Svar till Inger Enkvist om Pierre Bourdieu

Henrik Lundberg, universitetslektor i sociologi vid Göteborgs universitet, skriver här en replik på Inger Enkvists essä Olika falla de intellektuellas lotter, publicerad i Neo nr 5 2014. [caption id="attachment_6802" align="aligncenter" width="229"] Foto, Pierre Bourdieu: Ulla Montan / TT
Foto, Jean-François Revel: Alexis Duclos / TT[/caption] I artikeln ”Olika falla de intellektuellas lotter” i Neo 5/2014 framför Inger Enkvist en del märkliga påståenden om Pierre Bourdieu och hans sociologi som inte bör stå oemotsagda. Bourdieu kom från anspråkslösa omständigheter, men lyckades likafullt att nå de högsta positionerna inom det franska utbildningsväsendet. Enkvist förefaller mena att Bourdieus bana därför innebär en falsifiering av hans egen utbildningssociologi: ”Om nu Bourdieus eget liv innebär en falsifiering av hans viktigaste tes [att social bakgrund påverkar studieframgång], varför anses han då vara en stor forskare och tänkare?”. Bourdieu avsåg naturligtvis inte att hans egen bana är omöjlig, utan bara osannolik. Osannolika saker inträffar trots allt emellanåt. Bourdieu talade själv om sitt levnadslopp som ”en obruten serie av mirakler”. För att Enkvists argument skulle bita, skulle krävas att Bourdieu formulerade sin utbildningssociologi i termer av ett antal obevekliga naturlagar. Det gjorde han naturligtvis inte. Enkvist beklagar sig även över att Bourdieu anses vara vetenskapsman ”trots att han baserar sig på sin självbiografi […]”. Men nog måste väl Enkvist ha hört talas om skillnaden mellan upptäckarkontext och beviskontext? Lika besynnerligt är påståendet att Bourdieu var vetenskapsfientlig. Enligt Enkvist var Bourdieu ett samlande namn för 68-generationen, som ”menade att sanning inte fanns och att det som kallades sanning bara var åsikter och tolkningar hos de makthavande”. Hans ovetenskapliga teorier och metoder hotar i själva verket att ”underminera vetenskapen inifrån”. Bourdieu som relativist! Man undrar var en sådan läsning kommer ifrån. Bourdieu återkommer i sina vetenskapssociologiska texter ständigt till att de vetenskapliga fälten skiljer sig från andra kulturella fält genom att vetenskapen producerar sanningar (se t.ex. hans artikel ”La spécificité du champ scientifique et les conditions sociales du progrès de la raison” från 1975). I termer av motivation skiljer sig inte vetenskapsmannen nämnvärt från t.ex. litteraturkritikern eller journalisten: De försöker alla förmera sitt fältspecifika kapital och inta en förstegsställning i förhållande till sina konkurrenter. Den som vill vinna framgång på vetenskapens fält är dock hänvisad till att använda sig av sådana medel som fältet självt har sanktionerat: experiment, demonstrationer och vederläggningar. Dessa metoder utgör vetenskapens enda legitima konkurrensmedel. Konkurrens och antagonism på de vetenskapliga fälten leder därför inte till att sanningar undermineras, utan tvärtom till att de befrämjas. I Science de la science et réflexivité (2001) understryker Bourdieu att hans vetenskapssociologi inte syftar till att relativisera och reducera vetenskaplig kunskap till historiska och sociala förhållanden. Den huvudsakliga frågeställningen i boken är istället: ”Hur kan vetenskaplig forskning, som är en historiskt situerad aktivitet, producera sanningar som är oberoende av historien, av särskilda epoker och platser, och därför är evigt och universellt giltiga?”. Det låter inte så vetenskapsfientligt i mina öron. Tilläggas kan även att Enkvist genomgång av Bourdieus centrala begrepp är till ytterlighet illasinnad och missvisande. Detta är trots allt begrepp som mängder av forskare har funnit fruktbara att använda i empirisk forskning. Enkvist har rätt i att Bourdieu var en tölp i polemiken och ensidig i sitt vänsterengagemang. Det är ändå ingen anledning till att göra honom orättvisa. Henrik Lundberg Universitetslektor i sociologi vid Göteborgs universitet.   Inger Enkvist har avböjt att replikera. Hennes text Olika falla de intellektuella lotter från Neo nr 5 2014 läser du här.