan.

Fredrik Malm
Riksdagsledamot och kandidat till Europaparlamentet (fp)

Tidigare inlägg:

• Lena Ek, centerpartiet
  
• Christofer Fjellner, moderaterna
  
• Olle Schmidt, folkpartiet
• Gunnar Hökmark, moderaterna
• Anders Ekberg, folkpartiet
  
• Christian Engström, piratpartiet

Europas historia är en historia av oroligheter och krig. Men de senaste 50 åren är unika. Då har vår del av världen tvärt om präglats av utveckling och fred. Demokratin har slagit rot i länder som Portugal, Grekland och Spanien. Järnridån har fallit och öst har fogats samman med väst.

Europas framgångsrecept bygger på att människor samarbetar och utvecklas när hinder undanröjs och rörlighet främjas. För mig råder det inga tvivel om vad Europa behöver i framtiden. Regleringarna måste bli färre och individernas egenmakt större.
Vid sidan av att värna marknadsekonomin och den personliga friheten ser jag ett allt större behov av att ta socialt ansvar och främja miljön med liberala lösningar.

Ingen kan ha glömt kampen i Vaxholm mellan det lilla lettiska byggföretaget och den stora svenska fackföreningen. Byggfackets ombudsmän var så upprörda när de fick ny konkurrens att de skrek "go home" åt letterna. Jag var då en av dem som tog striden för den fria rörligheten. I Centerpartiet accepterar vi varken unken nationalism eller skadlig protektionism. Varor rör sig sedan länge fritt över gränserna. Nu tänker jag ta striden för att befria tjänsterna.

75 procent av EU:s produktion kommer från servicesektorer. Men de utgör bara 20 procent av handeln. Större rörlighet för tjänster kommer att ge enorma välfärdsvinster. Tidigare har både producenter och konsumenter i Sverige gynnats av nya idéer och effektiviseringar i konkurrensen inom exempelvis bil- och telefonproduktionen. Nu måste sådana innovationer och rationaliseringar också komma människor till godo som köper villor och gynna kommuner som bygger skolor.

Ökad tjänstehandel, med fler nymodigheter och större konkurrens, leder till lägre priser på service och gynnar därför också miljön. Om det blir billigare att gå till skomakaren behöver vi inte lika ofta köpa nya skor. Då sparar vi på planetens resurser genom minskade transporter, produktionsutsläpp och sopberg.

De flesta kommer nog ihåg debatten om övergångsregler när EU utvidgades. Då var socialdemokraterna så rädda att nya EU-medborgare skulle kunna komma hit och utnyttja de svenska välfärdssystemen att statsminister Göran Persson varnade för social turism. Så blev det dock inte.

Jag var en av de första som tog striden mot övergångsregler. I Centerpartiet var vi hela tiden övertygade om att våra grannar ville utvecklas, göra rätt för sig och jobba, inte snylta och slöa.

Människors fria rörlighet är en av unionens grundbultar. Nu kommer jag att kämpa för en gemensam och solidarisk migrations- och flyktingpolitik. Samma åsikter
som präglar de svenska socialdemokraterna, att människor som rör sig över gränserna är lata och besvärliga, återfinns i många sydeuropeiska länder.

På den italienska ön Lampedusa håller Berlusconiregeringen 2 000 emigranter fångna i ett läger som byggts för 850. Det är helt oacceptabelt i 2000-talets Europa. Vi måste skapa system för att dra nytta av den vilja och kraft som finns hos människor som tar sig till EU.

Slaget om den personliga integriteten i Europa har börjat. Nu mobiliserar jag och mina kollegor för strid. Många av de lagar om tvångsmedel och informationshantering som gäller oss fattas numera i Bryssel och Strasbourg. Staten får inte inkräkta för mycket på våra privatliv! För oss i Centerpartiet är det glasklart.

Jag vill stärka den europeiska Ombudsmannen. Den ska bli remissinstans för förslag som rör integritetsfrågor och mänskliga rättigheter Dessutom vill jag inrätta en europeisk integritetsskyddskommité. Denna ska få befogenheter att stoppa lagförslag och skicka tillbaka dem till kommissionen för omprövning vid oproportionerliga kränkningar av människans frihet och privata sfär.

