I danska Weekendavisen om SD och klyftan genom Sverige

I helgen har jag en essä i danska Weekendavisen om SD:s framgångar i det svenska valet. Weekendavisen finns inte online, men redaktionen har varit vänlig nog att låta mig publicera texten här. På danska nedan.

Klyftan genom Sverige

Sverigedemokraternas framgång vid söndagens val innebär att mer än var åttonde svensk möter en avsky i offentligheten som saknar motstycke i Sveriges moderna historia. Inte ens när VPK fjärrstyrdes av Politbyrån i Sovjet mötte man sådana protester och sådant motstånd som möter SD:s väljare. Dagen före valet skrev Sveriges moderate utrikesminister Carl Bildt en stort uppslagen uppmaning till svenskarna i Dagens Nyheter att inte rösta på Sverigedemokraterna. ”[A]nständiga medborgare ger helt enkelt inte sin röst till en sådan rörelse”, skrev han, i ett sista försök av Moderaterna att förhindra de egna väljarna att rösta på SD. Det var ingen slump att just Carl Bildt stod som avsändare. Den före detta svenske statsministern är en av de mest respekterade personerna i den svenska offentligheten. I dag vet vi hur det gick. Tretton procent av svenskarna röstade på Sverigedemokraterna, en ökning med över sju procentenheter sedan 2010. Mer än var åttonde svensk gick därmed till valurnorna i vetskap om att inte bara Carl Bildt utan stora delar av det svenska etablissemanget betraktar dem som icke anständiga människor. Det är en ofta förbisedd aspekt av det nya svenska politiska landskapet. Sverigedemokraternas rekordsiffror i valet i söndags påminner om att det finns en ökad splittring mellan svenskar, en klyfta rakt igenom det svenska samhället, som saknar motsvarighet i våra nordiska grannländer. Det finns flera skäl att vara orolig över Sverigemokraternas framgångar. Ett är väl genomlyst: SD har sina rötter i den svenska Vit makt-rörelsen, och var så sent som på 90-talet ett parti som samlade heilande skinnskallar. Även sedan kretsen kring partiledaren Jimmie Åkesson har städat i partiet och infört sin berömda nolltolerans mot rasism, har företrädare gång på gång ertappats med rasistiska uttalanden. Det utbröt jubel på SD:s valvaka när Front Nationals rekordsiffror i valet till Europaparlamentet presenterades. Så sent som veckan före valet tvingades partiets förstanamn i Stockholm att avgå sedan han avslöjats med rasistiska uttalanden. SD är speciellt i ytterligare ett avseende: Partiet har fortfarande mycket svårt att attrahera kompetenta företrädare. Man har till exempel ingen disputerad nationalekonom som kan utarbeta den ekonomiska politiken. Man har ingen jurist. Allt fler väljare röstar på SD, men för människor i en etablerad samhällsposition är det sociala priset för att engagera sig i SD fortfarande alltför högt. Så varför röstar så många på Sverigedemokraterna? Den svenska debatten har hittills kretsat kring SD:s framgångar som ett utslag av ökande rasism och främlingsfientlighet. Men svaret är inte längre så enkelt. Andreas Johansson Heinö, migrationsforskare vid Göteborgs universitet, har konstaterat att de väljare som tog SD från noll till två procent var rasister. De som tagit SD från två procent till söndagens valresultat är det inte. Markus Uvell, i dag chef på Timbro, granskade SD:s sympatisörer i boken Folkhemspopulismen som kom ut strax före valet 2010. De opinionsundersökningar Uvell hade låtit göra visade att människor generellt inte sympatiserar med SD inte på grund av närheten till högerextremism, utan trots den. Man måste helt enkelt gå till invandringspolitiken för att förstå SD:s siffror. Sverige har i dag en större invandring per capita än USA hade under migrationsboomen i början av 1900-talet. Kring detta råder kompakt politisk enighet, men det är samtidigt en politik som saknar stöd hos en stor del av väljarna. Frågar man svenskarna vilket parti som har den bästa invandringspolitiken får SD flest sympatier. Under lång tid har endast