Sommarläsning från murar till Stadsporten

Än så länge går Neobloggen på sparlåga, medan redaktionen
tar igen sig i hängmattan. Där blir det gärna lite läsning, och här är lite reflektioner kring några av den här sommarens böcker. (På grund av inloggningsproblem blev detta en dubbelpost, detta är i stor sett samma postning som på Metrobloggen)

 

Peter
Andreas Border games: Policing the US-Mexico divide

Alla som tror på att politisk framgång har med framgångsrik
politik att göra bör läsa Peter Andreas Border games: Policing the US-Mexico
divide.
Andreas bok är egentligen en sammanfattning över 1990-talets eskalering av
gränskontroller, som på ett sätt överskuggats av terrordåden 2001 och vad som
hände därefter. I ett insiktsfullt efterord konstateras hur mycket av post
9/11-politiken som bygger på att staten i panik köpte patentlösningar som redan
planerades av gränsbyråkratin, men ansågs för kostsamma eller extrema i termer
av rättighetsinskränkningar. Så är exempelvis tanken om en heltäckande mur som
på 1990-talet lanserades av isolationisten Pat Buchanan nu amerikanskt
allmängods.

Framför allt beskriver Andreas en ond cirkel av
självförstärkande politiska misslyckanden. Politiker vinner röster på hårdare
gränskontroll mot invandrare och narkotika som leder till att smugglingen blir
mer organiserad, sofistikerad och våldsam och fler oskyldiga dör. Fast
invandrarna som vill jobba i USA kommer och de dör på platser längre från
städerna, och därför upplevs gränskontrollerna som enorma framgångar i att
skapa ”ordning”. Det blir bilden när flyktingarna istället för att desperat
rusa över gränsen i grupp i den enkla kalkylen att vakterna inte kan fånga alla
och att de flesta tar sig över motorvägen levande, anlitar professionella
smugglare som byggt tunnlar (i vilka de även smugglar narkotika, och som de
vaktar med allt tyngre vapen, till 95 procent inköpta i USA).

Ett tankeexperiment från 1990-talet är rätt talande för det
fåfänga i hela operationen. Då kom 220 000 lastbilar dagligen från Mexico
till USA. Det skulle räcka med 9 fullastade sådana lastbilar per år för att
tillgodose hela den amerikanska kokainmarknaden. Även med en miljon
kontrollerade fordon per år (man hittade kokain i sex stycken) är det bara
omkring fem dagars flöde och striktare kontroller leder snabbt till förstörda
värden i handel för miljoner och miljarder.

 

Isabel
Kershner Barrier – The seam of the Israeli-Palestinian conflict

Och om någon trodde att det verkligen vore önskvärt att göra
en gräns så strikt och kontrollerad bara går, och alltid vara beredd att offra
handel och rörlighet för säkerhet, så rekommenderas Isabel Kershners
utomordentliga reportagebok Barrier – The seam of the Israeli-Palestinian conflict. Kershner skildrar med värme, inlevelse och enskilda människoöden Israels
murbyggande. Ingen kan vara likgiltig inför
sorgen efter en brutalt och känslokallt mördad familj eller skräcken inför att
det kan hända igen och drabba vem som helst som spreds med självmordsbombarnas
attacker. Kershner väjer inte för några svåra frågor eller obekväma svar, men
visar just därför också hur muren gör människor rättslösa, hur handel och
vänskapligt utbyte blivit de första offren där barriären rests. Muren är förståelig, ungefär på samma sätt som man kan förstå de
brottsoffer och anhöriga som vill koka lim på förövaren, ja på nästan vem som
helst som kan misstänkas ha varit inblandad.

Återigen har ett misslyckande upphöjts till politisk
framgång. Gaza murades in redan på 1990-talet, 80 000 gästarbetare som
tidigare hade sin utkomst i Israel reducerades till mellan 0 och 2000 med
fattigdom och fångenskap som resultat. Och muren stoppade förvisso
självmordsbombare, men vare sig terror eller radikalisering. Snart kom
raketerna farande över muren efter att vapen och delar smugglats in i oändliga
tunnlar under den. Ändå hävdas muren vara en framgång och dess exempel ska nu
bli en heltäckande barriär på 60 000 kilometer genom hela Israel.

Kershner visar med exempel och intervjuer hur handel och
frihet att arbeta är viktigare för vanliga människor än stat och nation. En
stor del av den arabiska befolkningen lever gott, fredligt och välintegrerat på
den israeliska sidan och där gränsen drar fram går de arabiska flyttlassen
desperat till den israeliska sidan. I gränsbyar där 80-90 procent av
palestinierna lever på legal eller illegal anställning på andra sidan gränsen
blir muren en dödsdom, vilket arbetslöshet på upp till 60 procent i de
instängda och korrupt vanstyrda palestinska områdena skvallrar om. Kershner sammanfattar: ”As far as
many ordinary Palestinians are concerned, if the choice is between an
independent state or free movement, open borders, jobs in Israel, the sunset,
and the sea, they would sooner pass on the state.”
“Där inte varor korsar gränserna gör snart arméer det”, löd Frederic
Bastiats visdomsord redan på 1800-talet. Jag tror inte att Kershner läst
Bastiat, kanske inte ens nationalekonomi, ändå kan man av hennes reportage se
just denna läxa upprepad som i den gamla pluggskolan. Gränslösheten är en
förutsättning för fred som håller på att byggas bort av demokratier som av
stundtals fullt förståeliga skäl låtit sig bländas av tillfälliga
säkerhetsvinster som, det ska sägas och påpekas också i Kershners bok, sällan
varit så momentant framgångsrika som i att hindra självmordsattacker mot
Israel.