Förra valet lovade vi att göra EU smalare, men vassare. Under mandatperioden har jag verkat för ett starkare samarbete inom gränsöverskridande frågor som miljö, handel, brottslighet och klimat. Samtidigt kämpar jag för att EU ska låta bli sociala trygghetssystem, barnomsorg, kultur, idrott och skola. Tyvärr går det inte att göra EU smalare och vassare över en natt. Det är ett långsiktigt arbete som pågår varje dag under flera mandatperioder.

Tyvärr vill inte alla fortsätta att driva Europa i liberal riktning. Kampen är hård mellan dem som vill förmynda och dem som vill befria, de som vill reglera och de som vill liberalisera och de som vill stänga och de som vill öppna gränser. En sak är säker. Min dröm om Europa är raka motsatsen till Berlusconis.

Lena Ek
Europaparlamentariker för centerpartiet

Tidigare inlägg:

• Christofer Fjellner, moderaterna
  
• Olle Schmidt, folkpartiet
• Gunnar Hökmark, moderaterna
• Anders Ekberg, folkpartiet
  
• Christian Engström, piratpartiet

Vad är det att vara liberal? För många är det nog en abstrakt, åtminstone filosofisk, frågeställning. Det var det i mångt och mycket för mig innan jag 2004 blev vald till Europaparlamentariker. Sedan dess har den i allra högsta grad konkretiserats. Inför varje omröstning i Europaparlamentet, såväl i stort som i smått, måste jag nämligen bestämma mig för vilket alternativ som är det mest liberala. Vilket alternativ ökar mest människors frihet? Det är svårare än vad man tror, framförallt eftersom det gäller att få med sig åtminstone 392 kollegor för att få majoritet.

Själva grundtanken med Europasamarbetet är liberalt och strävan att riva gränser inom Europa är en frihetsresa som har stor påverkan på våra liv. Fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital inskränker politikers möjligheter och byråkraters rätt att på olika sätt hindra oss från att förverkliga våra drömmar.

Att värna dessa fyra friheter, och att tillämpa dem även mot världen utanför Europa, är i en informell form programförklaringen för mina insatser i Europaparlamentet. Det är oftast politikens förbannelse att den strävar efter att reglera mer. Så är det också med krafter i EU som inte nöjer sig med att förverkliga de fyra friheterna. Det finns snarare en obotlig önskan om att genom regleringar lägga människors liv till rätta. Som om EU-höjdarna allena känner till vägen till lycka. Kampen mot denna europolitiska klåfingrighet är det andra benet på vilket mitt arbete här i Europaparlamentet vilar - kladdande fingrar från Helgeandsholmen har alltid irriterat mig och det blir sannerligen inte bättre för att de kommer från Bryssel.

Ofta får jag frågan varför jag är politiker. Jag brukar svara att jag hellre är arg i tv än arg tittandes på tv. Som MUF:are brukade vi aristofaniskt deklarera att den som inte intresserar sig för politik riskerar att bli styrd av dårar. Jag undviker att vara dåren som företräder. Tvärtom, försöker jag i en värld av dåraktiga företrädare – jodå, de finns, inte minst i Bryssel – lyfta fram förnuftet och klä av hyckleriet. Jag hoppas därigenom vara den företrädare som jag själv skulle önskat mig om jag tittat på tv:n. Huruvida jag i detta lyckas vara lojal med mina liberala idéer är upp till andra att bedöma, men nedan har jag försökt beskriva något av mitt arbete.

Globaliseringen är en världsomspännande liberal revolution. Att slå vakt om och utöka den fria handeln är nog det viktigaste varje liberal kan kämpa för – med varor färdas erfarenheter och idéer. EU gjorde helt rätt när de slog fast att de fyra friheterna ökar välståndet. De friheter EU slår vakt om har inte enbart lyckats öka vårt välstånd, vart än på jorden de praktiserats har de lett till välståndsruscher utan motsvarighet.