en minoritet av svenskarna velat se en ökad invandring, samtidigt som invandringen har fördubblats under Fredrik Reinfeldts tid vid makten, jämfört med under företrädaren Göran Persson. Länge har övriga partier kunnat lita till att väljarna inte har rankat invandringsfrågorna som särskilt viktiga. Det har förändrats den senaste mandatperioden. Anständiga människor har, trots Carl Bildts uppmaning, börjat rösta på ett icke anständigt parti, som plötsligt har seglat upp som Sveriges tredje största. Det innebär också att mellan var sjunde och åttonde svensk väljare i dag möter en avsky i offentligheten som saknar motsvarighet i modern svensk historia. Inte ens när Vänsterpartiet kommunisterna fjärrstyrdes av Politbyrån i Sovjet möttes partiets sympatisörer av sådana breda protester och sådant motstånd som möter Sverigedemokrater och deras väljare i offentligheten. Sverigedemokrater utesluts ur fackförbund. Tolv av fjorton LO-förbund förbjuder Sverigedemokrater att ha förtroendeuppdrag. När SD besökte orten Sveg i Härjedalen för ett torgmöte dränktes det politiska mötet i ljudet av kyrkklockor som ringde för fara. I Skåne beslutade lokala Skånetrafiken att SD inte får annonsera på bussar för att partiets affischer kan tolkas som ”rasistiska, sedlighetssårande eller svårförenliga med etiska värderingar som gäller i samhället”. Så vilka var budskapen? ”Mindre invandring här, mer hjälp till flyktingar där.”; ”Krafttag mot brottsligheten – mer stöd till brottsoffer”; ”Stoppa det organiserade tiggeriet.” Vart och ett av dessa budskap har alltså ansetts stötande att det inte klarar av Skånetrafikens krav. Vilken signal sänder det exempelvis till den majoritet av svenska väljare som vill förbjuda tiggeriet? Bilden kompliceras av att invandringspolitiken har liberaliserats på kort tid. Om någon i de etablerade partierna eller någon ledarskribent i pressen – det finns inte en enda – argumenterade för minskad invandring med hälften skulle denna person tvivelsutan anklagas för främlingsfientlighet. Trots att invandringen var hälften så stor bara för två mandatperioder sedan. Hur påverkar det ett samhälle? Vad händer i ett land där det som varit allmänt hållna värderingar plötsligt stämplas som rasism och främlingsfientlighet? När det som var sakers tillstånd i går betraktas som ett angrepp på grundläggande värderingar i dag? Historien om ”rasistattacken” på Röda korset i Dalarna är illustrativ. En dag i våras klev en ung man in på Röda korsets butik i svenska Falun. Bakom disken stod en 71-årig kvinna, en pensionär som arbetat som volontär för Röda korset i nio års tid. Hur de kom i samspråk framgår inte, men när inspelningen sätter igång – han filmade henne i smyg – har mannen inlett ett regelrätt förhör med den äldre kvinnan om hennes syn på svensk invandringspolitik. Hans ton är aggressiv (det har senare visat sig att han är dömd för en rad brott, bland annat olaga hot). Ändå svarar hon vänligt och tålmodigt: Att hon anser att det vore bättre att hjälpa flyktingar där de befinner sig. Att vi i första hand ska hjälpa ”våra egna ungdomar” som går arbetslösa i Sverige och som hon ser som ”en förlorad generation”. ”Jag tycker att vi ska hjälpa er där ni är," säger hon bland annat. När filmen offentliggjordes skrev Aftonbladet att kvinnans svar i det smyginspelade samtalet varit ”rasistiska”. Metro beskrev hennes ord som ”kränkande uttalanden om invandring”. Röda korset meddelade omedelbart att kvinnan hade skilts från sitt uppdrag. En talesman för organisationen förklarade: “Det finns inget att försvara, det är inte okej. Det jag personligen blir irriterad på är uppdelningen mellan ’vi och dom.’” I kvinnans hemort stämplades hon som främlingsfientlig på ledarplats i lokala Dalarnas Tidningar: “Kvinnan uttrycker sig konsekvent om ’oss’, ’vi’, ’egna’ i motsats till ungdomar från andra länder. Den hon har framför sig betecknar hon som en i gruppen