Smutsigt i Sundbyberg – del 2
Vänsterns agerande i Sundbyberg, alltså att använda kommunala medel för att driva upp valdeltagandet i just de valkretsar där de styrande partierna tjänar på detta, har blivit en snackis i bloggosfären. Debatten handlar om ett antal olika saker – om synen på valdeltagande, om identitetspolitik och om demokratins traditioner och formella regler. Låt oss därför bena lite i dessa olika punkter.
Valdeltagandet är en helig ko i Sverige. Det brukar från vänsterhåll heta att vänstern tjänar på att valdeltagandet är högt, medan högern tjänar på att det är lågt. Det stämmer inte, vilket Sveriges två senaste riksdagsval bevisar. 2002 deltog 79,1 procent av de röstberättigade. 2006 var siffran 80,4 procent. Eftersom vänsterblocket segrade 2002, medan den borgerliga alliansen vann 2006, kan vi konstatera att vänstersnacket om valdeltagande inte stämmer.
Val avgörs, något förenklat, av två saker: dels av vem som vinner mittenväljarna och dels av vem som är bäst på att mobilisera de egna trupperna. Mittenstriden avgörs i hög grad av trovärdighet i övergripande frågor av främst ekonomisk natur. Kärntrupperna mobiliseras snarare med symboliskt viktiga marginalfrågor. Det är ingen slump att det främst är småpartier som väljer att prata utrikespolitik, så som Vänsterpartiet gjort med Palestina och som Folkpartiet gjort med Kuba. De jagar ideologiska marginalväljare, väl medvetna om att de inte kan konkurrera med S och M i makrofrågorna.
Man ska alltså inte blanda ihop valdeltagande med mobilisering – som Alliansfritt, Ali Esbati, Marika Lindgren och Krassman gör. Jag förmodar att denna sammanblandning är avsiktlig, eftersom ingen av dem torde hävda att deras partier skulle tjäna på ökad valdeltagande i Vellinge eller Djursholm.
Det handlar alltså om mobilisering, i just de delar av kommunen där de partier som beslutat om mobiliseringen tjänar på att den genomförs. I praktiken är det en ensidig kommunal satsning på ökat stöd för de vänsterpartier som i dag styr Sundbyberg – i strid med 2006 års kommunalvalsresultat. Det handlar om en typ av institutionsdrivet valfusk, där kommunen och skattebetalarna tvingas betala för det jobb som vänsterpartierna skulle vilja men inte kan göra själva, eftersom de inte längre har några medlemmar som kan springa i trappor och knacka dörr.
Identitetspolitiken håller på att bli en lika grundläggande del av vänsterns politiska agenda som den alltid varit för partier som Sverigedemokraterna. Malmös socialdemokratiska kommunalråd Ilmar Reepalu hänvisade öppet till stadens stora palestinska befolkning när han förklarade varför israeliska tennisspelare borde portförbjudas i hans stad, för att bara ta ett exempel på vänsterns etnifiering av svensk debatt.
Det finns goda skäl att fundera över huruvida vänstern därmed håller på att göra alla invandrare en björntjänst. Jag tvivlar på att den svenska inställningen till invandring blir mer positiv av att invandrare reduceras till valboskap åt vänsterpartier som inte längre har särskilt många låglönearbetare att förlita sig på.
Slutligen gällde det alltså demokratins spelregler, och där finns som bekant lite olika traditoner. I USA är de båda dominerande partierna, Demokraterna och Republikanerna, tämligen sammanvävda med staten. Exempelvis administreras deras primärval av landets valmyndighet. I Sverige skulle dock inget parti överlåta sina interna provval till en statlig myndighet. På just denna punkt tycker jag att den svenska modellen är bättre. Valdeltagandet är en fråga för individer, politiska kandidater, partierna och deras medlemmar och naturligtvis för olika intressegrupper. Inte för myndigheterna.
Det är dessa spelregler som vänsterpartierna nu vill sätta ur spel, i sin desperata jakt på fortsatt makt. Begreppsförvirringens syfte är att dölja detta faktum.