Utskottet för internationell handel är mitt huvudutskott. Att sammanfatta hur jag agerat liberalt i detta utskott är smått omöjligt, min liberala grundhållning har ju genomsyrat allt jag gjort i utskottet! Jag har gång efter annan kämpat för att EU ska erkänna att våra tullar och subventioner är privilegier åt ett fåtal samtidigt som det straffar fattiga producenter i andra länder och fattiga konsumenter här i Europa, oavsett om det gäller skor, kläder, stearinljus, lågenergilampor eller mobiltelefoner.

Kort och gott har jag försökt få EU att leva som man lär. Att utsträcka den fria handel man värnar inom unionen, och som vi vet skapar välstånd i Europa, till att gälla även i relationerna till vår omvärld.

I en tid då flera tycks tro att protektionism är vägen ur den globala ekonomiska krisen är det viktigt att inte glömma bort de läxor historien lär oss. Frihandel skapar utveckling och välstånd medan protektionism utgör en grogrund för fattigdom och konflikt.

Då har jag nämnt vad jag gjort. 'Vad spelar de senaste fem åren för roll, varför ska jag ge dig fem år till?', frågar sig nog den kritiske läsaren – och den liberala läsaren tenderar vara just kritisk. Jo, just för att historien inte sällan lär oss om framtiden – oavsett om det gäller konsekvenser av protektionism i lågkonjunktur, eller vilken kandidat man kan lita på i ett val. Jag har fem framgångsrika år bakom mig då jag i Europaparlamentet hållit frihetens värden högst.
En liberal agenda är viktig inte bara på det stora, övergripande planet – jag har också valt att engagera mig i ett antal konkreta frågor där det blir extra tydligt hur mycket av politiken som styrs av hyckleri och förmynderi.

Mitt arbete för att möjliggöra privatimport av alkohol ("internetspriten"), ett avskaffande av spelmonopolet och att göra snus tillåtet i hela EU, är tre exempel på sakfrågor som jag engagerat mig djupt i. När andra politiker tävlar i att blåsa upp sin egen betydelse, tror jag på att ibland träda ner från talarstolen och ta sig an de "mindre" frågorna – ja, i mitt fall innebär det ungefär mindre Kol- och stålunionens grundande, Lissabonfördraget och världsfreden. Snuset är en liten fråga, betydligt mindre än världsfreden. Men det handlar om vardagen, det handlar bokstavligt talat om snusförnuft. Och tro mig, inte sällan engagerar de här (små) frågorna. När andra politiker tävlar i vem som bäst sjunger med änglarna är det extra viktigt med någon som tror på verklig frihet på alla plan – inte bara när det låter fint och är politiskt korrekt.

Lika medveten som jag är om att det finns mycket mer kvar att göra för att EU och världen ska bli friare, är jag övertygad om att de bästa förslagen kring hur detta ska gå till inte kommer från mig själv. Därför vill jag bjuda in alla läsare att hjälpa mig utforma de bästa förslagen för hur vi tillsammans gör EU friare de närmaste fem åren. Snart kommer en Obamaistisk funktion upp för att enkelt lämna bidrag och förslag på min hemsida, men fram till dess fungerar mejl bra!

Christofer Fjellner
Europaparlamentariker för moderaterna
 

Tidigare inlägg

• Olle Schmidt, folkpartiet
  
• Gunnar Hökmark, moderaterna
• Anders Ekberg, folkpartiet
  
• Christian Engström, piratpartiet

Piratpartiet och liberalismen

Sverige och Europa står inför ett vägval just nu. Den nya informationsteknologin har ändrat spelreglerna, så vad vi än gör kommer samhället att förändras. Men i vilken riktning förändringen ska ske, det är inte avgjort ännu. Det har vi en möjlighet att påverka just nu.

Den nya informationsteknologin kan användas till att skapa ett hemskt kontrollsamhälle där staten och storföretagen tillsammans övervakar varje liten detalj i medborgarnas liv. Det finns starka krafter som drar åt det hållet. Det ser vi när vi tittar på alla lagar och initiativ som kommit från Bryssel de senaste åren.