er. Dagens politik menar hon lett till en tappad generation. Hon säger explicit att samhället borde fungera så att svenska ungdomar ska ha förtur till stöd. En sådan hållning är främlingsfientlig (…)”. Med andra ord: En äldre kvinnas val av personligt pronomen under vad hon trodde var ett samtal på tu man hand räckte alltså för att hon skulle hängas ut som rasist och främlingsfientlig i den svenska pressen. Någon debatt om fallet blev det inte, i alla fall inte i de etablerade medierna. Men med de snäva ramar som gäller i den svenska offentligheten pyser missnöjet ut i andra fora. På nätet kokade ilskan, särskilt på sajter som högerextrema Fria Tider och SD-knutna Avpixlat. Historien är med andra ord inte bara illustrativ för de snäva åsiktsramar som svenskar har att förhålla sig till, utan också för hur detta göder alternativa, ofta djupt obehagliga, gemenskaper. Hur kan svenskarna vara så oberörda inför just denna nya klyfta i det svenska samhället? Svaret är en kombination av två företeelser: Svensk chauvinism och svensk historielöshet. Chauvinism, därför att svenskar tenderar att betrakta ett välordnat samhälle – kännetecknat av välfungerande institutioner, hög tillit och låg korruption – som sin unika arvsrätt, en av naturen given tillgång ungefär som skogen och malmen. Inte ens när ett parti med rötterna i Vit makt-rörelsen går upp i tio procent rubbas man i sin tro att ordning i samhället trots allt är defaultläget i Sverige. Att det går att fortsätta som förut. Det andra är den svenska historielösheten. Svenskar förstår sitt samhälle som en produkt av socialdemokratisk politisk ingenjörskonst. Man underskattar den jordmån som gjorde folkhemsbygget möjligt. Det ger en övertro på vad politiken kan åstadkomma, och dess förmåga att laga det som är trasigt. Därför kommer klyftan i det svenska samhället att tillåtas växa. PAULINA NEUDING är jurist och chefredaktör för den borgerliga tidskriften Neo och kolumnist på Svenska Dagbladets ledarsida.  

Kløften gennem Sverige

Kronik. Sverigedemokraternas fremgang ved søndagens valg indebærer, at mere end hver ottende svensker møder en afsky i offentligheden, som er uden sidestykke i moderne svensk historie. End ikke dengang kommunisterne lod sig fjernstyre af det sovjetiske politbureau, mødte de så brede protester og en sådan modstand, som Sverigedemokraternas vælgere gør. Dagen før valget skrev Sveriges udenrigsminister Carl Bildt i Dagens Nyheter en stort opslået formaning til svenskerne om ikke at stemme på Sverigedemokraterna (SD).»Anstændige borgere giver simpelthen ikke deres stemme til en sådan bevægelse,« skrev han i et sidste forsøg fra Moderaternas side på at afholde deres egne vælgere i at stemme på SD. Og det var ikke noget tilfælde, at det lige var Carl Bildt, der stod som afsender: Sveriges tidligere statsminister er en af de mest respekterede mennesker i den svenske offentlighed. I dag ved vi, hvordan det gik. 13 procent af svenskerne stemte faktisk på Sverigedemokraterna - en stigning på over syv procentpoint siden 2010. Mere end hver ottende svensker gik altså til valgurnerne vel vidende, at ikke blot Carl Bildt, men store dele af det svenske establishment anser dem for at være uanstændige mennesker. Dette er et ofte overset aspekt af det nye politiske landskab i Sverige. SDs rekordtal ved valget i søndags er en påmindelse om, at der er en øget splittelse svenskere imellem: en kløft lige ned igennem det svenske samfund, som savner modstykke i de nordiske nabolande.Der er flere grunde til at være urolig over Sverigedemokraternas fremgang. Én ting ved vi: SD har sine rødder i den svenske Vit Makt-bevægelse og var så sent som i 90erne et parti for heilende skinheads. Selv efter at kredsen omkring partileder Jimmie Åkesson har renset ud i partiet og indført sin berømte nultolerance over for racisme, er partiets repræsentanter gang på gang blevet taget i racistiske udtalelser. Der udbrød jubel til SDs valgfest i maj 2014, da man hørte franske Front Nationals rekordhøje resultater ved valget til Europaparlamentet. Så sent som ugen før søndagens Riksdagsvalg blev partiets førstenavn i Stockholm tvunget til at gå af, da han blev grebet i racistiske udtalelser. SD er særlige i endnu en forstand: Partiet har fortsat meget svært ved at tiltrække kompetente repræsentanter. For eksempel har det ingen nationaløkonom på ph. d.