En sak som fascinerar och bedrövar mig är hur det är (vissa
delar av) vänstern som slåss för öppenheten, trots en i bästa fall rudimentär
förståelse för det enorma värdet i ekonomiskt utbyte och handel, medan högern
och mitten låtit sig absorberas av krigsretorik och fiendebilder enligt den
polära gruppmotsättningsbild som brukar vara vänsterns, och idag (ofta
motvilligt, ofta i medveten opposition mot sina ideologiska reflexer, men som
ett slags bitter ”realism”) ser sig dragen mot den illusoriska bilden av fred
via ordning, och ordning via gränskontroller och murar. Det är som om en
skrattspegel vänt bak och fram på tänkandet före Berlinmurens fall 1989 med
doktrinen om Helsingforsuppgörelsens cementerande av ”tvåstatslösningen” öst
och väst som grund för fredlig samexistens.

 

Christopher
Hitchens God is not great

Som en pendang till de ovanstående är det läge att tipsa om
en annan bok jag slutligen hunnit ikapp, Christopher Hitchens God is not great. Om det fanns någon grund för påståendet att religiösa
människor är mer fredliga, kloka och snälla än andra, och att detta beror just
på religioner, ja, då vore naturligtvis Israel/Palestina den fredligaste
platsen på jorden. Istället blir Isabel Kershners påminnelse om att de
långdragna fredsförhandlingarna mellan Israel och Palestina slutligen stöp på
bråk om gamla tempel och moskéer en påminnelse om alla dessa tragiska dödsfall,
all denna förstörelse, allt detta hat och all misstro – för kontrollen över ett
sketet berg nämnt i diverse sagoböcker. Hitchens är en fyndig och kunnig
läromästare som bara på bokstaven B radar upp städer där religiösa grupper hör
till de mer krigiska.

Så fortsätter det genom hela boken. Här bjuds läsaren en
exposé över de stora och skrattretande hålen i gudsargumenten och i de bibliska
lärorna, med en nykter granskning av det religiösa geschäft som uppstått i dess
spår med hävdanden om mirakler och underverk i vår tid. Jag har dragit mig för
den här boken eftersom jag förväntat mig ett slags sluggeraktig osaklighet, men
Hitchens ror tack vare sin breda belästhet iland med uppgiften att ta
grundläggande påståenden och vederlägga dem. Han excellerar kort och gott i
”the art of stating the bloody obvious”, vilket är nyttigt eftersom religiösa
uppfattningar ofta bara slås fast och så småningom accepteras och sprids som
vore de självklarheter. Som läsare får man många nya insikter i punkterade
myter, exempelvis att det skulle ha funnits rationella skäl till det judiska
förbudet mot att äta griskött på grund av klimatet (det gjorde alla andra
stammar i samma område utan problem).

Fast i den tuffare frågan om varför människor ändå lockas
till religioner och hur vi ska hantera vår högst mänskliga dödsångest utan
dessa invanda kulturella ritualer och trösterika tankefigurer passar Hitchens
med ett defaitistiskt påstående om att vi aldrig kommer att bli fria från
religioner. Det lämnar i varje fall ett både privatreligiöst och kulturellt
kryphål och gör att boken inte är fullt så relevant som man kunde önska.

 

Sven Delblanc Åminne, Stenfågel, Vinteride, (Stadsporten)

Tre av fyra böcker i Sven Delblancs svit om Hedebyborna
(finns billigt på antikvariat) har det också blivit, läser den fjärde nu. Tycker den är väldigt svart och
tröstlös för det mesta, trots de många komiska situationerna, men som skildring
av en tillvaro före exempelvis ett sådant avgörande civilisationsframsteg som
kontroll över fertiliteten via preventivmedel och aborter är det kanske
adekvat. Den är befriande onostalgisk över svunna tider.

Eftersom TV-serien
tillhör mina favoriter
är det särskilt intressant att notera en ledande karaktär från böckerna som
fallit bort, prästsonen Oscar Hesekiel. Salongsradikalen Oscar flyger
fågelfritt från sin ungdoms marxism och försök att medvetandegöra
arbetarklassen till småbrun elitistisk militarism under krigets inledning och
sedermera en socialdemokratisk partibok och nya karriärambitioner. Allt med den
bättre bemedlades gnäll över valfrihetens bördor, en romantiserad valfrihetsångest
som känns igen idag, men som i Delblancs bok dräps av drängen Eriks replik:

”Dom här ungherrarna i dina romanböcker, dom kan jag inte
förstå, och dig Oscar kan jag inte förstå, det är fanimej bara en sak jag
förstår på riktigt – du tycker att det kan vara jävligt att välja, men jag och
folk som jag – vi kan inte ens välja!”

Man undrar varför salongsradikalen Oscar Heisekel är utmönstrad från
SVT-serien. Lite för nära den egna bakgrunden bland dem som befolkade
programproduktionen 1979, peut être?