Men samma teknologi kan också användas till att skapa ett fritt och öppet samhälle som bejakar spontanitet, samarbete och mångfald. Där medborgarna inte längre är passiva konsumenter som matas med kultur och kunskap uppifrån via envägsmedier, utan är aktiva deltagare i en spännande och fantastisk resa mot framtiden.

Piratpartiet vill välja den öppna vägen. Vi säger nej till att införa övervakningssamhället, vare sig det är staten eller storföretagen som vill stå för övervakningen av oss medborgare. Vi vill reformera immaterialrätten, speciellt upphovsrätten, så att den kommer i samklang med den nya tidens möjligheter, istället för att som idag lägga hinder i vägen för kreativt skapande och deltagarkultur.

Vårt vägval ligger helt i linje med åtminstone tre av liberalismens viktigaste grundprinciper.
Respekt för de medborgerliga rättigheterna. Rätten till ett privatliv, rätten att kommunicera med andra utan att bli övervakad och rätten att framföra åsikter anonymt är inga lyxrättigheter som staten kan upphäva när den känner för det. De är grundläggande förutsättningar för demokratin.

Om storebror övervakar och registrerar all elektronisk kommunikation, då blir människor försiktiga. Försiktiga med vad de läser, om staten registrerar varje besök på kontroversiella webbsajter. Försiktiga med vem de kommunicerar med, om staten registrerar allas trafikdata. Försiktiga med vilka åsikter de uttrycker i privat korrespondens, om staten har möjlighet att bryta den elektroniska brevhemligheten. Försiktiga med att tipsa journalister, om anonymitet och källskydd inte längre kan garanteras. Det demokratiska samhällets skyddsmekanismer urholkas och försvagas. Det är en farlig väg.

Egentligen skulle jag kunna sluta argumentera här. När de grundläggande medborgerliga rättigheterna är hotade av att staten vill utöka sin kontroll över enskilda människor, då är det liberalers uppgift att sätta sig till motvärn. Då får de flesta andra hänsyn ta ett steg tillbaka, om det är nödvändigt för att värna det demokratiska systemet.

Men Piratpartiets program är liberalt i fler avseenden.
Fri marknad istället för monopol. Upphovsrätt och patent är statligt sanktionerade monopol på att sprida viss kultur och att använda viss kunskap. De fyra stora skivbolagen äger rättigheterna till 80% av all inspelad musik som har skapats i världshistorien. Det gör att de effektivt kan lägga hinder i vägen för nya entreprenörer som vill bygga vidare på vårt gemensamma kulturarv.

Det kan finnas rimliga argument för att bevara en viss del av de här monopolen. Piratpartiet vill se en reform av upphovsrätten, inte ett totalt avskaffande. Men varje monopol som staten delar ut måste motiveras mycket noga utifrån det allmänna samhällsintresset. Att företagen som hittills har levt gott på monopolen vill behålla och stärka sin privilegierade ställning är inte ett tillräckligt argument ur liberal synvinkel.

Att det är turbulent inom underhållningsbranschen just nu är bara naturligt. Internet har förändrat förutsättningarna för hur vi kan sprida och ta del av kultur. Strukturer som var byggda på en speciell affärsmodell -- exemplarsförsäljning -- omvandlas eller försvinner. Det är ett tecken på en sunt fungerande marknad som förmår att anpassa sig till en ny verklighet.

Kultursektorn omsätter lika mycket pengar nu som innan internet och fildelning. Men de som tjänar pengar idag är entreprenörer som har förstått att anpassa sig till den nya tiden. Inte de gamla storföretagen som desperat klänger sig fast vid en svunnen tid, och som lägger en allt större del av sina resurser på att förmå staten att lagstifta om utökade monopolprivilegier för att de ska slippa anpassa sig till en ny tid.