-niveau til at udarbejde den økonomiske politik. Og det har ingen jurist.Stadig flere vælgere stemmer på SD, men for mennesker i en etableret samfundsposition er den sociale pris for at gå med i SD fortsat alt for høj. Hvorfor stemmer så mange mennesker så på Sverigedemokraterna? Hidtil har den svenske debat kredset om SDs fremgang som et udslag af tiltagende racisme og fremmedfjendtlighed. Men svaret er ikke længere så enkelt.Andreas Johansson Heinö er migrationsforsker ved Göteborgs Universitet og har konstateret, at de vælgere, der bragte SD op fra nul til to procent, vitterligt var racister. Men dem, der bragte SD op fra to procent til søndagens 13 procent, er det ikke. Det fremgår også af andre undersøgelser. Markus Uvell er i dag chef på den liberale tænketank Timbro og undersøgte SDs tilhængere i bogen Folkhemspopulismen, som udkom lige før valget 2010. Uvells opinionsundersøgelser viste, at folk generelt ikke sympatiserer med SD på grund af partiets nærhed til højreekstremismen, men på trods af den.Man må simpelthen se på indvandringspolitikken for at forstå SDs tal. Sverige har i dag en større indvandring per capita, end USA havde under migrationsboomet i begyndelsen af det 20. århundrede. Den politik råder der kompakt enighed om på politikerniveau, men samtidig savner den støtte blandt store dele af vælgerkorpset. Spørger man svenskerne, hvilket parti der har den bedste indvandringspolitik, er svaret for de fleste SD. I lang tid har kun et mindretal af svenskerne ønsket en øget indvandring, mens den faktiske indvandring er fordoblet under Fredrik Reinfeldts tid ved magten i sammenligning med forgængeren Göran Persson.I lang tid har de andre partier kunnet regne med, at vælgerne ikke rangerede indvandringsspørgsmålene som særligt vigtige. Det har ændret sig i løbet af den seneste valgperiode.Anstændige mennesker er til trods for Carl Bildts opfordring begyndt at stemme på et uanstændigt parti, som pludselig er blevet Sveriges tredjestørste. Det indebærer også, at mere end hver ottende svenske vælger møder en afsky i offentligheden uden sidestykke i moderne svensk historie. End ikke dengang kommunisterne lod sig fjernstyre af det sovjetiske politbureau, mødte de så brede protester og en sådan modstand, som Sverigedemokraterna og deres vælgere gør.Sverigedemokrater udelukkes fra fagforeninger. 12 ud af 14 LO-forbund forbyder Sverigedemokrater at få tillidshverv. Da SD var i byen Sveg i Härjedalen for at holde møde på torvet, druknede mødet i lyden af kirkeklokker, der ringede for at signalere fare. Skånetrafiken besluttede, at SD ikke må annoncere på busserne, fordi partiets plakater kan tolkes som »racistiske, sædelighedskrænkende eller svært forenelige med etiske vurderinger, som gælder i samfundet«. Hvad var det da for budskaber? »Mindre indvandring her - mere hjælp til flygtninge der.« »Livtag med kriminaliteten - større støtte til ofrene for den.« »Stop det organiserede tiggeri.