Visst är det lite äckligt med tanter som inte kan låta bli att tafsa?

Fem tanter från olika
partier med folkpartisten Barbro Westerholm i spetsen inledde veckan med att
kräva mer förmynderi mot rökare. Förslag av liknande slag om att reglera varje liten aspekt av tillvaron
sköljer över oss i en sådan mängd att det är svårt att stanna upp och bena ut
innan de mest absurda påståenden godtas av ren vana. Just därför kan det vara
bra att syna exakt hur verklighetsfrämmande antitobaksaktivisterna är.

Notera exempelvis att det
nu inte längre handlar om att vuxna människor ska få välja att göra som de
vill, de som röker lider enligt dessa pensionärspolitiker av ett ”kroniskt
tillstånd” som måste ”behandlas”. Det är ett nyspråk som försöker göra
förmynderi till vård och självvalda vanor till en sjukdom.

Eller titta på förslagen.
”En fortsatt kontinuerlig ökning av tobaksskatten hör till de mest effektiva
komponenterna i åtgärdsstrategin.” Bnöööp. Det har vi redan prövat. Minnet
kanske sviker tanterna, men Thomas Östros som ekonomisk talesman borde tända en
varningslampa. Östros ansvarade som skatteminister för den kanske mest
misslyckande ekonomiska åtgärden på 1990-talet, näst kronkursförsvaret. I två
steg chockhöjdes tobaksskatten, med 26 och 27 procent 1997. Priset för ett
vanligt cigarettpaket upp från 31:50 till 44:50. Staten skulle få intäkter och
folkhälsan bli bättre var tanken. Resultatet blev istället organiserad
brottslighet och lavinartad smuggling. I Helsingborg beslagtog tullen under
första halvåret 1997 1 900 cigaretter. Motsvarande period 1998 beslagtogs 4,7
miljoner cigaretter. Året därpå fick regeringen backa och sänka skatterna, men
vi lever fortfarande med sviterna av de smuggelnätverk som då uppstod. Förra
året bedömdes var sjunde cigarett som såldes i Sverige vara obeskattad,
antingen inköpt på resor eller insmugglad. (Det har naturligtvis inte hjälpt
att även Anders Borg skruvat upp tobaksskatten igen.)

”Man bör också diskutera var
tobaksförsäljning ska få ske. En dödlig produkt som tobak hör verkligen inte
hemma i till exempel livsmedelsaffärer.” Strålande logik! Utöver det syrliga
påpekandet att även många matkomponenter, inte minst socker, salt och fett,
brukar lyftas fram som just ”livsfarliga” (vuxna människor vet naturligtvis att
det är dosen som gör giftet, och precis som det är ofarligt att nyttja tobak då
och då till fest, så är det ofarligt och rentav livsnödvändigt med socker, salt
och fett i rimliga mängder) så påbjuder logiken att alla slags rengöringsmedel
omedelbart avlägsnas från hyllorna. De är ju också livsfarliga att bruka på fel
sätt, betydligt farligare än cigaretter.

Och då har vi inte ens gått in på det rena
glädjedödandet i att påbjuda ”varningsbilder på tobakspaketen” eller att man med förslag om att förbjuda
rökning utomhus lämnat varje ens tveksam och hårddragen koppling till i
forskning bevisad skada. Om de förra åtgärderna kan bero på okunnighet,
exempelvis den bland politiker så vanliga ekonomiska analfabetismen, så kan de
senare inte motiveras med annat än den illvilliga lusten att peta i andras liv.