Svar till Fredrik Segerfeldt om kåkstäder och fattigdom

Fredrik Segerfeldt, medgrundare till Migro och medförfattare till Migrationens kraft, har argumenterat för att Sverige ska acceptera radikalt ökad fattigdom för att möjliggöra fri invandring. På sin blogg konstaterar han att snittinkomsten i Somalia är 450 kronor i månaden, och att löner däröver – även om de utgör en bråkdel av svenska löner – innebär en radikal förbättring av levnadsstandarden och därför är något för Sverige att sträva efter: ”Om den rika världen skulle ge dessa människor möjlighet att leva och arbeta här för exempelvis 100 kronor om dagen (3 000 kronor i månaden) skulle de alltså få det fem gånger bättre. Ökningen av mänsklig välfärd är enorm.” Fredrik menar nu att han aldrig förespråkat löner på 450 kronor, vilket man kunde förledas att tro av hans blogg, och det gläder mig. Men även hans föreslagna 3 000 kronor i månaden kräver att man lever på ris om man vill ha råd med bostad och kläder till sina barn. Ändå anser Fredrik att den misär sådana löner skulle skapa i Sverige är ett rimligt pris att betala för fri invandring, eftersom situation är ännu värre i Afrika: ”Det är många gånger bättre att bo i en kåkstad i utkanten av Stockholm än i utkanten av Mogadishu”. På så vis, menar han, ska vi göra det möjligt för fler att komma hit och leva i fattigdom. Jag har några invändningar mot den visionen. Det ingår för det första inte i Sveriges politiska kultur, tack och lov, att acceptera att människor lever i misär. Vi tenderar att svara med mer välfärd och ökade offentliga utgifter när vi ställs inför fattigdom och lidande, snarare än mindre. Vi är inte ett nybyggarland i den meningen att människor kan komma hit med två tomma händer och gå under om det inte bär sig. Detta är en realitet som även libertarianer med en vision om Sverige just som nybyggarsamhälle med svagt skyddsnät har att förhålla sig till. Fredrik Segerfeldt skriver att ”Neuding tycker att det är verklighetsfrånvänt att tala om produktivitet i samband med utanförskap och fattigdom. Visst, den nationalekonomiska jargongen känns ofta lite robotaktig.” Nu är det inte nationalekonomi jag invänder emot, utan Fredrik Segerfeldts tillämplig. Min text handlade om människor som försörjer sig på tiggeri och lever i plåtskjul i skogen. Fredrik Segerfeldt bemöter detta med att tala om tio- eller tjugofaldigt ökad ”produktivitet”. Tiggeri är inte produktiv verksamhet, att hävda det är inte "nationalekonomisk jargong". En vanlig invändning inom borgerligheten är att problem med arbetslöshet, tiggeri och fattigdom bland invandrare i Sverige kommer att lösas om vi bara reformerar våra välfärdssystem och arbetsmarknad. Det talas diffust om ”mer flexibel välfärd” och ”sänkta trösklar” på arbetsmarknaden. Fredrik Segerfeldt skriver: ”Med fler arbeten med lägre löner och med fler enklare bostäder skulle tiggeriet och kåkstäderna kunna undvikas.” Svensk ekonomi skulle för all del må bra av liberaliseringar, men erfarenhet från andra länder visar att avreglering och lägre löner inte löser de problem vi talar om här. USA har lägre löner och färre regleringar, och samtidigt mer problem med tiggeri och hemlöshet än Sverige. Jag ser också en stor risk med att gå ut och deklarera att vi behöver montera ner välfärden (exakt vilken del? För vilka?) för att möjliggöra fri invandring. Jag tror inte att det skulle öka stödet för öppna gränser och generös flyktingpolitik, minska polariseringen i det svenska samhället eller stoppa väljarströmmen till SD. De nationalekonomer jag har intervjuat och frågat delar inte heller bilden att arbetsmarknadspolitiska reformer kan lösa sysselsättningsgapet. Ekonomiprofessor Assar Lindbeck har spelat en avgörande roll för de liberaliseringar som svensk ekonomi genomgått de senaste decennierna. Men han sa såhär om invandrares låga sysselsättningsgrad i Sverige under en föreläsning hos Centern, som kan ses på Youtube: “Nu ska man ha klart för sig att man inte kan lösa de här problemen genom en mer flexibel arbetsmarknad och en ökad lönespridning. Det är därför naivt att tro att sysselsättningssvårigheterna för invandrare kan lösas genom att man vid fri invandring låter lönerna falla till den nivå där lågutbildade som inte kan svenska också får jobb. Ett rikt land som Sverige med nio miljoner invånare i en värld med många miljarder fattiga kan omöjligen ha fri invandring. De måste ha en restriktiv invandring. Och den måste vara väldigt restriktiv om man ska skydda löner och välfärdssystemen i rika länder. Det är fullständigt ofrånkomligt”. Magnus Henrekson, chef för Institutet för Näringslivsforskning och tidigare professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan, delar i grunden Assar Lindbecks uppfattning. När jag ringer upp honom säger han att svensk arbetsmarknad förvisso behöver reformeras i en rad avseenden och av flera skäl, men att sysselsättningsgapet inte är en gordisk knut som kan lösas med liberaliseringar: ”Länder som uppfattas som väldig avreglerade ekonomier – USA och Storbritannien till exempel – har inte heller löst problemet med sysselsättningsgap mellan infödda och invandrare, majoritet och minoriteter. Det finns ett stort utanförskap även där. Det går inte att peka på något annat rikt land som har lyckats lösa detta, trots att många har avsevärt lägre skatter och ingångslöner än Sverige. Dessutom måste man inse att varje land har sin uppsättning av informella och formella institutioner som har vuxit fram över lång tid. Man kan inte bara ta bort en bärande beståndsdel och utgå från att konstruktionen blir bättre. Det kan lika gärna bli kaos. Arbetsgivare ville ursprungligen ha kollektivavtal för att de skapade ordning, och avskaffar vi det systemet är det inte alls säkert att resultatet blir bättre. Alternativet är lagstadgade minimilöner och vi vet inte alls på vilken nivå de hamnar.” Det är med andra ord en myt att liberala ekonomier med större lönespridning och svagare skyddsnät klarar av att framgångsrikt integrera de fattigaste invandrargrupperna. Slutligen: Om syftet är att hjälpa tredje världen mer så är det rationella sättet att öka biståndet. Fredrik Segerfeldt är motståndare till svenskt bistånd – samtidigt som han vill använda det svenska samhället och dess institutioner som ett instrument för bistånd genom att öppna för fri invandring. Han försvarar sin vision med att vi som opponerar oss mot kåkstäderna i Sverige bara inte står ut med att se nöden på nära håll. Det skulle enligt Segerfeldt handla om själviskhet. Han tycks inte inse att den misär och fattigdom som han vill öppna för inte drabbar honom och mig, utan de mest utsatta och ekonomiskt svaga grupperna som redan lever i vårt samhälle. Det är de som får sänkta löner och minskad trygghet i Segerfeldts vision om fri invandring, och det är deras bostadsområden som kommer att präglas av social utsatthet och fattigdom. Det är deras generositet han ber om.