« Hvert eneste af disse budskaber blev altså anset som så stødende, at det ikke levede op til Skånetrafikens krav. Hvilke signaler sender det eksempelvis til det flertal af svenske vælgere, som vil have tiggeriet forbudt? Billedet kompliceres af, at indvandringspolitikken er blevet liberaliseret i løbet af kort tid. Hvis nogen af de etablerede partier eller en lederskribent i pressen fandt på at argumentere for at halvere indvandringen (hvad ikke en eneste har gjort), ville det uden tvivl blive mødt med anklager om fremmedfjendtlighed.Og det, skønt indvandringen var halvt så stor for blot to mandatperioder siden. Hvordan påvirker det et samfund? Hvad sker der i et land, hvor det, der har været alment udbredte holdninger, pludselig stemples som racisme og fremmedfjendtlighed? Når det, der var tingenes tilstand i går, betragtes som et angreb på grundfæstede holdninger i dag? Historien om Røde Kors-medarbejderen i Falun i Dalarna er illustrativ. En dag i foråret gik den unge mand Daban Ibrahim ind i Røde Kors-butikken i byen Falun. Bag disken stod en pensioneret kvinde på 71, der havde arbejdet som frivillig for Røde Kors i ni års tid. Hvordan de kom i snak, fremgår ikke, men da den skjulte filmoptagelse går i gang, har manden indledt et decideret forhør af den gamle dame om hendes syn på svensk indvandringspolitik. Hans tone er aggressiv, og det har senere vist sig, at han er dømt for en række forbrydelser, heriblandt forskellige trusler. Alligevel svarer hun venligt og tålmodigt: at hun mener, det ville være bedre at hjælpe flygtningene der, hvor de er, og at vi i første omgang skal hjælpe »vores egne unge«, som går arbejdsløse og udgør »en fortabt generation«. »Jeg synes, vi skal hjælpe jer der, hvor I er,« siger hun blandt andet. Da optagelsen blev offentliggjort, skrev Aftonbladet, at kvindens svar i den hemmeligt optagede samtale var »racistiske«. Metro beskrev hendes ord som »krænkende udtalelser om indvandring«. Svensk Røde Kors meddelte omgående, at kvinden er blevet sat fra sin bestilling. En talsmand for organisationen forklarede: »Der er ikke noget at forsvare, for det er ikke okay.Det, som jeg personligt bliver irriteret over, er opdelingen i os og dem.« I kvindens hjemby blev hun stemplet som fremmedfjendsk på lederplads i den lokale Dalarnas Tidningar: »Kvinden udtrykker sig konsekvent om ' os', ' vi', ' egne' i modsætning til unge fra andre lande. Personen, som står foran hende, betegner hun som én i gruppen ' jer'. Den aktuelle politik mener hun har ført til en fortabt generation. Hun siger udtrykkeligt, at samfundet burde fungere sådan, at svenske unge får forrang til støtte. En sådan holdning er fremmedfjendsk.«Med andre ord: En gammel dames valg af personligt stedord i det, hun tror er en samtale på tomandshånd, var nok til, at hun blev hængt ud som racist og fremmedfjendsk i den svenske presse. Nogen debat om sagen kom der ikke, i alt fald ikke i de etablerede medier. Men med de snævre rammer, som gælder i den svenske offentlighed, siver utilfredsheden ud i andre fora. På nettet koger vreden - især på sites som det højreekstreme Frie Tider og det SD-tilknyttede Avpixlat. Historien om den gamle dame i Røde Kors-butikken er altså ikke kun udtryk for de snævre rammer for, hvad svenskerne skal holde sig inden for, men også for, hvordan de snævre rammer gøder alternative fællesskaber - mange af dem dybt ubehagelige. Hvordan kan svenskerne være så uberørte af netop denne nye kløft i det svenske samfund? Svaret er en kombination af to fænomener: svensk chauvinisme og svensk historieløshed. Chauvinisme i den forstand, at et velordnet samfund kendetegnet ved velfungerende institutioner, stor tillid og liden korruption er noget, svenskerne har det med at betragte som deres unikke arveret - et naturligt råstof på linje med skoven og malmen. Ikke engang når et fordums skinheadparti når op på 13 procent, rokkes svensken i sin tro på, at orden i samfundet trods alt er standardindstillingen i landet, og at det kan lade sig gøre at fortsætte som hidtil. Det andet er den svenske historieløshed. Svenskere forstår deres samfund som et produkt af socialdemokratisk ingeniørkunst inden for politik. Man undervurderer den jordbund, som gjorde det muligt at opbygge Folkhemmet. Det giver en overtro på, hvad politik kan udrette og på politikkens evne til at reparere det, der er i stykker. Derfor vil kløften i det svenske samfund få lov at vokse.    

