Reva handlar inte om att upprätthålla lagen

I nya numret av Neo skriver jag om svenska flyktinggömmare i Malmö och kommer därmed in på hur världen ter sig för den som befinner sig i Sverige utan korrekta resehandlingar. För dem är polisen nämligen ett hot.

Jenny fick påminna sin inneboende om att jämt vara försiktig, lyda alla lagar, inte väcka uppmärksamhet, lösa vuxenbiljett på tåget för att slippa visa legitimation vid kontroll. Inte ens det hjälper när olyckan är framme. Vid ett tillfälle blev pojken och en vän till honom påkörda av en svängande bil, berättar Jenny. – De såg förskräckt att en polisbil en bit bort var på väg mot situationen, kastade sig på sina cyklar och trampade hemåt, blödande. De hade inte gjort något fel, ändå var det de som var hotade. Vardag för de gömda.

De gömda i vårt land står utanför möjligheten till rättvisa, liksom de i stort sett står utanför våra välfärdssystem, våra möjligheter att resa i världen och de flesta karriärmöjligheter. Ändå kan den situationen vara att föredra framför att interneras eller misshandlas på gatan grund av sin hudfärg, vilket är det vanliga mottagandet i många andra europeiska länder, liksom diktaturen och misären i deras vanliga hemländer, vilket är anledningen till att de ändå håller sig kvar. Många utan att ha fått sina asylskäl seriöst prövade och i gott hopp om att få stanna när/om så sker. Detta som en bakgrund till vad Reva (Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete) handlar om, och vilka som är i fokus för dessa riktade polisinsatser. Polisen har alltså fått i uppdrag att särskilt prioritera att öka antalet utvisningar av personer som befinner sig i landet utan tillstånd. Detta har skett genom allt intensivare kontroller av människor, med (misstanke om) ringa brott som ursäkt har polisen exempelvis kollat id-handlingar i kollektivtrafiken. I Malmö vittnar många i flyktingnätverken om att polisen gripit ungdomar utan papper vid deras fritidsaktiviteter eller när de väntat på bussen. Det har också hänt på sistone att den som beställt hem papper från Migrationsverket för att kunna hjälpa till i flyktingärenden får påhälsning från gränspolisen i sitt hem. Poliskontroller i vår vardag, alltså, vid jobbresor och vid fritidsaktiviteter, eller om man skulle engagera sig i asylärenden. Det är vad reva handlar om, och det som gör reva kontroversiellt. Alla anser förstås inte att den här typen av kontroller är kontroversiella. ”Vad de [polisen] faktiskt gör är att upprätthålla den svenska lagen så som den för närvarande ser ut och fungerar.” skriver konservativa Nya Wermlandstidningen i försvar för polisens arbete. Där har de fel. Att en av polisens uppgifter som lagarna nu ser ut är avvisningar av dem som inte befunnits ha tillräckliga asylskäl är en sak. Prioriteringen av detta uppdrag och de valda metoderna är en annan sak, betydligt mindre kopplad till existerande lagar. Här kommer den avgörande distinktionen: Det är bara i en polisstat som alla medel är tillåtna för polisen i syfte att upprätthålla lagen. I en rättsstat finns tydliga gränser för vilka metoder polisen får använda och i vilka syften. Metodernas omfattning är kopplade till brottets allvar. Att sakna korrekta resedokument, exempelvis för att ens visum har gått ut eller för att man tagit sig ifrån diktatur och förtryck, är inte ett allvarligt brott. Det saknas brottsoffer och är snarare att jämföra med att gå mot röd gubbe, även om just detta ringa brott tenderar att uppröra en och annan invandringsmotståndare i betydligt högre grad. Hur ska man då se på polismetoden att använda ytterst ringa förseelser som ursäkt för personkontroller som muddring och identitetskontroll? Den är stundtals effektiv, men kontroversiell även i sådana fall. I New York har våldsbrottslighet och stölder kunnat minskas dramatiskt genom att polisen övervakar särskilt brottsutsatta platser (hot-spots), ofta med smärre förseelser som marijuanainnehav eller cykel utan korrekt utrustning som förevändning för att söka efter vapen, stöldgods och liknande. På rätt plats är sådana åtgärder effektiva för att hindra grövre brott. Ändå är åtgärderna kontroversiella. Kriminologen Franklin Zimring som studerat den amerikanska brottsnedgången har skrivit i Neo och intervjuats om just exemplet New York.

– Vi vet att polisen använt detta [flitig visitering och arrest för mindre förseelser kopplade till brott som exempelvis skuggade bilrutor] vid sin bevakning av hot-spots, men inte om de har förklaringsvärde på egen hand. Och de har ett högt pris. Många fler än de skyldiga utsätts för visitering och misstanke, särskilt i vissa grannskap och i vissa etniska grupper. Oproportionerligt många i dessa grupper straffas också för mindre förseelser. Är det värt priset? – Om det verkligen visar sig vara nödvändigt för att få ner en våldsbrottslighet som också drabbar samma grupper. Men i dag vet vi inte och den okunskapen är svår att motivera. Vad skulle du rekommendera? – Jag skulle verkligen vilja se en mer städad bevakning av hot-spots prövad och utvärderad, där man övervakar platser utan de aggressiva, generella visiteringarna. Det kanske vore något för Sverige.

Metoderna som den svenska polisen använder sig av för att kunna öka antalet utvisningar ur landet är alltså med amerikanska mått mätt kontroversiella till och med som en effektiv metod att minska grova våldsbrott och stölder, betydligt allvarligare brott även enligt vårt svenska rättssystem. De borde alltså vara fullkomligt uteslutna för att uppdaga om personer som reser i kollektivtrafiken eller spelar fotboll på sin fritid har rätt papper. Brottet i fråga är inte så allvarligt, och platserna ifråga är sällan bemängda med ett högt antal våldsbrott. Reva-metoderna blir förstås inte mer försvarbara när polisen uppmanar allmänheten, även barn, att anmäla sina vänner och grannar om de misstänker att dessa skulle vistas illegalt i landet. Här om inte förr borde varningsklockorna ringa om vilken typ av samhällen de här metoderna är hämtade från. Angiveri och poliskontroller i vardagen och på allmän plats är polisstatens, låt vara stundtals ”effektiva”, signum. De kan bara som kringgärdat undantag och som del i att bekämpa grova brott anses höra hemma i en rättsstat.