Tron på människan. Om de enskilda individerna får så stor frihet som möjligt att förverkliga sina drömmar och idéer, då händer det fantastiska saker. Det är grunden för den liberala människosynen. Det är också grunden för deltagarkulturen på internet, det som ibland brukar kallas Web 2.0.

För tjugo år sedan skulle ingen rimlig bedömare ha förutspått att om vi bara släpper loss skaparkraften hos enskilda entusiaster, då kommer det att leda till att en fullvärdig encyklopedi och ett professionellt operativsystem för datorer uppstår mer eller mindre spontant. Men idag har vi Wikipedia och Linux som moderna mirakel, och levande bevis på kraften i en positiv människosyn.

Den här utvecklingen har bara börjat. Väljer vi rätt väg kan vi se fram emot ännu fler fantastiska saker som bara uppstår till synes av sig själva -- inklusive sådant som ingen rimlig människa skulle ha förutsett eller trott var möjligt. Det enda politikerna behöver göra är att undanröja onödiga hinder för människors skaparkraft och entreprenörsanda, och slå vakt om förutsättningarna för ett samhälle där öppenhet och mångfald kan frodas.

Piratpartiet vill att Sverige och Europa väljer den öppna vägen mot framtiden. Där finns liberalismens själ.

Christian Engström
Vice ordförande Piratpartiet
Kandidat till EU-parlamentet 2009

Det våras för politiskt vrakgods i finanskrisens spår. Efter bailouts, industripolitik, krav på förstatligade företag och uppmaningar att ”handla svenskt” växer nu en annan klassiker från historiens skräphög: EU:s smörberg. EU pumpar nu in subventioner till jordbruksindustrin för att kompensera för sjunkande efterfrågan och hålla priserna höga. International Herald Tribune rapporterar att 30 000 ton smör har inhandlats för skattebetalarnas pengar för att göra mjölk och smör dyrare i våra matbutiker. Dubbel idioti.

Nyss var det kris för att matpriserna är unikt höga. De har förvisso minskat något sedan den absoluta toppen men är fortfarande höga. Men jordbruket vore inte ett privilegierat särintresse om de inte som finanssektorn och bilindustrin före dem krävt att staten ska kompensera med utgångspunkt i den unika högprissituation som rådde fram till i somras, vilket i sin tur föder ännu fler sådana kompensationskrav.

Så här ser politikens hantering av kriser ut i praktiken. Storskalig idioti som gynnar de få på flertalets bekostnad, det bestående på dynamikens bekostnad och inskränkt detaljstyre på det globala handelsutbytets bekostnad. Frågan är bara hur dyra lärpengarna ska bli den här gången, innan insikten når fram.

"Ska Sverige ansluta sig till euron?" är titeln på den SNS-rapport som Harry Flam och några andra ekonomer presenterar i dag. Läser man rubriken i DN Debatt får man intrycket att svaret som  serveras är ett tydligt ja: "Sverige skulle nu vinna på att gå över till euron."

Jag talade lite med Harry Flam före presskonferensen och han var inte glad. Mats Bergstrand på DN hade tagit bort några vitala meningar i artikeln. Det räcker med att läsa SNS pressmeddelande för att se betydelseskillnaden (min kursivering nedan):

Nu är det gynnsamt för Danmark att ansluta sig till valutaunionen medan det för Sverige och Storbritannien inte är helt klart att vinsterna av ökad handel och ökad växelkursstabilitet överväger kostnaden av att mista en självständig penningpolitik.

I övrigt kan rapporten sammanfattas i tre punkter:

• Euroländerna har i huvudsak tjänat på den gemensamma valutan.
• Sverige skulle ha haft något ökad handel och marginellt högre BNP om vi hade varit med.
• Finanskrisen gör det svårt att bedöma om euron är bra eller dålig för olika länder, inklusive Sverige. "Vi vet mer om två år", som en av rapportförfattarna hade skrivit i PowerPoint-presentationen.

Avslutningsvis, eftersom vi tror på öppenhet: På Neo går åsikterna om euron isär. Jag tillhör den skara som är positivt inställd till ett svenskt medlemskap.