 

”Jag har deltagit i hundratals aborter”

Jag har debatterat samvetsfrihet några gånger de senaste veckorna med anledning av det här fallet, barnmorskan Ellinor Grimmark som förlorade en utlovad tjänst för att hon inte vill delta i aborter. I går var det debatt hos Emanuel Karlsten i P3 med Anne-Lie Lehnberg från Flamman, i förra veckan i Aftonbladet TV (jag är med 12 min in). Jag har inte gått in på Ellinor Grimmarks fall i sak, men här skrivit här bland annat varför jag är för samvetsfrihet. Sverige är ett av få europeiska länder som inte har samvetsfrihet. Vi har bland Europas högsta aborttal, särskilt vad gäller tonårsaborter, samtidigt som sjukvårdspersonal lider av de sena aborterna. Jag är inte emot kvinnors rätt att välja. Däremot finns det inga rimliga skäl att kräva att all vårdpersonal ska vara del av en väldigt liberal abortpraxis. Man kan vara en anständig människa och tycka att man blev barnmorska för att hjälpa levande barn till världen, inte för att ta bort dem. I debatten är det flera som varnar för att samvetsfrihet kan leda till att vi får det som i Syditalien, där det faktiskt blivit svårare för kvinnor att få aborter. Varför inte jämföra med Norge, i stället för katolska länder i Sydeuropa? I Norge registrerar sjukvårdspersonal i förväg om de inte vill delta i aborter. Vårdgivare har samtidigt ingen skyldighet att anställa dem, om det är så att man behöver personal som kan utföra aborter. Samvetsvägrare som inte får anställning blir ett diskrimineringsärende först om det visar sig att de särbehandlas på grund av att arbetsgivaren ogillar deras religion eller åsikter. Det är inga väntetider att tala om i Norge, när jag ringde runt till norska landsting var beskedet att man får vänta två-tre dagar på tid för abort. Sedan är frågan vad det innebär för kvinna att möta en läkare, sjuksköterska eller barnmorska som säger att man tyvärr måste hänvisa henne till en kollega eftersom man själv inte deltar i aborter. I debatten sägs det att abortvägrande sjukvårdspersonal vore ett problem för att kvinnan kan känna sig skuldbelagd. Det där kan man skriva mycket om även i övrigt, hur snart sagt varje problematiserande betraktas som ett skuldbeläggande, att man för allt i världen måste undvika att erkänna moraliska svårigheter för att inte riskera att någon någonsin känner skuld. Varje kvinna som tar beslutet att göra abort har naturligtvis rätt till stöd och ett professionellt bemötande. Men abort är inte en enkel moralisk fråga. Sjukvårdspersonal kan inte göra den enkel. Jag tror framför allt inte att man gör kvinnor en tjänst om man försöker ge sken av att abortfrågan skulle vara enkel. Jag tänker på en kompis som inte förstod varför hon bröt ihop och grät hela tiden efter en abort, som skulle vara något okomplicerat. Det var hjärtskärande. I går kväll fick jag mejl från en läkare, som skriver om konsekvenserna just av att försöka göra abortfrågan till något okomplicerat. Han skriver såhär (och han hade inget emot att jag publicerar detta): Hörde dina synpunkter om barnmorskan som ville undvika att delta i abortverksamheten. Jag kan berätta att jag under flera år arbetade som gynekolog innan jag bytte specialitet till narkosläkare. Under dessa år utförde jag aborter praktiskt taget var och varannan dag och har som narkosläkare därefter säkert deltagit i hundratals till tusentals aborter. Jag har själv inte drabbats av några tyngre samvetsbetänkligheter men tycker att samhället som helhet tar alldeles för lätt på problematiken - på ett förljuget sätt. Allting framställs ju som så oproblematiskt - "ingreppet går på 5 minuter och man sover hela tiden och kan gå hem därefter". Men som gynekolog kommer man ibland i kontakt med patienternas emotionella problem. Ingen studie har gjorts på kvinnors emotionella skador efter abort (vad jag vet) men i USA finns det belägg för att 90 % av abortkvinnor lider av emotionell och psykiatrisk stress och 10% kräver vård i någon form för detta. Dessa kvinnor har t.ex. en 9 gånger större benägenhet för självmord. I USA är 30.000 kvinnor per år icke arbetsföra på grund av emotionella trauman. 200.000 som genomgått abort har gått med i post-abortion grupper vid namn som "Kvinnor exploaterade av abort", "Offer för val" och "Amerikanska offer för abort". Titlarna anger väldigt tydligt vad de tycker om abort så här i efterhand. Detta tal (200.000) inkluderar emellertid bara dem som öppet medger sina problem, många lider säkert i tysthet. Star Parker, som skrev boken "Uncle Sam's Plantation" och som genomgick 4 aborter innan hon var 23 år, har berättat att hon arbetat 17 år med pro-life och träffat många kvinnor med emotionella störningar efter abort, några suicidala, några mentalt urblåsta, några kärlekslösa zombies. En sörjer 20 år senare. Problemet med vårt samhälle är att vi försöker lindra det moraliska dilemmat. Men samhället skall inte lindra det moraliska dilemmat utan få människorna att erkänna det.

Svar till Fredrik Segerfeldt om kåkstäder och fattigdom

Fredrik Segerfeldt, medgrundare till Migro och medförfattare till Migrationens kraft, har argumenterat för att Sverige ska acceptera radikalt ökad fattigdom för att möjliggöra fri invandring. På sin blogg konstaterar han att snittinkomsten i Somalia är 450 kronor i månaden, och att löner däröver – även om de utgör en bråkdel av svenska löner – innebär en radikal förbättring av levnadsstandarden och därför är något för Sverige att sträva efter: ”Om den rika världen skulle ge dessa människor möjlighet att leva och arbeta här för exempelvis 100 kronor om dagen (3 000 kronor i månaden) skulle de alltså få det fem gånger bättre. Ökningen av mänsklig välfärd är enorm.” Fredrik menar nu att han aldrig förespråkat löner på 450 kronor, vilket man kunde förledas att tro av hans blogg, och det gläder mig. Men även hans föreslagna 3 000 kronor i månaden kräver att man lever på ris om man vill ha råd med bostad och kläder till sina barn. Ändå anser Fredrik att den misär sådana löner skulle skapa i Sverige är ett rimligt pris att betala för fri invandring, eftersom situation är ännu värre i Afrika: ”Det är många gånger bättre att bo i en kåkstad i utkanten av Stockholm än i utkanten av Mogadishu”. På så vis, menar han, ska vi göra det möjligt för fler att komma hit och leva i fattigdom. Jag har några invändningar mot den visionen. Det ingår för det första inte i Sveriges politiska kultur, tack och lov, att acceptera att människor lever i misär. Vi tenderar att svara med mer välfärd och ökade offentliga utgifter när vi ställs inför fattigdom och lidande, snarare än mindre. Vi är inte ett nybyggarland i den meningen att människor kan komma hit med två tomma händer och gå under om det inte bär sig. Detta är en realitet som även libertarianer med en vision om Sverige just som nybyggarsamhälle med svagt skyddsnät har att förhålla sig till. Fredrik Segerfeldt skriver att ”Neuding tycker att det är verklighetsfrånvänt att tala om produktivitet i samband med utanförskap och fattigdom. Visst, den nationalekonomiska jargongen känns ofta lite robotaktig.” Nu är det inte nationalekonomi jag invänder emot, utan Fredrik Segerfeldts tillämplig. Min text handlade om människor som försörjer sig på tiggeri och lever i plåtskjul i skogen. Fredrik Segerfeldt bemöter detta med att tala om tio- eller tjugofaldigt ökad ”produktivitet”. Tiggeri är inte produktiv verksamhet, att hävda det är inte "nationalekonomisk jargong". En vanlig invändning inom borgerligheten är att problem med arbetslöshet, tiggeri och fattigdom bland invandrare i Sverige kommer att lösas om vi bara reformerar våra välfärdssystem och arbetsmarknad. Det talas diffust om ”mer flexibel välfärd” och ”sänkta trösklar” på arbetsmarknaden. Fredrik Segerfeldt skriver: ”Med fler arbeten med lägre löner och med fler enklare bostäder skulle tiggeriet och kåkstäderna kunna undvikas.” Svensk ekonomi skulle för all del må bra av liberaliseringar, men erfarenhet från andra länder visar att avreglering och lägre löner inte löser de problem vi talar om här. USA har lägre löner och färre regleringar, och samtidigt mer problem med tiggeri och hemlöshet än Sverige. Jag ser också en stor risk med att gå ut och deklarera att vi behöver montera ner välfärden (exakt vilken del? För vilka?) för att möjliggöra fri invandring. Jag tror inte att det skulle öka stödet för öppna gränser och generös flyktingpolitik, minska polariseringen i det svenska samhället eller stoppa väljarströmmen till SD. De nationalekonomer jag har intervjuat och frågat delar inte heller bilden att arbetsmarknadspolitiska reformer kan lösa sysselsättningsgapet. Ekonomiprofessor Assar Lindbeck har spelat en avgörande roll för de liberaliseringar som svensk ekonomi genomgått de senaste decennierna. Men han sa såhär om invandrares låga sysselsättningsgrad i Sverige under en föreläsning hos Centern, som kan ses på Youtube: “Nu ska man ha klart för sig att man inte kan lösa de här problemen genom en mer flexibel arbetsmarknad och en ökad lönespridning. Det är därför naivt att tro att sysselsättningssvårigheterna för invandrare kan lösas genom att man vid fri invandring låter lönerna falla till den nivå där lågutbildade som inte kan svenska också får jobb. Ett rikt land som Sverige med nio miljoner invånare i en värld med många miljarder fattiga kan omöjligen ha fri invandring. De måste ha en restriktiv invandring. Och den måste vara väldigt restriktiv om man ska skydda löner och välfärdssystemen i rika länder. Det är fullständigt ofrånkomligt”. Magnus Henrekson, chef för Institutet för Näringslivsforskning och tidigare professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan, delar i grunden Assar Lindbecks uppfattning. När jag ringer upp honom säger han att svensk arbetsmarknad förvisso behöver reformeras i en rad avseenden och av flera skäl, men att sysselsättningsgapet inte är en gordisk knut som kan lösas med liberaliseringar: ”Länder som uppfattas som väldig avreglerade ekonomier – USA och Storbritannien till exempel – har inte heller löst problemet med sysselsättningsgap mellan infödda och invandrare, majoritet och minoriteter. Det finns ett stort utanförskap även där. Det går inte att peka på något annat rikt land som har lyckats lösa detta, trots att många har avsevärt lägre skatter och ingångslöner än Sverige. Dessutom måste man inse att varje land har sin uppsättning av informella och formella institutioner som har vuxit fram över lång tid. Man kan inte bara ta bort en bärande beståndsdel och utgå från att konstruktionen blir bättre. Det kan lika gärna bli kaos. Arbetsgivare ville ursprungligen ha kollektivavtal för att de skapade ordning, och avskaffar vi det systemet är det inte alls säkert att resultatet blir bättre. Alternativet är lagstadgade minimilöner och vi vet inte alls på vilken nivå de hamnar.” Det är med andra ord en myt att liberala ekonomier med större lönespridning och svagare skyddsnät klarar av att framgångsrikt integrera de fattigaste invandrargrupperna. Slutligen: Om syftet är att hjälpa tredje världen mer så är det rationella sättet att öka biståndet. Fredrik Segerfeldt är motståndare till svenskt bistånd – samtidigt som han vill använda det svenska samhället och dess institutioner som ett instrument för bistånd genom att öppna för fri invandring. Han försvarar sin vision med att vi som opponerar oss mot kåkstäderna i Sverige bara inte står ut med att se nöden på nära håll. Det skulle enligt Segerfeldt handla om själviskhet. Han tycks inte inse att den misär och fattigdom som han vill öppna för inte drabbar honom och mig, utan de mest utsatta och ekonomiskt svaga grupperna som redan lever i vårt samhälle. Det är de som får sänkta löner och minskad trygghet i Segerfeldts vision om fri invandring, och det är deras bostadsområden som kommer att präglas av social utsatthet och fattigdom. Det är deras generositet han ber om.